I förra veckan hade bloggen (eller kanske bloggerskan?!) vissa existensiella funderingar. Att blogga eller att inte blogga. Men ni gav svar på tal och det är jag glad för. Tack snälla ni för alla fina meddelanden, kommentarer och uppmuntrande ord.
Om jag vill fortsätta skriva och ni vill fortsätta läsa är det väl egentligen ganska självklart eller hur? Vi kör på!

En annan sak som har hänt under min långa datorlösa period är att jag gått och fått lila hår. Bara sådär. Men va sjutton, det är ju bara hår och jag är supernöjd! Purple hair don’t care så att säga.
Bilden ovan är moi (döh..!) på väg in på ett möte jag var galet osugen på. Allt som rör den grejen (som jag inte kan nämna här) gör mig sjukt osugen. Men det blev ett bra möte som gav lite ny energi.
Och om vi struntar i mötet kan vi ju bara konstatera att lila hår är trevligt.

Annars då, jo vi har fått lillans inskolningsdatum på förskolan. Vilka dubbla känslor det är. Det som dock enbart är positivt är att vi tillslut fick plats på ”rätt” förskola. Det vill säga samma enhet som Elliot går på. De ska inte gå i samma grupp givetvis men att ha dem i samma byggnad gör ju hela hämta-lämna-karusellen betydligt smidigare. Tack för det omsorgsförvaltningen!

Att jag sedan höll på att börja gråta när jag läste brevet, över just dessa dubbla känslor inför hennes inskolning är en annan sak. Hon är redo, hon kommer att älska förskolan och det kommer säkert att gå jättebra. Men mamman har på inga sätt klippt någon navelsträng och minnena från Elliots inskolning är fortfarande jobbiga så det blir lite kaos i huvudet. Men det kommer säkert att gå jättebra och vi har två barn i gruppen vars föräldrar vi redan känner och vars storasyskon går i Elliots grupp. De har berättat om en mysig grupp och trevliga pedagoger. Ja ni hör ju, bara plus egentligen. Förutom den där navelsträngen då. Som jag inte har några planer på att gnaga av den närmsta tiden.

Men detta innebär ju också att jag snart ska börja jobba igen. Ihhh! Åh vad jag längtar! ”Men har inte du jobbat lite hela tiden” tänker du kanske nu. Jo jag har ju det men att jobba så, med en hand samtidigt som man föder barn, ammar, slutar amma, tar hand om barn i största allmänhet blir så ofokuserat. Jag gillar det egentligen inte alls, det har varit sååå roligt att vara med på resan med Cardly under det här året så jag skulle inte välja annorlunda men att få göra det fullt ut från och med nästa år kommer att bli något annat. Och just detta annat längtar jag efter.

Det blir familjelivet 2.0 för oss, två barn på förskolan, två arbetande föräldrar. Åh vad det ska bli kul! Och så ska jag äntligen få börja beta av den där listan på ”vill-måste-borde-önskar-hoppas” gällande Cardly som jag har skapat det här året.

Men för att knyta ihop säcken, tack för att ni är så snälla och fina, nu får ni följa med på min resa ett tag till! Om ni vill 🙂

Det här är lite nytt för mig men jag tror faktiskt att jag måste märka detta inlägg som reklam. Jag får såklart inget betalt för att skriva detta men Cardly som inlägget kommer att handla om är jag delägare i och därmed ses det som reklam för egen verksamhet så nu vet ni det, reklammärkt inlägg alltså!

Men jag måste bara få visa er, häromdagen laddade jag upp nya höstmotiv till vår motivbank och därtill nya stickers som man kan använda på framsidan för att smycka sitt kort lite extra. Jag är nästan blown away över hur fina kort man nu kan skapa i appen.
Och givetvis kan man ju använda alla stickers till sina egna bilder också, motivbanken är ju ”bara” till för de tillfällen då man kanske inte vill använda en egen bild men ändå skicka en personlig hälsning. Jag skapade genast en hel bunt med höstkort och skickade iväg.

Och just det ja, jag är ju själv inget Halloween-fan (hello-vin möjligtvis) så jag glömmer ju nästan bort men det är inte bara höstiga stickers som nu finns utan Halloween-stickers om man vill skicka en buuhuuuu-sig hälsning till någon. Kul ju!

Så ja, jag är så himla nöjd och kan redan nu avslöja att jag har ett helt gäng jul- och vintermotiv och stickers på väg också. Men jag gör väl som varuhusen i alla fall gjorde förr, jag väntar med julen till efter All helgona-helgen. Nu vet jag inte hur de gör, nu är det jul överallt redan nu i Oktober. Liiite crazy det ändå va?

