Okategoriserade

Sövning, tänder och att ställa sig upp

12 juni, 2019

Alltså, vilket positivt antiklimax det blev i måndags. Vi hade planerat, förberett, packat, hållit lillan fastande hela morgonen vilket inte innebär få timmar när man vaknar innan kl. 05. Elliot fick följa med pappa till jobbet ”som en kontorskille” och jag och lillan åkte mot sjukhuset.
Väl där fick vi komma in strax innan vår tid kl. 08:00 och togs emot av en äldre, rutinerad, audionom som konstaterade att ”vi testar väl utan att söva först även om det aldrig brukar fungera”.

Sagt och gjort. Vi testade. Undersökningen måste göras då barnet är helt stilla och tyst i 20 sekunder, inte ens prassel från kläder får förekomma. Lillan satt blixtstilla i mitt knä genom undersökningen på både höger och vänster öra så 08:03 var vi ute igen. Sååå skönt att vi slapp söva och vilken stjärna hon är lillan!

Stjärnan som dessutom avfyrade ett leende igår som avslöjade den första tanden, idag kom den andra. Ungefär samtidigt som hon började ställa sig upp mot saker och det var dags att sänka spjälsängen.

Det. Går. För. Fort.

Herregud! Det känns som att allt och lite till har hänt de här senaste dagarna och ändå hände ju faktiskt ingenting igår. Om man ser till den uteblivna sövningen. Själva undersökningen visade 100% på båda öronen, vilket vi ju trodde, men skönt att få det bekräftat.

Ikväll verkade det som att huvudpersonen själv blev lite trött, hon åt sin gröt i sömnen och la sedan bara ner huvudet på brickan och somnade. Lilla hjärtat!

Okategoriserade

Tacksamheten

11 juni, 2019

Hej igen. Jag försvann ett par dagar och det finns en förklaring till det. Skrivkramp. Eller något åt det hållet. Jag har svårt att skriva här när tankarna egentligen är på annat håll, så har det alltid varit. Och det som nu stör mig är något som det på sätt och vis inte känns som att jag ens har rätt att skriva om.

Terese Alvén.

Jag kände henne ju inte ens. Känner inte hennes familj eller hennes vänner. Jag har följt henne länge, tappat bort henne ett tag men hittat henne igen när det första ofattbara hände i vintras. Det ÄR inte min historia att berätta, inte alls, men hennes öde har drabbat mig så hårt. Jag vet inte riktigt varför, vad som är speciellt med just den här orättvisan. Kanske att vi är nästan jämngamla, två barn, mitt i livet. På språng. Bokstavligt talat.

Det är bara för jävligt och för hemskt och så sorgligt att jag blivit alldeles matt. Jag har gråtit, funderat, stirrat rakt ut. Och så har jag kommit fram till att det inte får vara for nothing. Jag ska bli så mycket bättre på att uppskatta det jag har. Det stora och det lilla.

Jag är så glad att jag har två barn att få hänga med hela sommaren. Att jag har en man som sprider sina strumpor överallt. Att jag har ett hus att städa. Att jag får ta medalj i ”plock-SM” här hemma varje dag. Att jag har en trädgård att sköta om, att jag kan känna schersminens doft just nu. Att jag får leva och ta hand om mig och min älskade familj. Kort sagt, jag ska njuta av här och nu på ett sätt som jag ibland är lite dålig på. För jag är så inibomben tacksam över det jag har. Min familj. Min skatt. Dem jag älskar mest i hela världen. För livet är så fruktansvärt och ofattbart skört och bräckligt. Till låns. Och INTE att ta för givet.

