Oh. My. God! Vår första VABruari som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en jackpot. Om detta hade varit trisskrap hade vi varit miljonärer nu tror jag.
Men vi börjar med att backa bandet. Erika, en av mammorna på Elliots förskola, hade sin dotter hos läkaren i slutet av Januari och han konstaterar att ”hade jag varit du skulle jag hållit henne hemma hela Februari. Det är värre än någonsin i år”. Erika berättar detta för oss ”15 h mammor” som eventuellt har möjligheten att ha våra barn hemma. Jag funderar, är det möjligt? Väger för och nackdelar. Konstaterar att Elliot behöver få leka och stimuleras på förskolan så vi gör inga ändringar.
Sen blev han förkyld. Och balanserade på gränsen till feber. Samtidigt som de ringde från förskolan och berättade att det gick maginfluensa. Lätt beslut, han fick vara hemma. Detta var vecka 7. Snuddade lätt vid tanken på om Juliette skulle bli sjuk men vi bor under samma tak så vad ska man göra?
Veckan gick, Elliot kändes mycket bättre men då blev Juliette plötsligt dålig. Förkyld hon också, en ruskig hosta och svårt att andas med luftrör som pep. Hon fick inte hålla någon mat/mjölk och blev slöare och slöare tills hon bara hängde på min arm som en liten trasa. Efter samtal med 1177 åkte vi in till barnakuten fredag eftermiddag. Åkte därifrån flera timmar senare då de konstaterat att hon inte hade RS (tack, tack, tack) men ett kraftigt virus. Att amma på samma sätt som man ger vätskeersättning var rådet. Det vill säga lite men ofta. Fredag kväll och natt hemma var ett amningsrace.
Lördagen gick, hon kämpade vidare och vi höll Elliot hemma från Knattejympan. Just in case. Natten till söndag vaknar han med en sprucken trumhinna. Det är inte hans första gång och sannerligen inte min första gång så vi har blivit bra på att ställa den diagnosen Alex och jag. Söndag morgon nytt samtal till 1177 och tid hos Kalmarjouren. I hallen på vägen in dit på förmiddagen spricker den andra trumhinnan. Väl på plats kunde de konstatera en svår öroninflammation och faktiskt också en halsfluss som gubben i lådan. Penicillin och så hem igen. Tack och bock.
Söndag kväll kastar lillan upp precis allt och lite till, sätter samtidigt detta slem i halsen och får om möjligt ännu svårare att andas. Nu ringer vi inte ens. Jag satte mig bara i bilen och åkte in med henne. Eller nej, jag bytte om först. Faktiskt.
Nya prover, fortfarande inte RS och nu mest fokus på att försöka få henne att behålla mat. Tanken var att mat skulle ge kroppen förutsättningar att läka ut viruset. Medicinering och amning på plats för att se om det funkade och så hem igen ett par timmar senare.
Phew. Här börjar tröttheten verkligen göra sig påmind. Att sova var nästan omöjligt, hon behövde vara helt upprätt och andades så illa att jag inte vågade somna ifrån henne. Alex sprang i skytteltrafik upp till Elliot som hade ont på nätterna.
Måndag och penicillinet började verka. Sakta men säkert blev Elliot lite piggare. Nätterna var jobbiga, det är ju så med ”öronflabbation” som han själv säger. Men ändå en kämpe på dagarna. Lillan var fortsatt dålig. Hade aptit och ville äta men kräktes upp allt om hon inte fick medicin.
Tisdag och ännu en sömnlös natt med en hosta som var värre än min egen (jag har astma och får ofta luftrörskatarr så här års). Nya samtal till sjukvården och ännu ett läkarbesök. Åkte dit så laddad – nu skulle hon bara få hjälp. Något måste det ju gå att ge även så här små barn för att de ska ANDAS. Fick träffa min egen gamla husläkare som tagit hand om mig sedan jag var liten. Fina Kent. Han lyssnade, antecknade, lät mig prata till punkt och berätta om alla turer, alla prover, allt som hänt. Han lyssnade på lungor och luftrör och konstaterade att det är klart att hon måste få hjälp. Äntligen! Luftrörsvidgande och slemlösande. Nu vänder det!
Hem och påbörja medicinering. Ingen direkt effekt redan den natten men det kan ta ett tag.
Onsdag och vi har nu medicinerat med slemlösande i ett dygn ungefär. Efter en amning får hon plötsligt en fruktansvärd hostattack och får loss slemmet. Men får inte upp det. Utan sätter istället i halsen. På riktigt. Jag rätar upp henne, dunkar henne i ryggen försöker få henne att hosta mer. Läpparna bli blå. Kinderna blir blå. Hela ansiktet och vad jag ser av henne blir blått. Helvete. Hur gör man??? Vänder henne på mage på min underarm, tar stöd av benet och dunkar henne hårdare i ryggen ett par gånger. Inget händer. Hon får inte luft. Tar i lite till och då flyger den ut. Slemproppen. Juliette helt hysterisk och jag själv genomsvettig och gråtfärdig. Elliot precis bredvid ”mamma kan du bygga ihop min legobil”.
Sen gick torsdagen utan större incidenter. Faktiskt. ”Idag kan vi väl bara vara hemma mamma?” Ja tack!
Inställda möten, obesvarade samtal, korta snabba mailsvar på sådant som är viktigt i det där andra livet. Utanför familjen och barnen som ju är det allra allra viktigaste. Alltid.
I fredags tyckte jag att hon faktiskt började bli bättre. Lite piggare. Orkade sitta lite själv igen. Igår la jag henne i sin egen säng trots att jag knappt vågade låta henne sova själv. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna somna själv utan bara ligga och lyssna men det gjorde jag. Utmattad tror jag visst att det kallas.
