Body and Mind by Sarah Running

Run run run

23 oktober, 2019

Ja men det har ni knappast missat eftersom jag kletar ut det på Instagram varje gång men jag har ju börjat springa också.
Men ni förstår det är en ganska stor sak för mig. Jag älskar det!
Att kunna springa, när man har astma och dåliga knän, är inte helt självklart så att det nu fungerar, att jag har hittat ett schema som funkar för mig och att jag har tillräckligt med energi för att springa på kvällarna när det är praktiskt genomförbart i familjeruljansen gör mig bara…glad!

Tre gånger i veckan är min melodi och det fungerar än så länge. Schemat jag följer hittade jag via Ebba von Sydow och jag tror att det ursprungligen var Blossom Tainton som berättat om det i ett tv-program där Ebba var programledare.
Strunt samma det går i alla fall ut på att man delar upp en halvtimme i tre 10-minuters block. När du ger dig ut första gången springer du 1 minut och går 9, sedan 2 minuter och går 8 och slutligen 3 minuter och går 7. För varje pass ökar du med en minut så andra gånger du ger dig ut springer du 2 minuter, går 8 följt av 3 minuter med 7 minuters gång osv. Det vill säga en ganska långsam upptrappning men det tar ändå inte jättelång tid innan det vänder så att du springer mer än du går. Som alltid fem minuter pw som uppvärmning och fem minuter pw som nedvarvning.
Det har verkligen fungerat för mig och med tanke på knän som kanske inte borde springa och luftrör som inte gillar fukt och kyla så vågar jag påstå att detta är ett super-duper-schema.

Nu springer jag snart hela tiden så att säga och då får jag väl hitta nya mål. Ett tag kan jag ju testa att ”bara” springa 30 minuter rakt av men sen kanske jag får hitta andra mål. Med tanke på just knän och luftrör är nog inte farten det jag jagar först utan distansen. Men vi får se, jag har ju min löpcoach här hemma som tur är.

Det roliga är att jag springer nästan alla pass på kvällar och i mörker. Jag har liksom börjat gilla det. Och jag vet exakt varför. För en sak är säker, ni kan lita på att det ser inte snyggt ut när jag springer. Det är ingen smooth ride så att säga. Vill ni se snygg löpning kan ni kolla på det här, den killen (eller tja, killarna) springer smooth. Och snabbt. Det gör då rakt inte jag. Men vet ni, det struntar jag i. Så alla ni som såg mig i söndags när jag var ute i dagsljus, jag bjuder på det. Jag springer och det är jag glad för. Snyggt får någon annan springa 😉

Okategoriserade

Ni är så fina!

22 oktober, 2019

I förra veckan hade bloggen (eller kanske bloggerskan?!) vissa existensiella funderingar. Att blogga eller att inte blogga. Men ni gav svar på tal och det är jag glad för. Tack snälla ni för alla fina meddelanden, kommentarer och uppmuntrande ord.
Om jag vill fortsätta skriva och ni vill fortsätta läsa är det väl egentligen ganska självklart eller hur? Vi kör på!

En annan sak som har hänt under min långa datorlösa period är att jag gått och fått lila hår. Bara sådär. Men va sjutton, det är ju bara hår och jag är supernöjd! Purple hair don’t care så att säga.
Bilden ovan är moi (döh..!) på väg in på ett möte jag var galet osugen på. Allt som rör den grejen (som jag inte kan nämna här) gör mig sjukt osugen. Men det blev ett bra möte som gav lite ny energi.
Och om vi struntar i mötet kan vi ju bara konstatera att lila hår är trevligt.

Annars då, jo vi har fått lillans inskolningsdatum på förskolan. Vilka dubbla känslor det är. Det som dock enbart är positivt är att vi tillslut fick plats på ”rätt” förskola. Det vill säga samma enhet som Elliot går på. De ska inte gå i samma grupp givetvis men att ha dem i samma byggnad gör ju hela hämta-lämna-karusellen betydligt smidigare. Tack för det omsorgsförvaltningen!

Att jag sedan höll på att börja gråta när jag läste brevet, över just dessa dubbla känslor inför hennes inskolning är en annan sak. Hon är redo, hon kommer att älska förskolan och det kommer säkert att gå jättebra. Men mamman har på inga sätt klippt någon navelsträng och minnena från Elliots inskolning är fortfarande jobbiga så det blir lite kaos i huvudet. Men det kommer säkert att gå jättebra och vi har två barn i gruppen vars föräldrar vi redan känner och vars storasyskon går i Elliots grupp. De har berättat om en mysig grupp och trevliga pedagoger. Ja ni hör ju, bara plus egentligen. Förutom den där navelsträngen då. Som jag inte har några planer på att gnaga av den närmsta tiden.