Sov gott Terese <3

Okategoriserade

MammaFitness

7 juni, 2019

Vet ni, det här är faktiskt inte bara vilken vecka som helst. Det är min första vecka med MammaFitness.  Vissa har säkert stenkoll på vad det är, andra inte. I korthet så är det Olga Rönnberg (ni vet, en gång Biggest Loser-tränare och sedemera raka-rör-tränare och allmän träningsprofil) som startade MammaFitness för många år sedan. Träning och mat för nyblivna mammor. Som nu inte alls bara är för nyblivna mammor utan för alla. Det speciella med detta, för mig, är att de har en kostrådgivare och dietist hos sig som är extra utbildad inom Hypotyreos (yay) och det är henne som jag tack vare just Olga fått chansen att samarbeta med.

Den här första veckan har bara handlat om kosten och so far so good, jag kan väl gå in djupare på det här någon annan gång kanske. Men jag gör allting på millimetern som Frida ber mig om. Allt för att döda mina egna hjärnspöken. Ni som läste det här inlägget om min hypotyreos för någon vecka sedan förstår. Jag har blivit bränd på liknande upplägg så många gånger tidigare så jag är klart skeptisk. Men om jag gör allting precis på pricken rätt och får resultat så ser jag ju om det fungerar eller inte. Tänker jag.

Alltså är Frida min guru för tillfället, det hon säger att jag ska äta äter jag. Inget annat.

Nästa vecka kommer även träningsprogrammet och det ser jag fram emot. Det ska bli underbart att få träna den här slitna kroppen lite igen. En gång i tiden var jag ”en sådan som tränade”, ni vet alltid, av bara farten, utan att tänka efter.  Dit vill jag gärna komma igen.

Nåja, ett steg i taget, men nu är jag igång, med ett hypo-upplägg och jag håller precis alla tummar jag kan för att detta kommer att fungera. (Ska ju tilläggas att den här hjälpen har jag bett sjukvården om sedan bara några år efter att jag blev sjuk men fått till svar att jag inte är tillräckligt fet och inte kan prioriteras…)

Men så det som sätter allt, precis allt det här och annat i perspektiv. Vad Terese Alvén går igenom. Jag, liksom säkert alla ni, har läst och träffats så otroligt hårt av hennes öde, hennes ord och bilderna på bloggen. Sänder all kärlek och styrka till henne och hoppas att det kan ske ett mirakel <3
Jag bör inte springa så jag kan inte haka på #springförterese men jag kan träna, leva, uppskatta mitt liv och min familj och all tid vi har tillsammans. Och DET ska jag banne mig göra. Och skänka en slant till Cancerforskningen. Igen. Jävla skitsjukdom.

Okategoriserade

Läser på Letto

6 juni, 2019

Ni vet, bokklubbsträffar innebär nya böcker att läsa och det är ju för härligt. Den här gången, inför sommaruppehållet som brukar vara något längre, valde vi till och med två böcker. Alla var nog eniga om att man läser betydligt mer under sommaren rent generellt. Ni också?

Vi valde ”Ett jävla solsken” av Fatima Brenner och ”En mors bekännelser” av Kelly Rimmer. En självbiografi och en bok om en mamma som gör allt för att skydda sitt barn. Jag tror att det är två grymma böcker den här gången och har redan kommit halvvägs i ”Ett jävla solsken”.

Mycket tack vare den Letto läsplatta jag nu läser i. Alex köpte den för ett tag sedan och jag har velat testa, nu var det dags. Jag har varit lite tudelad inför detta, jag menar, jag älskar ju böcker. Känslan av en bok i handen, doften av pappret, känslan när man bläddrar, de vackra omslagen. (Läser inte böcker om jag inte gillar omslaget) Böcker är kort sagt väldigt speciella för mig.

Men med det sagt så finns det fördelar med Letton, fördelar som jag nu älskar. Vi kan ju börja med att jag ofta blir sittande en stund med lillan i famnen när hon ska somna. En vanlig bok är lite svår att läsa då, bläddringen stör. Letton hanterar man busenkelt med en hand och nej, den är inte tung.

Man kan välja typsnitt, teckenstorlek, radavstånd och marginaler själv för att skapa precis den läsupplevelse man själv gillar bäst. När jag tog över den efter Alex ändrade jag precis allt och det är nog så det är, man har sitt eget sätt att läsa på helt enkelt.

