Ja hörni, man vet att det kommer och ärligt talat har jag nästan välkomnat den den här gången – ”the baby blues”. Den kickade in på allvar två dagar efter Juliettes ankomst, i samband med att vi åkte hem från BB.

Det bara sprutade av känslor, hormoner, tårar och bröstmjölk just då och att få gråta lite var en ganska fin befrielse faktiskt. Sen har det väl mer eller mindre fortsatt så i någon vecka för att nu ha avtagit något. Kroppen är härlig och märklig på samma gång, det får man ändå konstatera. Att befinna sig i bebisbubblan precis veckan efter en förlossning är en berg-och-dalbana, och här måste jag återigen få flika in ett halleluja till alla mamas för jösses vad vi och våra kroppar faktiskt går igenom. Man skulle ju göra det tusenfalt för sina små men ändå, det är ingen plättlätt match alla gånger.

Jag har gråtit över syskonkärleken Elliot visar Juliette, över att hans tid som vår ”bebis” nu definitivt är slut (kändes som att vi kom hem till en femåring och inte en treåring), över hans känslor inför allt det nya, över ömma bröst, över en mage och ett sår som gör ont och över hur fina Alex och Elliot såg ut när de satt i trädgården och åt varsitt äpple.

Ja. Jo. Hrm. Baby blues som sagt.

Men det tydligaste baby blues-ögonblicket den senaste veckan var nog ändå när jag fick syn på min bästa väns yngsta lilla son, som just nu figurerar i Elodie Details stora höstkampanj, på Instastories. Jag har sett bilderna innan såklart men helt plötsligt blickade hans stora blå ögon mot mig på skärmen och då rann det över igen. Fina, fina lilla pojke!

Så som ni hör är allting precis som det ska. Känslor, hormoner, tårar och bröstmjölk sprutar åt alla håll tycker jag. Eller det har gjort. Det börjar lugna sig lite nu faktiskt. Phew! Och tänk, idag är det den dagen då vårt planerade kejsarsnitt egentligen skulle ha ägt rum, så overkligt långt borta att tänka så nu när lillan har varit hos oss så länge redan och är så självklar här hos oss <3.

Bild: på världens sötaste lilla Gusten, Elodie Details

Det är ändå ganska coolt, hur många kan säga så tror ni? Men det var givetvis inte det jag trodde när jag satte mig i bilen och åkte in till förlossningen för en kontroll i fredags.
Jag hade haft förvärkar i någon vecka och kände själv att det var ganska långt till den 18:e då vårt planerade kejsarsnitt var tänkt att ske. Men så tillkom en liten blödning och då bestämde jag mig för att ringa upp till förlossningen. Detta var i torsdags, då ville de att jag skulle försöka ”vila bort det” men på fredagen hade varken värkar eller blödning försvunnit så jag ringde igen och blev då inkallad på en kontroll.

Jag hade inte en tanke på att det kunde innebära att hon skulle komma redan då. Med Elliot gick ju vattnet, vi åkte in på kontroll men blev hemskickade igen. Det här var ju bara förvärkar och en liten blödning. Jag trodde max att de skulle flytta det där planerade snittet något. Men tji fick jag. Så jag körde in, lämnade BB-väskan hemma, sa till Alex att han kunde stanna på jobbet men vara tillgänglig på telefon ”om-utifall-att” och drog iväg ett sms till mamma som skulle komma upp till Elliot när det var dags. Allt lugnt, jag åker bara in och kollar för säkerhets skull.

Väl inne på BB kopplades jag upp mot CTG och låg där en bra stund, 20-30 minuter som utlovat blev 50 minuter innan en barnmorska återkom och konstaterade att ”du har ju värkar” följt av ”känner du av dem?” Det gjorde jag ju såklart men svarade att ”ja men det är inte så farligt”. Hmm sa barnmorskan, gjorde lite andra undersökningar och bad mig vänta på läkaren.

Läkare? Varför då? hann jag tänka innan läkaren kom in och började fråga när jag ätit senast vilket var frukost kl. 08 och vid det här laget var klockan 12. ”Ok, så efter kl. 14 då” sa läkaren och var på väg att lämna rummet när jag fick hindra henne och fråga ”du menar alltså att hon kommer idag?”.
Det var precis vad hon menade, tidigast kl. 14 men när som helst efter kl. 14 skulle vår lilla prinsessa födas och det var nu det gick upp för mig att hon verkligen skulle komma då. Samma dag. Den 7:e, inte den 18:e. Jag insåg också att jag hade en del samtal att ringa och bad om min telefon.

Herregud alltså, det var roliga samtal till både mamma, som har längst att åka och till Alex. Alex skulle precis beställa mat på lunchen och hörde nog knappt vad jag sa när jag berättade att ”hon kommer idag, de tänker förlösa henne idag, när som helst efter kl. 14”. Vi la på och han ringde upp efter 10 sekunder igen – ”idag??”

