Sarahs funderingar

Jag vill inte låta bitter

12 februari, 2019

Vet ni, de senaste veckorna har jag vid ett par tillfällen börjat skriva på ett blogginlägg bara för att senare radera hela paketet innan jag publicerar det.
Anledningen?
Jag låter bitter. När jag läser igenom vad jag har skrivit innan jag publicerar så låter jag bitter. Och jag vill inte låta bitter. Jag vill inte vara bitter heller. Och egentligen så är jag nog inte det heller, jag är trött.

Men det här ska inte vara en blogg där jag gnäller över sömnlösa nätter, sena arbetspass, att vattnet försvinner när jag är hemma med en bebis och en sjuk storebror. Det blir ju inget kul.

Bloggen har alltid varit mitt happy place och så vill jag att det ska fortsätta vara. Så jag kommer nog att fortsätta skriva, och radera, de där bittra inläggen. För på sätt och vis är det ju skönt att skriva av sig, få det ur sig. Och sedan gå vidare. På så sätt fyller de faktiskt en funktion men de behöver ju aldrig nå ut till er. Det ska ni slippa. Jag lovar. Självcensur var ordet.

Så om vi istället ska fokusera på något otroligt härligt denna tisdagsförmiddag så kan vi väl pausa en stund, rikta näsorna mot solen och njuta av ljuset som den för med sig. Jag har gått omkring här hemma hela morgonen och i takt med soluppgången sett skuggspelen röra sig från vägg till vägg. Vårkänslorna spirar minst sagt! Elliot och jag pratar mycket om vad vi ska fröså, snart är det ju faktiskt dags för det. Underbart!

Dessutom kommer min pappa och bror hit en snabbis runt lunch, det ska bli mysigt. Elliot älskar sin ”morfar Andersson” (inte för att han har någon annan men namn är viktig just nu) och är överlycklig över detta besök i sjukstugan.

Och i eftermiddag är det dags för teamtävlingen vid alpina skid-VM från Åre. DET ser jag verkligen fram emot.

Näe vad säger vi, ska vi ta tag i den här dagen på allvar nu? Bitter-fria?

Stugan

En dag på öen

29 januari, 2019

I söndags morse kände jag mig mer eller mindre överkörd här hemma efter en natt med en förkyld liten som varit mer vaken än vilsam. Men så frågade Alex om vi inte skulle packa in oss i bilen och åka upp till stugan över dagen och det där stället har liksom en magnetisk inverkan på mig så efter lite velande fram och tillbaka bestämde vi oss. Vi kör!

Och vilken tur det var, trots trötthet och en astma som bråkar blev det en väldigt skön dag. Och som förälder till småbarn finns ju sällan alternativet ”ligga i sängen hela dagen” så då kan det vara lika bra att åka iväg och hitta på något för att orka. Precis så var det igår.

Och den platsen alltså, lika vacker och lika speciell året om!

Raukar on the rocks!

Det är något visst med stränder, eller ”sommarmiljöer” överhuvudtaget, på vintern. Så stilla och så vackert!

Foto: Sarah Berg

Work

Svaret stavas Cardly!

28 januari, 2019

Nu  är det ganska många dagar och veckor sedan jag tyckte på paus här inne, en mycket välbehövlig sådan. De flesta av er trodde nog (inte helt otänkbart) att det var tvåbarnschocken som satt in och gjort att jag inte längre hade tiden att skriva. Ett logiskt resonemang helt klart men inte hela sanningen.

Jag har redan berättat om det här på Instagram så de flesta av er vet redan men eftersom det var, och är, en så stor anledning till att just bloggen inte hinns med i samma utsträckning längre känns det på något sätt viktigt att berätta om det även här.
Jag har bytt jobb! YAY! Och inte till vilket jobb som helst utan till ett jobb som VD för Cardly Print AB. Cardly är en vykortsapp som låter dig skicka riktiga vykort från mobilen med dina egna bilder som motiv. Sååå roligt!

Och detta blev jag alltså headhuntad till mitt under min graviditet så när jag fick frågan om jag var intresserad blev svaret ett ”ja absolut, jag är dessutom jättegravid”. Men dessa grymma män/investerare som nu är mina ”kollegor” har varit så bra hela vägen. Jag har haft möten stående och gungat med en gigantisk mage bara dagar innan förlossningen. Jag har ammat på möten. Jag har vaggat bebis. De har gillat läget och varit väldigt förstående, så tacksam för det.
För jag är ju egentligen föräldraledig, i allra högsta grad. Men att vara helt ledig nu och sedan kliva in på 100% när lillan skolas in på förskola om ungefär ett år kändes inte rätt. Jag fick frågan om jag ville göra så men det kändes fel. Och även om det innebär mycket jobb nu parallellt med föräldraledigheten är jag ändå övertygad om att det var rätt beslut. Mompreneur – javisst!