Och så är ju skärmen upplyst och ljusstyrkan går att anpassa så jag kan läsa i sängen utan att störa Alex, jag skulle till och med kunnat läsa i vintras när jag satt med Juliette längre stunder i ett halvskumt vardagsrum.

Än så länge älskar jag Letton. Jag kan sakna boken lite men fördelarna med Letton väger faktiskt upp. Dessutom har jag inte plats för fler böcker hemma snart, eller rättare sagt, jag prioriterar det inte. Jag vet inte vart jag ska göra av alla böcker jag köper snart om jag inte börjar köpa dem som eböcker istället. Någon mer som har testat?

Okategoriserade

Somrig bokklubb

4 juni, 2019

Vilken kväll vi fick igår hemma hos Sara när bokklubben träffades. En riktig sommarkväll med middag ute, solglasögon på bordet, filtar som åkte fram när ingen ville gå in och slutligen tända ljus vid soffan inomhus. Så ljuvligt!

Maten var, som alltid vid dessa tillfällen, utsökt. Så himla gott allting! Tack Sara! Och dukningen var ju så otroligt fin och somrig. Precis min typ av sommar. I min mörkblå top och randiga kjol matchade jag nog utmärkt tror jag.

Sara hade dessutom lagt små kort vid varje plats och det var ju inget jag tänkte på när jag satte mig. Eller rättare sagt, jag såg ju att de låg där men jag läste inte och jag valde definitivt inte plats utifrån kort. Men här är mitt kort. Ett litet tecken från ovan? Eller snarare från en vän <3 Så ofta som jag har valt detta citat, inte minst här på bloggen. Så fint! Korten kommer från Sporrong form för den som vill köpa likadana.

Tillslut fick jag ändå vända hemåt, jag hade inte med mig min sidekick igår utan var ute på vift helt själv. Lillan hade vaknat hemma och kört rätt hårt med sin pappa och vi tyckte båda två att det räckte. Fick då se den här vackra himlen, en hint om det som skulle komma för jäklar vilket åskoväder vi fick här i natt. Så välbehövligt för plantorna ute, det bara sprakar i landen av växtkraft idag.

Tack världens bästa vänner i världens bästa bokklubb för ännu en top-notch-kväll! Och nu steppar vi upp, TVÅ böcker över sommaren. Så härligt!

Boken då? Jo men den var ganska…blek. Vi läste Falska vänner av Jane Harper. Baksidan lovade mer än innehållet så kan vi väl säga. Mer spännande än på baksidan blir det inte i hela boken. Tyvärr. Så låga betyg för den. Tyvärr.

Okategoriserade

Hörseltest

30 maj, 2019

Nya hörseltest? Elliot igen? Nej inte alls, nu är det Juliettes tur. Eller tur, det är verkligen ingen tur. Här kan vi snacka om otur och inget annat. När vi låg på BB var utrustningen som de använder för att göra hörseltester på de nyfödda ivägskickad på reparation (I know, I know, har de bara en??) så de kunde aldrig göra undersökningen då utan vi skulle bli kallade till den senare.

Någon kallelse kom aldrig så vi ett av de vanliga besöken på BVC frågade jag om hon kunde se att den var på väg eller vad som hade hänt. Någon vecka senare kom en remiss upp till öron på en undersökning som har ett namn jag inte kommer ihåg som tar 90 minuter med sövning.

VA?

Det måste ju ha blivit något fel tänkte jag och ringde upp dem. Fick efter många turer tala med en audionom som utför dessa undersökningar på just barn och fick då veta att eftersom Juliette nu har blivit äldre, större och mer rörlig är detta enda sättet att göra undersökningen på.

Oh.

My.