Men detta innebär ju också att jag snart ska börja jobba igen. Ihhh! Åh vad jag längtar! ”Men har inte du jobbat lite hela tiden” tänker du kanske nu. Jo jag har ju det men att jobba så, med en hand samtidigt som man föder barn, ammar, slutar amma, tar hand om barn i största allmänhet blir så ofokuserat. Jag gillar det egentligen inte alls, det har varit sååå roligt att vara med på resan med Cardly under det här året så jag skulle inte välja annorlunda men att få göra det fullt ut från och med nästa år kommer att bli något annat. Och just detta annat längtar jag efter.

Det blir familjelivet 2.0 för oss, två barn på förskolan, två arbetande föräldrar. Åh vad det ska bli kul! Och så ska jag äntligen få börja beta av den där listan på ”vill-måste-borde-önskar-hoppas” gällande Cardly som jag har skapat det här året.

Men för att knyta ihop säcken, tack för att ni är så snälla och fina, nu får ni följa med på min resa ett tag till! Om ni vill 🙂

Okategoriserade

Så himla nöjd!

21 oktober, 2019

Det här är lite nytt för mig men jag tror faktiskt att jag måste märka detta inlägg som reklam. Jag får såklart inget betalt för att skriva detta men Cardly som inlägget kommer att handla om är jag delägare i och därmed ses det som reklam för egen verksamhet så nu vet ni det, reklammärkt inlägg alltså!

Men jag måste bara få visa er, häromdagen laddade jag upp nya höstmotiv till vår motivbank och därtill nya stickers som man kan använda på framsidan för att smycka sitt kort lite extra. Jag är nästan blown away över hur fina kort man nu kan skapa i appen.
Och givetvis kan man ju använda alla stickers till sina egna bilder också, motivbanken är ju ”bara” till för de tillfällen då man kanske inte vill använda en egen bild men ändå skicka en personlig hälsning. Jag skapade genast en hel bunt med höstkort och skickade iväg.

Och just det ja, jag är ju själv inget Halloween-fan (hello-vin möjligtvis) så jag glömmer ju nästan bort men det är inte bara höstiga stickers som nu finns utan Halloween-stickers om man vill skicka en buuhuuuu-sig hälsning till någon. Kul ju!

Så ja, jag är så himla nöjd och kan redan nu avslöja att jag har ett helt gäng jul- och vintermotiv och stickers på väg också. Men jag gör väl som varuhusen i alla fall gjorde förr, jag väntar med julen till efter All helgona-helgen. Nu vet jag inte hur de gör, nu är det jul överallt redan nu i Oktober. Liiite crazy det ändå va?

Kika gärna in i appen och spana in de nya motiven och stickersen och du inte redan laddat ner appen så finns den där appar finns, både på Appstore och Google Play.

Just idag har vi faktiskt ett samarbete med Att vara någons fru också där en rabattkod finns så in och kika hos henne också vettja!

Okategoriserade

Att göra eller inte göra?

13 oktober, 2019

Jag har precis fått tillbaka min dator efter att ha haft den inlämnad i fyra veckor. Japp ni läste rätt, FYRA VECKOR. Det är faktiskt helt galet uselt. Tack för den Netonnet… Long story där men vi kan väl sammanfatta det lite enkelt med att bemötandet kunde. Ha. Varit. Bättre. Så att säga.

Det har ju hänt lite de här fyra veckorna, minst sagt. Just nu sitter jag i alla fall framför brasan med Biancas youtube rullandes i bakgrunden och ska ta tag i en massa jobb som blivit lidande. Kollar ni på Bianca? Gillar? Herregud, jag tycker hon är så sjukt rolig, precis lagom att ha i bakgrunden när man egentligen kanske gör något annat.

Oh well, att inte ha tillgång till min dator och alltså inte ens ha haft möjligheten att blogga (gillar inte att blogga på mobilen) har fått mig att fundera såå mycket på det här. Ska jag ens fortsätta? Jag tror att jag har tappat självförtroendet lite kring bloggandet. Det mesta jag skriver nu för tiden raderar jag med motiveringen att ”vem skulle vara intresserad av detta?” Och så blir det inget inlägg.