Men detta är också anledningen till att tiden varit knapp. Att starta bolag, driva utvecklingen av en app med allt vad det innebär i form av beslut, möten, kontakter med byrå och utvecklingsföretag med mera. Det tar tid. Jag har absolut inte gjort det ensam (det hade INTE gått) men det har ändå tagit mycket tid. Och då behövde jag skära någon annanstans vilket blev bloggen. Men åh som jag har saknat den. Jag håller med Ebba och Elsa, jag älskar min blogg! Så nu när saker och ting börjar landa och falla på plats gör jag ett litet försök att börja blogga igen. Vi får väl se hur det går men håll gärna tummarna är ni snälla.

Och vill ni kolla vad Cardly är hittar ni den på Appstore och GooglePlay, sök bara efter Cardly <3

Foto: Cardly.se, Social Stories Bureau

 

Sarahs funderingar

Torsdagstrio

24 januari, 2019

Jag kom precis på att jag ju hade en kategori på bloggen som jag kallade torsdagstrio och det kan väl passa fint för de snabba reflektioner jag har att bjuda på idag.

40-årskrisen och hur man löser det
Jag pratade med en tidigare kollega och numera samarbetspartner i veckan och vi konstaterade att vi, host-host, inte har många år kvar till det stora ”fyra nolla”. Helt sjukt, varken han eller jag känns oss så vuxna än. Jag började fundera över det här med 40-års kris och hurvida det kommer att drabba mig eller inte men så slog det mig att jag faktiskt inte har tid. Det är full fart framåt som gäller här så nej, någon kris tror jag faktiskt inte att jag hinner drabbas av.

”Du ser supertrött ut”
Jag pratade med en annan vän om det här med att sminka sig vs. att gå osminkad. Hon, också småbarnsförälder och egenföretagare, hade gått osminkad en dag (yay!) för att hon för en gångs skull kände sig ganska pigg och fräsch men då fått kommentaren ”du ser supertrött ut”. (Vem säger så förresten?) Men egentligen är det ju precis tvärt om, de dagar jag är r i k t i g t sliten, efter en dålig natt med lillan exempelvis, är oftast de dagar jag sminkar mig lite extra och klär mig lite extra piffigt. För att ta mig igenom dagen. Helst utan att skrämma någon.

Vad jag längtar efter
Än så länge ammar jag lillan så gott som 100% men det är på väg att fasas ut. I alla fall i mitt huvud. Vi ska bara hitta en flaska med en dinapp som har ett tillräckligt litet hål så att hon kan äta sin ersättning utan att få ont i magen. Oh well. Eftersom jag nu börjar se slutet på amningen, vilket är en väldigt dubbel känsla, vill jag fokusera på det positiva. Det jag kommer att kunna njuta av efter att jag har slutat. Som kål i alla dess former. Nötter. Kolsyra. Vitlök och andra starka kryddor. Och kläder som är för opraktiska att kunna amma i. Hur skönt ska inte det bli? Även om jag gillar min växtbaserade kost redan nu kommer den att bli ännu roligare när jag kan äta just kål och lite mer kryddstark mat, slänga i en näve nötter för lite crunch. Mumma!

Rawfood & Detox

23 dagar

23 januari, 2019

Ho-ho-host! Här är jag igen, minns ni mig? Helt plötsligt ges en lucka att blogga lite samtidigt som lusten att skriva finns där och vips – ett blogginlägg.

Märkligt det där, att detta händer just efter en så gott som sömnlös natt. Det borde ju kanske vara tvärtom? Men å andra sidan, det är efter nätter som den här som min sjätte (öh, snarare sjunde nu va?) växel kickar in. Jag liksom varvar upp och tja, då kan det bli ett blogginlägg eller två.

Det slog mig idag att jag nu ätit helt växtbaserat i 23 dagar. Det gick fort! Jag sa ju från början att jag skulle ge det Januari på försök. Veganuari så att säga. Om jag gillar det fortsätter jag och annars, ja annars ”får jag ångra mig” som min bror uttryckte det.

Jag kommer inte att ångra mig, inte nu. Jag gillar det här alldeles för mycket och jag har ärligt talat inte hunnit testa hälften av allt jag vill testa under dessa 23 dagar så jag nej, något slut blir det inte alls.

Och så 10 000 kr-frågan då, är jag vegan? För det är ju på ett sätt enklare att bara säga att man är vegan än att man äter växtbaserat. Men det finns en skillnad, en ganska stor sådan. Som vegan räknat är jag ganska usel är jag rädd, jag har kvar mina skinnskor och väskor och har inte gjort mycket åt den biten. Veganism kommer med så mycket mer tankar och ideologi än bara maten. Då stämmer det mycket bättre överens att säga att jag äter växtbaserat. För det gör jag. Mycket och gott och jag njuter!