God

Jag blev både matt och gråtfärdig på samma gång, bara för att deras jäkla maskin var trasig när lillan föddes och de sedan inte kallade oss som de lovade så måste de nu söva henne för att kunna göra undersökningen. Exakt vad jag tycker om detta lämpar sig inte att skriva ut på en blogg men jag är arg. Jättearg.
För med både min egen och Elliots historik går det ju inte att hoppa över undersökningen (vilket vi har blivit erbjudna). Jag tror inte alls att Juliette hör dåligt, hon ljudar, härmar ljud och börjar ”prata” på ett sätt som Elliot inte gjorde i samma ålder så jag är inte orolig. Men det är klart att jag vill att de kontrollerar detta så att vi vet säkert.

Och då måste hon alltså sövas.

Oooom jag inte tror att jag kan hålla henne i djupsömn i 90 minuter i ett undersökningsrum uppe på sjukhuset. Nog för att jag är en super-mom men det klarar ingen.

Bild på vår alldeles nyfödda lilla J, då de borde ha gjort den här kontrollen.

Okategoriserade

En trip till…

29 maj, 2019

Vet ni, mamma och jag ska åka på en liten utflykt. Eller inte så liten faktiskt, det lät som att vi skulle ta med oss kaffekopparna ut på trappen typ. Nej, vi ska åka till Köpenhamn! Bara en dag, tåget tur och retur, och det ska bli så underbart!

Tanken dök upp när Alex var iväg med sin herrklubb för några helger sedan, ”jag behöver komma iväg”. För me-time, för att ladda batterier och för att bryta det mönster som det ju blir när man går hemma och servar två barn varje dag (Seriöst, vissa dagar tror jag knappt att jag kommer ut ur köket mellan alla måltider, mellis, matlagning och sanering av köket efter alla dessa). Så då frågade jag mamma och hon ville haka på och det ville hon så nu sticker vi.

Eller nu och nu, i mitten av Juni sticker vi. Och det ska blir så himla kul! Och skönt. Och mysigt. Och nästan lite busigt. Snacka om mamma på vift.

Hur jag ska klara av att vara ifrån Juliette en hel dag vet jag knappt om jag ska vara ärlig, det kommer att värka i hjärtat. Elliot har jag ju övat mig på att vara ifrån tidigare men båda två? Lillan? Nej, det kommer att bli svårt det ska jag inte sticka under stol med. Men då gäller det ju att 1. Minnas känslan jag hade den dagen när Alex var iväg. ”Jag-behöver-ett-break-känslan”. Och 2. Fokusera på allt det härliga med den här dagen.

Jag är, och har varit, alldeles för dålig på att ta mig tid iväg från barnen. Det låter ju konstigt men jag tror ju snarare att små pauser då och då gör mig till en bättre mamma. Och då är det ju väldigt konstigt att jag inte prioriterat detta mer. Men nu så, sakta men säkert, ett första steg. Eller tågresa. Till Köpenhamn.

Dejligt!

Okategoriserade

Hypotyreos – att leva med en kronisk sjukdom

28 maj, 2019
hypotyreos

Det är speciellt det här, att leva med en kronisk sjukdom som ”inte syns”. I alla fall inte om du inte tittar noga. För mig syns min hypotyreos men för någon utomstående är det omöjligt att veta om det jag ser är min sjukdom eller något annat. Det eviga viktpendlandet och k a m p e n mot att inte lägga på sig alldeles för mycket, alla utslag, kvisslor och andra hudåkommor, de sköra naglarna, håravfallet, frysandet. Vad är vad? För en utomstående kan ju ett eller flera av dessa symptom bara vara så det är ibland men för mig är hela samlingen min vardag och jag vet allt för väl vad de beror på.

Hypotyreos.

När jag fick diagnosen för 15 (?) år sedan jublade jag lite inombords till en början. Yes, en diagnos. Jag skulle bli medicinerad. Få hjälp. Bli bättre.

