Vet ni, de senaste veckorna har jag vid ett par tillfällen börjat skriva på ett blogginlägg bara för att senare radera hela paketet innan jag publicerar det.
Anledningen?
Jag låter bitter. När jag läser igenom vad jag har skrivit innan jag publicerar så låter jag bitter. Och jag vill inte låta bitter. Jag vill inte vara bitter heller. Och egentligen så är jag nog inte det heller, jag är trött.

Men det här ska inte vara en blogg där jag gnäller över sömnlösa nätter, sena arbetspass, att vattnet försvinner när jag är hemma med en bebis och en sjuk storebror. Det blir ju inget kul.

Bloggen har alltid varit mitt happy place och så vill jag att det ska fortsätta vara. Så jag kommer nog att fortsätta skriva, och radera, de där bittra inläggen. För på sätt och vis är det ju skönt att skriva av sig, få det ur sig. Och sedan gå vidare. På så sätt fyller de faktiskt en funktion men de behöver ju aldrig nå ut till er. Det ska ni slippa. Jag lovar. Självcensur var ordet.

Så om vi istället ska fokusera på något otroligt härligt denna tisdagsförmiddag så kan vi väl pausa en stund, rikta näsorna mot solen och njuta av ljuset som den för med sig. Jag har gått omkring här hemma hela morgonen och i takt med soluppgången sett skuggspelen röra sig från vägg till vägg. Vårkänslorna spirar minst sagt! Elliot och jag pratar mycket om vad vi ska fröså, snart är det ju faktiskt dags för det. Underbart!

Dessutom kommer min pappa och bror hit en snabbis runt lunch, det ska bli mysigt. Elliot älskar sin ”morfar Andersson” (inte för att han har någon annan men namn är viktig just nu) och är överlycklig över detta besök i sjukstugan.

Och i eftermiddag är det dags för teamtävlingen vid alpina skid-VM från Åre. DET ser jag verkligen fram emot.

Näe vad säger vi, ska vi ta tag i den här dagen på allvar nu? Bitter-fria?

Jag kom precis på att jag ju hade en kategori på bloggen som jag kallade torsdagstrio och det kan väl passa fint för de snabba reflektioner jag har att bjuda på idag.

40-årskrisen och hur man löser det
Jag pratade med en tidigare kollega och numera samarbetspartner i veckan och vi konstaterade att vi, host-host, inte har många år kvar till det stora ”fyra nolla”. Helt sjukt, varken han eller jag känns oss så vuxna än. Jag började fundera över det här med 40-års kris och hurvida det kommer att drabba mig eller inte men så slog det mig att jag faktiskt inte har tid. Det är full fart framåt som gäller här så nej, någon kris tror jag faktiskt inte att jag hinner drabbas av.

”Du ser supertrött ut”
Jag pratade med en annan vän om det här med att sminka sig vs. att gå osminkad. Hon, också småbarnsförälder och egenföretagare, hade gått osminkad en dag (yay!) för att hon för en gångs skull kände sig ganska pigg och fräsch men då fått kommentaren ”du ser supertrött ut”. (Vem säger så förresten?) Men egentligen är det ju precis tvärt om, de dagar jag är r i k t i g t sliten, efter en dålig natt med lillan exempelvis, är oftast de dagar jag sminkar mig lite extra och klär mig lite extra piffigt. För att ta mig igenom dagen. Helst utan att skrämma någon.

Vad jag längtar efter
Än så länge ammar jag lillan så gott som 100% men det är på väg att fasas ut. I alla fall i mitt huvud. Vi ska bara hitta en flaska med en dinapp som har ett tillräckligt litet hål så att hon kan äta sin ersättning utan att få ont i magen. Oh well. Eftersom jag nu börjar se slutet på amningen, vilket är en väldigt dubbel känsla, vill jag fokusera på det positiva. Det jag kommer att kunna njuta av efter att jag har slutat. Som kål i alla dess former. Nötter. Kolsyra. Vitlök och andra starka kryddor. Och kläder som är för opraktiska att kunna amma i. Hur skönt ska inte det bli? Även om jag gillar min växtbaserade kost redan nu kommer den att bli ännu roligare när jag kan äta just kål och lite mer kryddstark mat, slänga i en näve nötter för lite crunch. Mumma!