Första veckan tillbaka till vardagen är avklarad och det var ju himla skönt. Inte att veckan är avklarad utan att veckan kom. Jag har liksom längtat lite efter den kan man säga. Och inte bara jag, Elliot också det vågar jag lova. Han var så peppad på att få komma och träffa kompisarna igen att han nästan studsade i hallen. Den nervositet han kände släppte nog redan när han tog i handtaget på förskolan för han hann knappt pussa mig hejdå. Så härligt att han känner så!

Det enda som nu är lite dumt är att han den här terminen blir det enda 15-timmarsbarnet på sin avdelning. Alla andra får vara där alla dagar och sina riktiga tider. Han har redan sagt att han vill vara där mer, äta frukost med kompisarna osv. Det kommer att bli diskussioner om det här, det känner jag på mig. Och ärligt talat minns jag själv hur det var när jag var överlägset minst tid av alla på Fritids när jag var liten. Det är ju såklart en bra sak egentligen men den tiden jag var där hade jag alltid noll koll. De andra höll på med projekt, hade varit på utflykter, gjort saker tillsammans som jag inte hade en aning om. Det blir lite jobbigt, så jag kan förstå honom. Men men, ett par månader till, vi får kämpa på!

En vecka in på hösten alltså. Eller hösten förresten, det är ju så varmt idag att jag höll på att få en chock när vi klev ut i morse. Varmt och fuktigt. Det var som att kliva in i en blötvägg. Min PW efter lämning blev svettig det kan jag lova. Och håll i er nu, nu kommer det, det där som man inte får säga högt men som jag tänker säga i alla fall. Jag vill ha höstkyla nu. Jojjomensan det vill jag visst. Hög, klar, kall höstluft. DET längtar jag efter. Är jag ensam eller finns det fler?

En vecka klar, dags för vecka två, nu köööör vi!

Vet ni, nu har vi snart varit stolta ägare till vår Disponentvilla i hela fem år. FEM! Hur sjukt är inte det? Time flies osv osv.

Men.

Jag har ganska nyligen insett att jag gick lite vilse när vi flyttade in här. Inte bokstavligt talat givetvis, jag hittar ganska bra på 160 kvm 😉 Men jag tappade bort mig när det kommer till stil och inredning. Alla dessa stora rum med vacker fiskbensparkett och minst sagt maffiga kakelugnar. Det förpliktigar på något sätt och jag skulle aldrig göra mig av med varken det ena eller det andra. Men när det kommer till hur jag inredde dessa rum (ja j a g, jag får ta på mig ansvaret för detta snedsteg…) så blev det liksom…fel.

Det blev lite för högtravande, lite stelt, lite för…usch jag vet inte, men inte jag. Inte vi. Jag kände mig aldrig helt nöjd och en del av mig kände nog att jag levde i en betydligt äldre människas hem. Övervåningen, som vi totalrenoverade när vi flyttade in, med sina vitmålade plankgolv och ljust grå väggar landade helt rätt men nedervåningen… Ledsen för den älskling.

Men som vi alla vet är insikt första steget mot förändring och just nu förändras det en hel del här hemma. Jag skalar bort det som skaver, plockar tillbaka det som är vi och mixar och matchar på ett nytt sätt. Allt är inte klart, det blir som alltid lite inredningsdomino men det är på god väg.

Så nu har vårt ”gamla” betongbord från House Doctor fått komma fram igen och tillsammans med ett enkelt brickbord från IKEA blev det jättefint tillsammans med soffan och fåtöljen vid det som nu är vårt mest använda vardagsrum. Uppe sitter vi sällan just nu men jag känner på mig att det där kommer att skifta framöver och säkert användas mer av barnen när de blir äldre.

Hur som helst, ett par möbler ska målas om sen är vi lite mer ”hemma” med det här rummet. Jag skulle egentligen vilja byta ut stolarna till matsalsbordet också men det är ett senare projekt. Jag måste ju hitta de rätta stolarna först. Jag gillar de här, tror jag, men det här kräver mycket mer funderande och planerande så tillsvidare står våra gamla kvar. Dessutom är jag sugen på ett nytt hemma-fix-projekt och då i form av ett bord till eventuellt nya stolar och allt hänger liksom ihop. Ja ni hör, vi sätter paus på den tillsvidare.