Nja, riktigt så enkelt är det inte. Alls faktiskt. Hypotyreos är en störning i ämnesomsättningen, hormoner från sköldkörteln som inte produceras och/eller utsöndras som de ska och är det något vi vet (kanske framförallt vi kvinnor) så är det att hormoner skojar man inte bort. De är heller inte konstanta, det är liksom själva hormonernas natur att vara upp och ner och fram och tillbaka och ständigt förändrade. Så hur medicinerar man då? Och hur medicinerar man enligt någon slags ”standard” när alla människor och deras hormoner är så olika? Svaret är såklart att det gör man inte, man tar ganska täta prover till en början för att bli en ”välinställd patient” och hitta nivån av Levaxin (som är den medicin som de allra flesta får) som behövs för just dig. Eller mig. När man hittar den nivån får man fortsätta där men ta prover varje kvartal för att se om något hänt.

Men är inte det bra då? Att bli en välinställd patient och få rätt medicin. Jo absolut, om det hade hjälpt. Att medicinera med Levaxin gör att man blir bättre. Absolut. Men man blir inte helt återställd eller normal. Tro aldrig att en hypo-patient med Levaxin i kroppen fungerar som den ska. Jag har nog inte mött någon som säger att hen medicinerar med Levaxin och att det har löst alla problem. Tyvärr.

Efter många, många, många års kamp har jag fått en kombinationsbehandling av Levaxin och Liothyronin och det är den i särklass bästa behandling jag uppnått. Återigen, detta löser INTE alla problem. Men det har aldrig varit så bra som när jag medicinerat så här. Jag har exempelvis inte haft några problem med att bli gravid på den här medicineringen och det är annars väldigt vanligt bland hypo-patienter. Så tack Jesper, min dåvarande läkare, för att du vågade prova ut den här behandlingen tillsammans med mig!

Men så har vi då alla de där symptomen, flera av dem ytliga och synliga. Viktuppgång. Acne. Torrt och sprött hår och naglar. Torr hy. En av mina tidiga läkare frågade mig efter något år hur jag upplevde det att leva med hypo. Jag förstod inte frågan. Det gör ju inte fysiskt ont så det är ju inte som att leva med värk eller liknande och jag tyckte att frågan var löjlig.
Nu, en sisådär 15 år senare förstår jag frågan bättre. För nu har jag gjort det så pass länge att det verkligen har satt sina spår.
När man märker att vikten kryper på och att det är nära nog omöjligt att försöka gå ner i vikt. När man tappar hår och ibland även ögonbryn, när skoven av acne blir värre. Då kan man ju antingen vara väldigt chill och tänka att ”jag har hypo, det är som det är, jag ska vara snäll mot mig själv och acceptera det här”.

Eller också…gör man inte det. Man börjar jaga, inte ordagrannt såklart, men jaga. Hetsa, jaga, springa, googla, söka, leta, springa lite till och inleda en desperat jakt på lösningen. Vilket i sig är så in i helvete kontraproduktivt för då blir kroppen stressad, vilket påverkar binjurarna, vilket gör sjukdomen ännu sämre.
Man testar allsköns dieter och träningsregimer, räknar kalorier avigt och rätt, köper PT-timmar, tror på läkare, kostrådgivare och tränare som säger ”lita på mig, jag kan hypotyreos” och när deras program och scheman inte fungerar antyder de att man har fuskat. Vilket man inte har. Vilket bara stressar kropp och knopp ytterligare. Och då kommer de där binjurarna in i bilden igen och allt blir ännu sämre.

Och man fokuserar så mycket på mat att man blir besatt och tillslut utvecklar någon slags ätstörning. Inte anorexi eller bulimi men definitivt inte ett naturligt förhållningssätt till mat. Och sen får man barn och vill vara en bra förebild för dem vilket man inser att man inte är och då börjar stressen pysa ut genom öronen likt Karl-Alfred och tårarna rinna över.

