Nu har vi landat hemma igen efter ett par fantastiska dagar i paradiset. Ett bättre ställe att gå och vänta på kan jag inte tänka mig. Vi har knappt haft en tanke på morgondagens operation förrän idag när vi skulle ringa till operation och få vår tid.

07:15 i morgon bitti är det dags, visste ni att de förlägger operationerna i åldersordning? Yngst först. För att påverkas minst av fastan som är nödvändig vid narkos. Jag tror knappast att vi kunde ha fått en tidigare tid och det är vi tacksamma för.

Lite spända, såklart, jag tror inte att någon förälder är så tuff när deras barn ska opereras men det är ju samtidigt ingen dramatisk sak det här. Vi är däremot otroligt förväntansfulla och nyfikna på hur resultatet av operationen ska visa sig här hemma. Läkarna har sagt att de inte kan lova något men att vi med största sannolikhet ”får hem ett helt nytt barn”. Det är ju lite läskigt eftersom vi är ganska förtjusta i just det här barnet 😉

Nej, skämt å sido, lite spänt men mest bara skönt att nu äntligen få detta ur världen. Vi hörs i morgon igen, efter operationen och mitt i ”saft och glasskalaset” som ska följa på den samma! Allt enligt läkarens ordination.

Sedan vi upptäckte att Elliot inte kom igång med talet som sina jämnåriga vänner har det varit en relativt snabb resa. En resa stundtals fylld av stor oro. Fantastiska människor inom sjukvården, ö v e r a l l t, från BVC till specialisterna på ÖNH! Relativt snabba svar kring hans hörselnedsättning och tid hos en logoped för hjälp med teckenstöd tills talet får en möjlighet att komma igång, i takt med att han förhoppningsvis börjar höra normalt efter nästa veckas operation.

Vi besökte logopeden i början av juni och fick då börja lära oss teckenstöd. Vi fick med oss en hel del ord och tecken från henne och har tagit reda på väldigt många fler själva. Det här har varit så otroligt stort för oss. Det blev äntligen ett sätt för oss att kommunicera och lättnaden för både oss och Elliot har varit enorm. Att teckna och bli förstådd, både för liten och stor, är mäktigt.

När vi är ute och går och Elliot tecknar fågel, katt eller vad han nu ser. Eller när han fick sin sommarpresent för någon vecka sedan och tecknade traktor. Eller när han tecknar att han är hungrig eller törstig. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur stort det är, men jag håller på att börja gråta nästan varje gång ett nytt tecken dyker upp, eller kommer tillbaka snarare. Vi tecknar, visar, och uttalar alla ord och så plötsligt så kommer de tillbaka när man minst anar det.

Vår älskade lilla kille, så duktig!

En annan sak som har varit så skönt med detta är att vi nu kan berätta att vi ska ”åka hem till Alice” exempelvis, eller att ”mamma går ut i köket och lagar mat”. Nu kan jag berätta för honom vart jag tar vägen och vi slipper ledsamhet och tårar för att mamma helt plötsligt är borta. Han hör ju inte när jag går och är därmed väldigt noga med att hålla koll på oss hela tiden. Men nu kan vi alltså förklara för honom vart vi tar vägen och bara det har gjort att det har blivit mycket lugnare hemma.

Så om du har hamnat här för att du också är förälder och har googlat ”barn med hörselnedsättning” eller ”teckenstöd”, kan jag bara säga – kasta dig in i det med hull och hår! Du kommer att uppleva något alldeles fantastiskt!