Någon timme senare var förskolan informerad om att mormor hämtar, samma mormor var på väg upp till Kalmar från Karlskrona och Alex var på väg upp på BB med den där BB-väskan som jag lämnat hemma. Voine, voine! Både Alex och jag var helt förvirrade tror jag, vi var verkligen inte förberedda men samtidigt 100% redo såklart. Och helt förvånade var vi ändå inte, jag hade ju haft värkar ganska länge och att det skulle dröja så länge som till den 18:e trodde vi nog egentligen inte heller.

Men men, efter alla förberedelser rullades vi in på operation runt 14:30 och strax efter kl. 15 föddes vår lilla prinsessa. Allt gick jättebra och vi blev så väl omhändertagna av alla vi mötte. Lillan mådde bra, jag också och precis som jag hade hoppats fick vi denna gång vara tillsammans direkt efter snittet, hela tiden på uppvaket och hela vägen in på BB. Så underbart! Väl där fick vi besök av en kompis som är barnmorska och råkade jobba den kvällen (tack Magda! <3 ) och så fick jag äntligen ta del av den där grattisbrickan som var precis så god som den sägs vara.

Jag vet inte hur många gånger den kvällen vi tittade på varandra och sa ”herregud, hon är redan här”. Det var underbart, överrumplande, överraskande, härligt och chockerande på samma gång. Det är det fortfarande, bebisbubblan är underbar och jag är så tacksam över att allt har gått så bra och över att vi nu får vara hemma med vår lilla sessa.

Mindre glad över att förskolan, Elliot gick tillbaka dit idag efter ett par dagar hemma med oss, ringde för någon timme sedan och berättade att ett annat barn kräkts rakt ut och att flera andra gått hem. Magsjuka nu är nog ungefär det sista jag önskar mig, håll tummarna för att vi slipper är ni snälla. Att kräkas med en snittad mage lockar ungefär lika mycket som att gnaga av sig en arm…

De allra flesta av er har säkert redan sett eller uppfattat det, och tystnaden här talar väl också sitt tydliga språk, vår lilla J är redan här!

Med ett ursprungligt BF den 24/9 och ett planerat kejsarsnitt den 18/9 bestämde hon sig för att den 7/9 var en mycket bättre dag att födas på och så fick det bli.

Vi mår jättebra allihop, som tvåfaldig kejsarinna har jag nu lite läkning att ta mig igenom men det blir sakta, sakta bättre och bättre och allt går som det ska.

Vi blev måhända lite överraskade i fredags men jag är samtidigt inte förvånad. Vissa saker känner man bara i kroppen på något sätt men mer om det i ett annat inlägg. Jag kryper tillbaka in i bebisbubblan ett tag nu för det är så nedrans mysigt. Vi hörs snart igen!

Och just det ja, Queen B, eller lilla J som jag också har kallat henne här, heter egentligen Juliette <3

Det är inte bara kläderna som snart kommer att bytas ut, snart är Queen B här och en ny tid börjar. Det slog mig häromdagen att jag faktiskt snart kan smaka lite vin igen. Om jag vill. Att jag sakta men säkert kan börja yoga igen. När snittet läkt vill säga. Att jag snart kan gå normalt och smärtfritt igen och sikta mot de där 10 000 stegen per dag.

Gå långa barnvagnspromenader med Alice när Elliot är sina 15 timmar på förskolan. När jag drömmer om detta är allt givetvis Pinterest-snyggt, allt från min egen outfit till de vackra höstlöven. Såriga bröstvårtor, ömmande ärr och sömnlösa nätter ingår inte i visionen som ni hör.

Men.

Jag vet ju att även detta är en del av livet framöver och det känns på sätt och vis skönt. Att jag vet. Den här gången vet jag. Inte allt, men betydligt mer än sist.
Och om något så finns det ett par saker jag håller tummarna för. Som att jag får en lika bra upplevelse av kejsarsnittet som sist. Att det går lika bra under tiden efteråt. Att jag slipper de skakningar jag fick under snittet senast. De berodde med största sannolikhet på den utdragna förlossningen fram till snittet men det vet man inte med säkerhet. Det hade varit skönt att slippa och istället få hålla lilla J i famnen direkt efteråt. Och slutligen, att vår lilla J inte är mjölkproteinallergisk så som Elliot var. Har bestämt mig för att inte göra den resan med amningen en gång till utan visar det sig att så är fallet kommer jag sluta direkt den här gången. Men det hade varit mycket roligare om hon inte var allergisk och det istället fungerade smidigt.

Nya tider stundar, snart, snart, snart är vi där. Vi vet vårt datum nu och om allt går som det ska och hon inte gör entré tidigare så finns det nu en födelsedag för vår lilla Queen. <3