Det blir en karusell och en cirkus och en fruktansvärt negativ spiral av alltihop. Som ni förstår är upplevelsen ovan min egen och den stämmer säkert inte för alla men för alldeles för många. När jag träffar en fellow-hypo och vi faktiskt börjar prata om det här så blir det så tydligt. För de allra flesta syns vår sjukdom inte alls men för oss påverkar den hela livet på ett sätt som man först inte tror eller räknar med. Bara det är en liten chock.

Så hur gör man då när man snubblar över MammaFitness, Olga Rönnberg och specialgrupper med kost och träning för just hypotyreos? Vågar man satsa en gång till, chansa? Lita på ett program? Vågar man det? Vill man? Orkar man?

Man funderar på det.

Bild på en fjäril lånad från Desenio som också hänger på en vägg här hemma. Varför just en fjäril? För att sköldkörteln har formen av en fjäril. Typiskt den, att iklä sig något så fint. Jäkla körtel alltså…

 

Okategoriserade

Hej vecka 22

27 maj, 2019

Det går fort nu hörrni, idag inleder vi vecka 22 och vi är snart inne i Juni. Jag som missade April helt verkar nu ha gått miste om Maj också? Vad sjutton är det som händer? Life with two kids och så vidare, det går helt enkelt för fort nu.

Men men, bara att knäppa på sig säkerhetsbältet och åka antar jag. Det är nu bara tre veckor, inklusive denna, kvar innan Elliot går på århundradets längsta sommarlov. Just kidding. Men 13 veckor är lyzz det som Rebecka och Stella skulle ha sagt. Herregud, minns ni känslan när man var liten och gick på sommarlov? Då var det kanske 8-10 veckor och det kändes som om hela livet låg framför en. Så ljuvligt!

När vi var små och gick på sommarlov var det alltid lite kalas hemma med mamma och pappa. Finkläderna var ju redan på så varför inte? Flaggan på bordet som vid födelsedagar och midsommar och extra god fika. Jojo, de barndomsminnena sitter som en smäck så nu vill jag ju överföra detta till Elliot också. Och Juliette så småningom.

Elliot har faktiskt redan fått sin sommarpresent, ett stort åbäke som står ute i trädgården. En studsmatta. Lyckan vet typ inga gränser och han hoppar morgon, middag, kväll. Men jag funderar på att skoja med honom och fästa ballonger i den som en surprise när han kommer hem den där sista dagen för terminen. Och så god-fika såklart. Exakt vad det blir återstår att se.

Har ni liknande traditioner?

Ikväll är det också dags för en stor händelse, Elliots första lopp, Kalvinknatet går av stapeln inne i Kalmarsundsparken. 600 meter, och man får medalj. Kan ju verkligen inte vara bättre! Pepp på den!

Okategoriserade

Luften ur

26 maj, 2019

Jag vet inte om det bara har med gårdagens namngivning att göra eller summan av kardemumman den sista tiden men idag har luften gått ur. Bokstavligt talat känns det som.

Jag är trött och sliten och har ont i hela kroppen, yr och illamående, det är nästan så att jag tror att jag håller på att bli sjuk fast inte mycket annat tyder på det. Jag har bland annat ont i höfterna, jag menar nog för att jag har passerat ”ung” men så jäkla gammal är jag inte heller. Det är en sådan där dag när man önskar att man var barnfri och fick ligga i sängen ostörd med en bok heeeela dagen. Men någon sådan dag är det inte dag så vi kör på. Dock i ett anpassat tempo. Här veckohandlas inte, planeras på sin höjd, här städas inte, lagas inga fina middagar.

Nej luften ur som sagt, skönt att det ser ut att lugna ner sig lite framåt. Jag har en del jobb kvar att göra och leverera innan sommaren såklart. Så är det ju alltid så här års. Men det är faktiskt bara kul och utan ett större kalas att planera får ju jobbet mer utrymme utan att det blir to much.

Hur har ni haft det idag?

Ni har väl röstat mina vänner? DET har jag i alla fall mäktat med, att INTE göra det var faktiskt otänkbart trots min pyspunka.