Och så måste jag ju, eftersom vi ändå pratar om det här, visa denna. Krukan jag fick när jag fyllde år. Som är så fin att jag villhövde en till och bad mamma köpa ut den till mig. Tack Skagisarna! <3

I söndags hade vi våra familjer här, bara de allra närmsta, på en enkel födelsedagsfika. Att fylla år så nära varandra som vi gör är faktiskt ganska perfekt. Vi kan liksom alltid fira tillsammans och i år firade vi Alex lite extra.

Efter en lördag med ösregn blev det riktigt fint väder i söndags och vi kunde sitta ute under pergolan och njuta. Jag bakade några äppelpajer och sen var det klart. Enkelt och supergott = supertrevligt eller hur?

Jag har gjort den här pajen förut, Roy Fares Apple pie deluxe. Vem annars gör en äppelpaj deluxe om inte konditorn med sug i blicken (ni som följer hoonom i sociala medier känner säkert till komiken i detta). Har ni inte redan testat den så bara gört’. Det är verkligen äppelpaj extra allt och så vansinnigt gott.

Tack alla för att ni kom och firade oss, vi är sannerligen bortskämda!

Bild lånad från köket.se där också receptet finns.

Nu är det inte många dagar kvar, det är nästan så att man kan börja räkna ner timmar faktiskt. Timmar innan jag och Alex åker, utan barn, till Stockholm för att fira att han fyller 30 (och kanske lite att jag fyllde 39 men det är liksom ingen big deal ju).

Det. Ska. Bli. Så. Skönt.

Mamma och pappa kommer hit och hänger med barnen hela helgen och även om jag vet att jag kommer att gråta en skvätt när jag lämnar dem, Juliette har jag aldrig lämnat mer än en eftermiddag/kväll som längst, så vet jag också att den första känslan försvinner och ersätts med total frihetskänsla. Och som jag längtar.

Jag längtar och jag behöver den här helgen, vi behöver den båda två och det ska bli helt underbart. På lördag ska vi äta middag på restaurang Etoile och det ser jag verkligen fram emot, enligt utsago ska detta vara en upplevelse på så många sätt.

Som sagt, Stockholm weekend coming up och jag kunde inte vara mer pepp!

The one and only Molly Sandén spelade i Kalmar i fredags, en konsert jag verkligen, verkligen har velat se. Men lillan och hennes nattningar på sistone har gjort att jag inte velat eller vågat planera något. Jag hade avskrivit Molly med en djup suck.

Men så hörde Jennie av sig helt spontant och frågade om jag inte skulle haka på dem och plötsligt verkade det som att alla stjärnor, planeter, currykryss och feng shui stod i samklang för jag kände att ”jo, det skulle nog kunna gå ikväll”.Så jag tackade jag, tänkte att jag nattar lillan först lite geschwinnt och sedan smyger jag iväg.

Ha ha ha.

Så lätt skulle det givetvis inte gå. Lillan vaknar av en jäkla fluga när jag ska lägga nere henne och på klassiskt bebis-känner-på-sig-att-mamma-ska-iväg-manér var hon sedan klarvaken. Strax innan åtta lämnade jag henne till Alex och åkte in mot stan. Enligt uppgift somnade hon inte förrän någon kvart innan jag kom hem igen…

Men men, jag hade i alla fall en toppenkväll och Molly var precis så bra som jag hade trott. Jag har verkligen lyssnat sönder hennes två senaste album så att få en sådan hitkavalkad presenterad som vi fick, det var underbart.

Vet ni i onsdags fyllde jag år. En väldigt lugn och stillsam födelsedag, precis som det var tänkt, eftersom vi kommer att fira båda våra födelsedagar i Stockholm nästa helg istället.

Jag fyllde 39. En siffra som inte på något sätt känns som jag men som jag ju inser att jag får förlika mig med. Lika bra att göra det snabbt som tusan, på något år eller så för sen är det ju dags för the big 40. Och den siffran ska vi bara inte tala om. Jag känner mig inte som fyrtio:ish. Inte alls faktiskt och jag får nog börja hävda att 40 är det nya 30 eller något.

Men oavsett om siffran känns obekant eller ej så har jag flera gånger fått frågan om jag har en liten kris på gång. Tackar som frågar men det har jag icke. Jag kan verkligen inte påstå det. Jag har haft min kris tror jag. Jag krisade långt tidigare, när jag var 28, singel och alla mina vänner födde barn och köpte hus utanför stan. DÅ krisade jag.

Nu, när jag tydligen har fyllt 39, är jag gift med min stora kärlek, min bästa vän och stadiga klippa. Vi har två fantastiskt fina barn och turen att kunna bo i ett hus som må vara lite kärvt och krävande ibland (100-åringar är sådana) men som också är charmigt, tryggt och ett riktigt drömhus.