Kika gärna in i appen och spana in de nya motiven och stickersen och du inte redan laddat ner appen så finns den där appar finns, både på Appstore och Google Play.

Just idag har vi faktiskt ett samarbete med Att vara någons fru också där en rabattkod finns så in och kika hos henne också vettja!

Jag har precis fått tillbaka min dator efter att ha haft den inlämnad i fyra veckor. Japp ni läste rätt, FYRA VECKOR. Det är faktiskt helt galet uselt. Tack för den Netonnet… Long story där men vi kan väl sammanfatta det lite enkelt med att bemötandet kunde. Ha. Varit. Bättre. Så att säga.

Det har ju hänt lite de här fyra veckorna, minst sagt. Just nu sitter jag i alla fall framför brasan med Biancas youtube rullandes i bakgrunden och ska ta tag i en massa jobb som blivit lidande. Kollar ni på Bianca? Gillar? Herregud, jag tycker hon är så sjukt rolig, precis lagom att ha i bakgrunden när man egentligen kanske gör något annat.

Oh well, att inte ha tillgång till min dator och alltså inte ens ha haft möjligheten att blogga (gillar inte att blogga på mobilen) har fått mig att fundera såå mycket på det här. Ska jag ens fortsätta? Jag tror att jag har tappat självförtroendet lite kring bloggandet. Det mesta jag skriver nu för tiden raderar jag med motiveringen att ”vem skulle vara intresserad av detta?” Och så blir det inget inlägg.

Men samtidigt betyder bloggen väldigt mycket för mig, det låter säkert konstigt men jag tror att mina fellow bloggers där ute förstår den tanken. Det är en baby. Jag gillar min blogg, min plats. Och så läser jag vad Sara skriver om bloggen och tänker att näe, jag vill ha den kvar. Men jag kanske behöver göra om allting? Skapa en ”ny” blogg? Nytt utseende? Ny inriktning? Problemet med det är väl bara att jag knappt vet vem jag själv är längre efter denna föräldraledighet. Det var samma visa sist så jag vet att det vänder men det är fasen inte kul alltså. Jag tappar mig själv när jag ”bara går hemma”. Missförstå mig rätt nu, jag älskar barnen över allt annat. Såklart. Men jag tror faktiskt inte att föräldraledighet är det bästa för mig. Så är det bara. Så ja, jag ser fram emot nästa år. Det skulle kunna bli ett inlägg i sig det.

Så jo, jag vill nog fortsätta men då till knäckfrågan, vill NI det? Har jag ens några läsare kvar efter all frånvaro eller ska jag kanske tänka att jag börjar om? Helt?

Japp där har ni en spretig bukett söndagstankar som var för sig förtjänar ett eget inlägg men det kanske får komma framöver. Är ni med mig?

Bild på mig och lillan från tidigare idag på Värsnäs

Första veckan tillbaka till vardagen är avklarad och det var ju himla skönt. Inte att veckan är avklarad utan att veckan kom. Jag har liksom längtat lite efter den kan man säga. Och inte bara jag, Elliot också det vågar jag lova. Han var så peppad på att få komma och träffa kompisarna igen att han nästan studsade i hallen. Den nervositet han kände släppte nog redan när han tog i handtaget på förskolan för han hann knappt pussa mig hejdå. Så härligt att han känner så!

Det enda som nu är lite dumt är att han den här terminen blir det enda 15-timmarsbarnet på sin avdelning. Alla andra får vara där alla dagar och sina riktiga tider. Han har redan sagt att han vill vara där mer, äta frukost med kompisarna osv. Det kommer att bli diskussioner om det här, det känner jag på mig. Och ärligt talat minns jag själv hur det var när jag var överlägset minst tid av alla på Fritids när jag var liten. Det är ju såklart en bra sak egentligen men den tiden jag var där hade jag alltid noll koll. De andra höll på med projekt, hade varit på utflykter, gjort saker tillsammans som jag inte hade en aning om. Det blir lite jobbigt, så jag kan förstå honom. Men men, ett par månader till, vi får kämpa på!

En vecka in på hösten alltså. Eller hösten förresten, det är ju så varmt idag att jag höll på att få en chock när vi klev ut i morse. Varmt och fuktigt. Det var som att kliva in i en blötvägg. Min PW efter lämning blev svettig det kan jag lova. Och håll i er nu, nu kommer det, det där som man inte får säga högt men som jag tänker säga i alla fall. Jag vill ha höstkyla nu. Jojjomensan det vill jag visst. Hög, klar, kall höstluft. DET längtar jag efter. Är jag ensam eller finns det fler?

En vecka klar, dags för vecka två, nu köööör vi!