Men samtidigt betyder bloggen väldigt mycket för mig, det låter säkert konstigt men jag tror att mina fellow bloggers där ute förstår den tanken. Det är en baby. Jag gillar min blogg, min plats. Och så läser jag vad Sara skriver om bloggen och tänker att näe, jag vill ha den kvar. Men jag kanske behöver göra om allting? Skapa en ”ny” blogg? Nytt utseende? Ny inriktning? Problemet med det är väl bara att jag knappt vet vem jag själv är längre efter denna föräldraledighet. Det var samma visa sist så jag vet att det vänder men det är fasen inte kul alltså. Jag tappar mig själv när jag ”bara går hemma”. Missförstå mig rätt nu, jag älskar barnen över allt annat. Såklart. Men jag tror faktiskt inte att föräldraledighet är det bästa för mig. Så är det bara. Så ja, jag ser fram emot nästa år. Det skulle kunna bli ett inlägg i sig det.

Så jo, jag vill nog fortsätta men då till knäckfrågan, vill NI det? Har jag ens några läsare kvar efter all frånvaro eller ska jag kanske tänka att jag börjar om? Helt?

Japp där har ni en spretig bukett söndagstankar som var för sig förtjänar ett eget inlägg men det kanske får komma framöver. Är ni med mig?

Bild på mig och lillan från tidigare idag på Värsnäs

Body and Mind by Sarah

What’s new?

16 september, 2019

Som jag nämnde igår har det ju hänt en del under de här fyra veckorna som jag varit datorlös. Såklart. Det gör det på fyra veckor i allas liv tror jag.

Jag har börjat springa igen, yay! Av den enkla anledningen att jag kände för det. Det är inte den bästa träningen för min hypotyreos eller om jag vill gå ner i vikt. Bla bla bla, jag blev så trött på alla dessa tankar att jag bara…började springa. Jag har sprungit till och från i hela mitt vuxna liv och alltid gillat det så nu gör jag det. För att jag gillar det och det räcker bra så. Gött va? Ingen plan, inget mål, bara spring. Säkert provocerande för många, jag skulle inte kunna tänka så på något annat plan i livet men just här, just nu vill jag bara springa helt planlöst. Så det gör jag. Tre gånger i veckan. Det är väl det enda som inte är planlöst utan planlagt. Jag försöker få till tre pass varje vecka för att inte komma ur det och för att hålla knän och astma i shack. Det är ju inte helt enkelt för ett måndagsex att börja springa vettni, man får anpassa sig lite 😉

Men jag gör det för att rensa skallen och må bra för så fungerar det verkligen. Jag kan ge mig ut på en runda och känna mig som en tryckkokare och sedan komma hem som en filbunke. Typ. Det är nästan magiskt hur stor skillnad det gör. Jag är så personlighetsförändrad att jag nästan skrämmer mig själv.

Jag är inne i en period där jag kämpar med mina tankar en del, säger som Therese Lindgren ”ibland mår jag inte så bra”. Så är det väl för alla mer eller mindre och jag ska absolut inte påstå att jag har ångest eller panikattacker. Men ni vet, jag är inte på topp 24/7. Jag kämpar verkligen och löpningen är ett viktigt verktyg.

Så ja, jag springer lite jag, och försöker tänka som citatet här ovan, vad hittar ni på?

Body and Mind by Sarah

Kroppskomplext

28 augusti, 2019

Vet ni, jag har funderat mycket på sista tiden. På många saker men kanske framför allt på det här med kropp, figur, utseende och samhällets mall över vad som är normalt.

Jag är 39 år och har egentligen aldrig känt att jag passat in. Någonsin. Jag har alltid varit större, sett mig själv som större och både blivit placerad i facket, och satt mig själv däri, för dem som inte passar mallen. Alltid. Varje dag i 39 år. Eller i alla fall sedan jag blev så pass medveten om det som de flesta av oss är. Mina första ”kropps-minnen” är från när jag var 5-6 år. Så för ordnings skull har jag alltså i 33-34 år känt mig utanför.

Och här vill jag direkt säga att detta inte är tänkt att bli ett snyftinlägg. Jag söker inte tröst, jag resonerar mest. För jag är 1, trött på det och 2, lite fascinerad. Faktiskt.

För det här med att hamna i fel fack så att säga har ju i sin tur lett till ett par olika saker. Jag har alltid haft en känsla av att jag måste ändra på mig för att duga. Jag måste träna mig till en viss form eller jag måste banta mig till den. Jo banta. Nu bantar ju ingen, man kör en diet. Men förr, under många, många år var det faktiskt bantning som gällde. Men hur som helst, ändring var liksom det viktiga. För det gick ju inte att duga som man är. Nej nej, den tanken fanns inte.