Så har det visat sig på vågen då? Ja det har det men jag vill faktiskt inte berätta varken hur mycket eller hur lite för det handlar inte om vågen för mig den här gången och det känns så skönt. Jag vill helst inte ge vågen något fokus genom att skriva om den mer än just så här. Men visst håller jag själv lite koll.

Några övriga effekter ännu? Mår jag bra? Jag mår jättebra, känner mig inte låg på energi utan tvärtom, allt inom ramen för hur sprudlande och energisk man nu kan känna sig som småbarnsförälder mitt i vintern. Så att säga. Kort sagt, min mage har blivit mycket bättre utan att gå in på detaljer och i övrigt märker jag inte så stor skillnad. Jo förresten, en skillnad märker jag, med ett par undantag är mitt sötsug faktiskt så gott som borta. Kroppen har liksom fått ett slags lugn och är inte ständigt på jakt efter socker. Jag köpte hem en vegansk chokladkaka en dag när jag var lite sugen och den har räckt i över två veckor. Så var det inte förut, det kan jag erkänna.

Så, allt som allt, det här är en omställning jag har sett fram emot och jag omfamnar den. Jag mår jättebra och vill bara fortsätta! Jag är dessutom så otroligt tacksam över fina vänner som i de fall jag blivit bjuden på mat under de här 23 dagarna har fixat veganska alternativ. Tack, tack, tack! <3

Foto: Anna Pelzer

Body and Mind by Sarah

God fortsättning

25 december, 2018

Oj, är hon tillbaka nu? Börjar hon blogga igen? Det vet jag inte, kanske blir det så, kanske inte. Just nu vill jag mest titta in och önska er en riktigt god fortsättning. Jag hoppas att ni hade en superfin julafton igår, det hade vi.

Det var en sådan där stämningsfull dag då barnögon tindrade ikapp med julljusen, musiken aldrig dog, amaryllisen blommade i rättan tid, maten var god och snön låg vit på marken utanför. Jag fick nästan nypa mig i armen. Att jag sedan hade så fullt upp att jag glömde ta ett enda kort på hela dagen, eller skicka in ett instagram-god-jul, det får jag förlåta mig själv för.

Jag har nästan (men bara nästan) kommit över fadäsen med årets julkort, de framkallade bilderna på barnen som aldrig dök upp och därmed orsakade ”the horror of no skickade julkort till vänner och familj” för första gången någonsin. Det svider. Det gör verkligen det för en julnörd som jag. Men det är som det är och företaget jag beställde korten ifrån har skött det jättesnyggt. Men ändå, inga julkort.

Nåja. Det var en nära nog perfekt julafton där bara bror med familj saknades. Men dem får vi tack och lov träffa i morgon istället då det bär av ner till Karlskrona. Idag har vi varit på kalkonmiddag hos svärmor, vilken lyx ändå att få jula till det så här i dagarna tre.

Och vet ni, nu när jag ändå har er på tråden så att säga, jag har bestämt mig för en sak. 2019 kommer jag att äta växtbaserad mat. Helt enkelt. OM jag nu fortsätter blogga lite då och då, vill ni följa med på den resan i så fall eller är det ointressant? Jag har tänkt på det här ett tag, läst och läst och ikväll sett dokumentären ”Forks over Knives” på Netflix (se den!) och nu är det helt solklart. Växtbaserat/ Plant based är vad det blir.

Nu ska jag sminka av mig, ta ut vovven en snabbis och sen krypa ner och scrolla växtbaserade recept på Pinterest. God jul, god fortsättning och god natt kära vänner!

Okategoriserade

På återhörande!

13 november, 2018

Ska jag skriva om lillans utveckling, om amning som stökar, gör ont och orsakar besök på BB-mottagningen, om julkänslor som spirar, om mitt Bullet Journal-konto på Instagram som jag är lite kär i för tillfället? Eller om planerna inför jul? Hur mycket mina vänner betyder för mig? Att jag har världens bästa man? Om min fina pappa och farsdag som vi ska fira nästa söndag när han nu är hemma igen från sin semester?

Eller ska jag skriva om snart fyraåringen som är världens bästa storebror och alldeles ljuvlig vissa stunder för att sedan utmana mig till gränserna i nästa? Eller ska jag göra ett inspirationskollage med kläder till barnen? Över julinspiration och dekorationer? Eller ska jag…

Svaret blir att jag inte skriver någonting. Inte just nu. Jag ligger så långt efter i min mentala lista över saker att skriva att jag aldrig kommer att komma ifatt. Så istället gör jag så här, jag pausar bloggen en stund. För mitt eget huvuds skull. Jag kommer att komma tillbaka, med full kraft, det gör jag alltid. Men just nu finns inte tiden och då behöver jag ett slags mentalt bokslut med mig själv för att pausa den blogg-skrivar-tanke som alltid finns i bakhuvudet. Jag pausar. Jag skriver ingenting. Just nu.