Dessutom har jag ett jobb som jag älskar, ett företag jag brinner för och jag jobbar med så mycket duktiga och kompetenta kollegor som jag lär av hela tiden. Det är också en lyx.

Så nej, jag krisar inte. Varför i hela friden skulle jag göra det? Det vore nästan otacksamt. Om något vill jag istället se till att leva livet fullt ut i den situation jag befinner mig i så att jag verkligen tar tillvara på allt detta. Nej, någon kris har vi inte här faktiskt. Inte nu. Jag får väl ändra mig i så fall men det känns verkligen inte så.

Jag är så dubbelbottnad just nu. En del av mig längtar så det nästan kliar i kroppen efter att få gå tillbaka till jobbet igen. Eller tillbaka, jag har ju ett nytt jobb men att få kliva in i den rollen fullt ut, axla ansvaret som Cardlys VD och få arbeta fulltid med det jag tycker är så nedrans roligt. Just nu blir det, för min egen smak, lite för hattigt och det ska bli så himla kul att göra det på heltid snart.

Men så har vi den andra sidan av det myntet. Att det också innebär att skola in lillan på förskolan. Min bebis. Vår minsting. Hon som för alltid kommer att vara en bebis för mig. Vår sista baby. Hon är plötsligt en stor tjej, framåt, social och kommunikativ och det är så tydligt att hon kommer att vara väldigt redo för förskolan i Januari. Herregud. Jag vill inte längta efter det, jag vill stoppa tiden och sätta mig tillrätta med henne i famnen och bara snusa på den där fjuniga lilla hjässan i all evighet amen.

Så ni förstår jag har liksom en snygg klacksko, jobb-outfit och fixat hår på den ena sidan och birkenstock, praktiska kläder och mamma-tofs på den andra. Jag både bävar för, och ser fram emot livet 2.0 med två barn på förskola och de nya rutiner och den vardag som följer med det. En av många anledningar till att jag valde att säga upp mig från min fasta tjänst på Infomaker och starta eget var ju att både jag och Alex tror att det blir bättre för oss och vår familj. Både här och nu och i det långa loppet. Men visst blir det också intressant att se hur det kommer att fungera i verkligheten, med två egenföretagare och två barn. Det kommer att bli super, det är jag säker på, men det är nytt och det är spännande.

Så här står jag i min klacksko på ena foteen och med en birkenstock på den andra och bara längtar och skriker ”stoppa tiden” samtidigt. Någon som kan relatera? Inte det? Typiskt… 😉

Sedan i måndags är vi tillbaka i vardagen igen. Nästan. Eller en av oss är det i alla fall. Alex gick tillbaka till jobbet i måndags och jag ska inte sticka under stol med att det fanns en del söndagsångest hos undertecknad den här gången.

Innan Alex gick på sin andra semester, efter resan till USA (har jag ens berättat det?) var jag alldeles för stressad, hade sovit alldeles för lite och dragit det tyngsta lasset med barnen över sommaren. Jag var inte kul då. Och jag mådde inte speciellt bra.

Men den sista 1,5 veckan av Alex semester vände det där och jag kände mig plötsligt lite mer utvilad, lite stärkt av att få dela jobbet med barnen hela dagarna. Och då kändes det inte som ett yay-moment att han skulle gå tillbaka till jobbet. Även om det nu bara är tre (typ snart två) veckor kvar av detta evighetslånga sommarlov som Elliot just nu har.

Men so far so good, det rullar på här hemma. Vi har vår lunk liksom, vi tre och Alice, när det bara är vi hemma. Det mesta följer samma mönster och det är det mönster det liksom måste följa för att funka. Ungefär så. Inte super exciting men fungerande.

Så om ytterligare två veckor går vi tillbaka till vardagen på riktigt. Elliot på förskola 15h/vecka och lillan och jag lite egentid. Det ska bli spännande det också för även om det är tillbaka till vardag och rutiner är ju just de där rutinerna ganska annorlunda nu mot när Elliot gick på sitt sommarlov i början av Juni, nästan tre månader gör stor skillnad på en liten tjej. Så det ser jag fram emot, jag välkomnar vardagen och att hitta våra nya rutiner under hösten innan tultan börjar skolas in. Vilket i sig är ett helt eget kapitel. Eller förlåt, blogginlägg.

Hur har ni det, är ni tillbaka i gamla hjulspår nu? Sommartider är ju jobb-bytar-tider sägs det, hur många har gett sig på den övningen i år?