För ett par år sedan började ändå en liiiiiiiten förändring ske. Man började se andra former, färger och figurer på modeller för bland annat Dove och Lindex. En stor klapp på axeln till Lindex som faktiskt konsekvent visar sina kläder och sitt mode på kroppar som inte passar den tidigare mallen. För vet ni, det kan pratas hur mycket som helst om att alla duger, att mode är för alla, att smal inte alls är en norm längre (öh, you stupid??) men så länge vi inte ser det så ändras faktiskt ingenting. Det är skitsvårt att titta på kläder på galge eller smala modeller och försöka föreställa sig hur det faktiskt kommer att se ut på mig.

Jag hade en liten uppenbarelse för någon vecka sedan, jag hittade en influencer på Instagram som både var större än normen, skitsnygg och (insåg jag eftersom jag googlade) har nästan samma mått som mig. Förstår ni, här var en livs levande, supersnygg, människa i min form. Den som aldrig har stämt. Den felaktiga. Den som jag har lagt ett helt liv på att försöka ändra på. Jag är 39 år gammal och jag hade ett riktigt moment. Förstår ni så bra men samtidigt sjukt det är?!

Det finns så mycket mer att skriva om detta egentligen för precis som rubriken lyder så är det verkligen komplext. Så om ni inte överger mig fullständigt kan det säkert komma fler inlägg framöver med kopplingar till min självkänsla, hur detta har påverkat mina studier och karriär (jojomän!) eller hur mycket det också påverkar min sjukdom. Komplext var ordet.

Och som sagt, jag börjar tröttna. Jag är kort sagt skittrött på att inte passa in i mallen, på känslan av att jag måste ändra på mig (förstår ni hur tröttsamt det är att känna så ett helt liv?) så jag tänkte att jag kanske skulle strunta i det ett tag och se hur det känns? Kanske vara lite snäll mot kroppen som burit mina två barn istället? Som läkt efter två kejsarsnitt. Som ger mig möjligheten att just nu vara aktiv mina #30minuteromdagen.

Jag menar, man kan ju testa och se vad som händer.

Och nu vill jag veta, känner du igen dig i det här?

Okategoriserade

Första veckan gjord men vad hände med vädret?

27 augusti, 2019

Första veckan tillbaka till vardagen är avklarad och det var ju himla skönt. Inte att veckan är avklarad utan att veckan kom. Jag har liksom längtat lite efter den kan man säga. Och inte bara jag, Elliot också det vågar jag lova. Han var så peppad på att få komma och träffa kompisarna igen att han nästan studsade i hallen. Den nervositet han kände släppte nog redan när han tog i handtaget på förskolan för han hann knappt pussa mig hejdå. Så härligt att han känner så!

Det enda som nu är lite dumt är att han den här terminen blir det enda 15-timmarsbarnet på sin avdelning. Alla andra får vara där alla dagar och sina riktiga tider. Han har redan sagt att han vill vara där mer, äta frukost med kompisarna osv. Det kommer att bli diskussioner om det här, det känner jag på mig. Och ärligt talat minns jag själv hur det var när jag var överlägset minst tid av alla på Fritids när jag var liten. Det är ju såklart en bra sak egentligen men den tiden jag var där hade jag alltid noll koll. De andra höll på med projekt, hade varit på utflykter, gjort saker tillsammans som jag inte hade en aning om. Det blir lite jobbigt, så jag kan förstå honom. Men men, ett par månader till, vi får kämpa på!

En vecka in på hösten alltså. Eller hösten förresten, det är ju så varmt idag att jag höll på att få en chock när vi klev ut i morse. Varmt och fuktigt. Det var som att kliva in i en blötvägg. Min PW efter lämning blev svettig det kan jag lova. Och håll i er nu, nu kommer det, det där som man inte får säga högt men som jag tänker säga i alla fall. Jag vill ha höstkyla nu. Jojjomensan det vill jag visst. Hög, klar, kall höstluft. DET längtar jag efter. Är jag ensam eller finns det fler?

En vecka klar, dags för vecka två, nu köööör vi!

Okategoriserade

Jag gick vilse

15 augusti, 2019

Vet ni, nu har vi snart varit stolta ägare till vår Disponentvilla i hela fem år. FEM! Hur sjukt är inte det? Time flies osv osv.

Men.