Jag finns på Instagram, på hela två platser för den som vill, och jag lovar att hojta till där när jag återkommer här. För det gör jag. Jag älskar den här bloggen. Men just nu hinner jag inte ge den så mycket kärlek som den förtjänar och då trycker vi på paus samtidigt som vi nynnar på julsånger och snart känner doften av hyacinter istället.

Vi hörs!

Sarahs kreativa

Sarah skapar

29 oktober, 2018

Åh vet ni, jag vet att ni inte tycker att jag ska eller behöver be om ursäkt för att jag inte bloggar.

Men.

Ibland känner jag att jag vill det i alla fall. Det är såklart inte så konstigt att tiden inte riktigt finns med en sju veckor ung bebis hemma. Men innan har det ju funnits tillfällen, nu gör det inte det. Lillan har varit jättesjuk, blev bättre men sedan sämre igen (hur mycket slem kan passera genom en så liten kropp egentligen?). Hon kan knappt ligga ner utan att täppa igen helt och eftersom så här små bebisar bara kan andas genom näsan är det otroligt tufft för henne. Vi sitter oss igenom nätterna och det hjälper men sömnen blir ju lite si och så.

Och detta i kombination med höstlov för lilleman gör att tiden att slappna av och blogga lite är begränsad men det kommer, håll ut kära ni. Jag saknar bloggandet så jag kommer tillbaka i mer regelbunden form. Jag lovar!

Men vet ni vad? Jag har hittat på lite annat bus under tiden. Jag har skapat ett nytt instagram-konto – @sarahskapar Ett helt konto bara till mina kreativa alster. Just nu är det övervägande Bullet Journal-bilder, men också skisser och teckningar gjorda med min Wacom ritplatta. In och följ mig om ni gillar sådant här så skulle jag bli jätteglad!

Hemma hos Disponenten Trädgård

Hjälp, vad är det för en ros?

26 oktober, 2018

Jag har gjort mig av med många av trädgårdens rosor sedan vi flyttade in för fyra år sedan. Inte slängt såklart men gett bort. Några har jag dock valt att behålla, för att jag tycker att de är så vackra och för att de passar där de står. Jag trivs med dem.

En av dem är faktiskt den vackraste ros jag någonsin sett. Färgen, storleken och doften, a l l t med denna ros är underbart. Jag har ingen aning om vad den heter (gör ni?) och därför vet jag inte så mycket om den, eller hur jag borde sköta om den.

Jag funderar lite på om jag vågar flytta på den? Just nu står den precis vid dörren till vårt uthus och nog för att den pryder sin plats men den tar lite stryk just där när gräsklipparen ska in och ut, när Elliot är där och styr och ställer eller faktiskt när man råkar klämma den i dörren. Ni förstår ju, där kan den inte stå kvar, denna skönhet. Men hur är det med rosor, vågar man flytta dem och i så fall, vilken tid på året? Nu?

I förra veckan blommade den och jag plockade då in denna vackra blomma. Nu har jag istället tagit in två knoppar som jag ville rädda från den annalkande frosten och kanske inte minst blåsten. Tror ni att dessa kommer slå ut?

Body and Mind by Sarah

Tillbaka på mattan

25 oktober, 2018

Vet ni, jag har äntligen gjort det, tagit klivet upp på mattan igen. Yogamattan alltså. Yay!
Det var långt ifrån några avancerade sekvenser ännu men det var yoga och det fick mig att må bra. Det var så skönt att få aktivera musklerna igen och uppleva det där som är så härligt med yoga – att vara i nuet och koppla bort allt annat.

Instruktionerna från BB var tydliga, ”det är ok så länge det inte gör ont” och det gjorde det inte så nu vet jag att det går och att jag får. Och tur är väl det för efter de senaste dagarnas pärs med lillan och besöken (japp flera stycken) på barnakuten och sömnlösa nätter behöver jag en stund på mattan mer än någonsin.

Och dessutom, jag vågade ligga på mage igen. Vet inte om fler kejsarinnor kan känna igen sig i detta men jag tycker att det är lite obehagligt att ligga på mage fortfarande. Visst har såret läkt men magen är fortfarande öm samtidigt som den inte har någon känsel och…det känns bara konstigt. Men med yogans hjälp vågade jag landa en snabbis på mage igen i alla fall. Framsteg!

Så…namaste!