Vet ni, nu har vi snart varit stolta ägare till vår Disponentvilla i hela fem år. FEM! Hur sjukt är inte det? Time flies osv osv.

Men.

Jag har ganska nyligen insett att jag gick lite vilse när vi flyttade in här. Inte bokstavligt talat givetvis, jag hittar ganska bra på 160 kvm 😉 Men jag tappade bort mig när det kommer till stil och inredning. Alla dessa stora rum med vacker fiskbensparkett och minst sagt maffiga kakelugnar. Det förpliktigar på något sätt och jag skulle aldrig göra mig av med varken det ena eller det andra. Men när det kommer till hur jag inredde dessa rum (ja j a g, jag får ta på mig ansvaret för detta snedsteg…) så blev det liksom…fel.

Det blev lite för högtravande, lite stelt, lite för…usch jag vet inte, men inte jag. Inte vi. Jag kände mig aldrig helt nöjd och en del av mig kände nog att jag levde i en betydligt äldre människas hem. Övervåningen, som vi totalrenoverade när vi flyttade in, med sina vitmålade plankgolv och ljust grå väggar landade helt rätt men nedervåningen… Ledsen för den älskling.

Men som vi alla vet är insikt första steget mot förändring och just nu förändras det en hel del här hemma. Jag skalar bort det som skaver, plockar tillbaka det som är vi och mixar och matchar på ett nytt sätt. Allt är inte klart, det blir som alltid lite inredningsdomino men det är på god väg.

Så nu har vårt ”gamla” betongbord från House Doctor fått komma fram igen och tillsammans med ett enkelt brickbord från IKEA blev det jättefint tillsammans med soffan och fåtöljen vid det som nu är vårt mest använda vardagsrum. Uppe sitter vi sällan just nu men jag känner på mig att det där kommer att skifta framöver och säkert användas mer av barnen när de blir äldre.

Hur som helst, ett par möbler ska målas om sen är vi lite mer ”hemma” med det här rummet. Jag skulle egentligen vilja byta ut stolarna till matsalsbordet också men det är ett senare projekt. Jag måste ju hitta de rätta stolarna först. Jag gillar de här, tror jag, men det här kräver mycket mer funderande och planerande så tillsvidare står våra gamla kvar. Dessutom är jag sugen på ett nytt hemma-fix-projekt och då i form av ett bord till eventuellt nya stolar och allt hänger liksom ihop. Ja ni hör, vi sätter paus på den tillsvidare.

Och så måste jag ju, eftersom vi ändå pratar om det här, visa denna. Krukan jag fick när jag fyllde år. Som är så fin att jag villhövde en till och bad mamma köpa ut den till mig. Tack Skagisarna! <3

I söndags hade vi våra familjer här, bara de allra närmsta, på en enkel födelsedagsfika. Att fylla år så nära varandra som vi gör är faktiskt ganska perfekt. Vi kan liksom alltid fira tillsammans och i år firade vi Alex lite extra.

Efter en lördag med ösregn blev det riktigt fint väder i söndags och vi kunde sitta ute under pergolan och njuta. Jag bakade några äppelpajer och sen var det klart. Enkelt och supergott = supertrevligt eller hur?

Jag har gjort den här pajen förut, Roy Fares Apple pie deluxe. Vem annars gör en äppelpaj deluxe om inte konditorn med sug i blicken (ni som följer hoonom i sociala medier känner säkert till komiken i detta). Har ni inte redan testat den så bara gört’. Det är verkligen äppelpaj extra allt och så vansinnigt gott.

Tack alla för att ni kom och firade oss, vi är sannerligen bortskämda!

Bild lånad från köket.se där också receptet finns.

Nu är det inte många dagar kvar, det är nästan så att man kan börja räkna ner timmar faktiskt. Timmar innan jag och Alex åker, utan barn, till Stockholm för att fira att han fyller 30 (och kanske lite att jag fyllde 39 men det är liksom ingen big deal ju).

Det. Ska. Bli. Så. Skönt.

Mamma och pappa kommer hit och hänger med barnen hela helgen och även om jag vet att jag kommer att gråta en skvätt när jag lämnar dem, Juliette har jag aldrig lämnat mer än en eftermiddag/kväll som längst, så vet jag också att den första känslan försvinner och ersätts med total frihetskänsla. Och som jag längtar.

Jag längtar och jag behöver den här helgen, vi behöver den båda två och det ska bli helt underbart. På lördag ska vi äta middag på restaurang Etoile och det ser jag verkligen fram emot, enligt utsago ska detta vara en upplevelse på så många sätt.

Som sagt, Stockholm weekend coming up och jag kunde inte vara mer pepp!