Jag har ganska nyligen insett att jag gick lite vilse när vi flyttade in här. Inte bokstavligt talat givetvis, jag hittar ganska bra på 160 kvm 😉 Men jag tappade bort mig när det kommer till stil och inredning. Alla dessa stora rum med vacker fiskbensparkett och minst sagt maffiga kakelugnar. Det förpliktigar på något sätt och jag skulle aldrig göra mig av med varken det ena eller det andra. Men när det kommer till hur jag inredde dessa rum (ja j a g, jag får ta på mig ansvaret för detta snedsteg…) så blev det liksom…fel.

Det blev lite för högtravande, lite stelt, lite för…usch jag vet inte, men inte jag. Inte vi. Jag kände mig aldrig helt nöjd och en del av mig kände nog att jag levde i en betydligt äldre människas hem. Övervåningen, som vi totalrenoverade när vi flyttade in, med sina vitmålade plankgolv och ljust grå väggar landade helt rätt men nedervåningen… Ledsen för den älskling.

Men som vi alla vet är insikt första steget mot förändring och just nu förändras det en hel del här hemma. Jag skalar bort det som skaver, plockar tillbaka det som är vi och mixar och matchar på ett nytt sätt. Allt är inte klart, det blir som alltid lite inredningsdomino men det är på god väg.

Så nu har vårt ”gamla” betongbord från House Doctor fått komma fram igen och tillsammans med ett enkelt brickbord från IKEA blev det jättefint tillsammans med soffan och fåtöljen vid det som nu är vårt mest använda vardagsrum. Uppe sitter vi sällan just nu men jag känner på mig att det där kommer att skifta framöver och säkert användas mer av barnen när de blir äldre.

Hur som helst, ett par möbler ska målas om sen är vi lite mer ”hemma” med det här rummet. Jag skulle egentligen vilja byta ut stolarna till matsalsbordet också men det är ett senare projekt. Jag måste ju hitta de rätta stolarna först. Jag gillar de här, tror jag, men det här kräver mycket mer funderande och planerande så tillsvidare står våra gamla kvar. Dessutom är jag sugen på ett nytt hemma-fix-projekt och då i form av ett bord till eventuellt nya stolar och allt hänger liksom ihop. Ja ni hör, vi sätter paus på den tillsvidare.

Och så måste jag ju, eftersom vi ändå pratar om det här, visa denna. Krukan jag fick när jag fyllde år. Som är så fin att jag villhövde en till och bad mamma köpa ut den till mig. Tack Skagisarna! <3

Okategoriserade

Hipp hipp hurra!

14 augusti, 2019

I söndags hade vi våra familjer här, bara de allra närmsta, på en enkel födelsedagsfika. Att fylla år så nära varandra som vi gör är faktiskt ganska perfekt. Vi kan liksom alltid fira tillsammans och i år firade vi Alex lite extra.

Efter en lördag med ösregn blev det riktigt fint väder i söndags och vi kunde sitta ute under pergolan och njuta. Jag bakade några äppelpajer och sen var det klart. Enkelt och supergott = supertrevligt eller hur?

Jag har gjort den här pajen förut, Roy Fares Apple pie deluxe. Vem annars gör en äppelpaj deluxe om inte konditorn med sug i blicken (ni som följer hoonom i sociala medier känner säkert till komiken i detta). Har ni inte redan testat den så bara gört’. Det är verkligen äppelpaj extra allt och så vansinnigt gott.

Tack alla för att ni kom och firade oss, vi är sannerligen bortskämda!

Bild lånad från köket.se där också receptet finns.

Okategoriserade

Sthlm weekend coming up

13 augusti, 2019

Nu är det inte många dagar kvar, det är nästan så att man kan börja räkna ner timmar faktiskt. Timmar innan jag och Alex åker, utan barn, till Stockholm för att fira att han fyller 30 (och kanske lite att jag fyllde 39 men det är liksom ingen big deal ju).

Det. Ska. Bli. Så. Skönt.

Mamma och pappa kommer hit och hänger med barnen hela helgen och även om jag vet att jag kommer att gråta en skvätt när jag lämnar dem, Juliette har jag aldrig lämnat mer än en eftermiddag/kväll som längst, så vet jag också att den första känslan försvinner och ersätts med total frihetskänsla. Och som jag längtar.

Jag längtar och jag behöver den här helgen, vi behöver den båda två och det ska bli helt underbart. På lördag ska vi äta middag på restaurang Etoile och det ser jag verkligen fram emot, enligt utsago ska detta vara en upplevelse på så många sätt.

Som sagt, Stockholm weekend coming up och jag kunde inte vara mer pepp!