Vet ni, nu har vi snart varit stolta ägare till vår Disponentvilla i hela fem år. FEM! Hur sjukt är inte det? Time flies osv osv.

Men.

Jag har ganska nyligen insett att jag gick lite vilse när vi flyttade in här. Inte bokstavligt talat givetvis, jag hittar ganska bra på 160 kvm 😉 Men jag tappade bort mig när det kommer till stil och inredning. Alla dessa stora rum med vacker fiskbensparkett och minst sagt maffiga kakelugnar. Det förpliktigar på något sätt och jag skulle aldrig göra mig av med varken det ena eller det andra. Men när det kommer till hur jag inredde dessa rum (ja j a g, jag får ta på mig ansvaret för detta snedsteg…) så blev det liksom…fel.

Det blev lite för högtravande, lite stelt, lite för…usch jag vet inte, men inte jag. Inte vi. Jag kände mig aldrig helt nöjd och en del av mig kände nog att jag levde i en betydligt äldre människas hem. Övervåningen, som vi totalrenoverade när vi flyttade in, med sina vitmålade plankgolv och ljust grå väggar landade helt rätt men nedervåningen… Ledsen för den älskling.

Men som vi alla vet är insikt första steget mot förändring och just nu förändras det en hel del här hemma. Jag skalar bort det som skaver, plockar tillbaka det som är vi och mixar och matchar på ett nytt sätt. Allt är inte klart, det blir som alltid lite inredningsdomino men det är på god väg.

Så nu har vårt ”gamla” betongbord från House Doctor fått komma fram igen och tillsammans med ett enkelt brickbord från IKEA blev det jättefint tillsammans med soffan och fåtöljen vid det som nu är vårt mest använda vardagsrum. Uppe sitter vi sällan just nu men jag känner på mig att det där kommer att skifta framöver och säkert användas mer av barnen när de blir äldre.

Hur som helst, ett par möbler ska målas om sen är vi lite mer ”hemma” med det här rummet. Jag skulle egentligen vilja byta ut stolarna till matsalsbordet också men det är ett senare projekt. Jag måste ju hitta de rätta stolarna först. Jag gillar de här, tror jag, men det här kräver mycket mer funderande och planerande så tillsvidare står våra gamla kvar. Dessutom är jag sugen på ett nytt hemma-fix-projekt och då i form av ett bord till eventuellt nya stolar och allt hänger liksom ihop. Ja ni hör, vi sätter paus på den tillsvidare.

Och så måste jag ju, eftersom vi ändå pratar om det här, visa denna. Krukan jag fick när jag fyllde år. Som är så fin att jag villhövde en till och bad mamma köpa ut den till mig. Tack Skagisarna! <3

I söndags hade vi våra familjer här, bara de allra närmsta, på en enkel födelsedagsfika. Att fylla år så nära varandra som vi gör är faktiskt ganska perfekt. Vi kan liksom alltid fira tillsammans och i år firade vi Alex lite extra.

Efter en lördag med ösregn blev det riktigt fint väder i söndags och vi kunde sitta ute under pergolan och njuta. Jag bakade några äppelpajer och sen var det klart. Enkelt och supergott = supertrevligt eller hur?

Jag har gjort den här pajen förut, Roy Fares Apple pie deluxe. Vem annars gör en äppelpaj deluxe om inte konditorn med sug i blicken (ni som följer hoonom i sociala medier känner säkert till komiken i detta). Har ni inte redan testat den så bara gört’. Det är verkligen äppelpaj extra allt och så vansinnigt gott.

Tack alla för att ni kom och firade oss, vi är sannerligen bortskämda!

Bild lånad från köket.se där också receptet finns.

Nu är det inte många dagar kvar, det är nästan så att man kan börja räkna ner timmar faktiskt. Timmar innan jag och Alex åker, utan barn, till Stockholm för att fira att han fyller 30 (och kanske lite att jag fyllde 39 men det är liksom ingen big deal ju).

Det. Ska. Bli. Så. Skönt.

Mamma och pappa kommer hit och hänger med barnen hela helgen och även om jag vet att jag kommer att gråta en skvätt när jag lämnar dem, Juliette har jag aldrig lämnat mer än en eftermiddag/kväll som längst, så vet jag också att den första känslan försvinner och ersätts med total frihetskänsla. Och som jag längtar.

Jag längtar och jag behöver den här helgen, vi behöver den båda två och det ska bli helt underbart. På lördag ska vi äta middag på restaurang Etoile och det ser jag verkligen fram emot, enligt utsago ska detta vara en upplevelse på så många sätt.

Som sagt, Stockholm weekend coming up och jag kunde inte vara mer pepp!

The one and only Molly Sandén spelade i Kalmar i fredags, en konsert jag verkligen, verkligen har velat se. Men lillan och hennes nattningar på sistone har gjort att jag inte velat eller vågat planera något. Jag hade avskrivit Molly med en djup suck.

Men så hörde Jennie av sig helt spontant och frågade om jag inte skulle haka på dem och plötsligt verkade det som att alla stjärnor, planeter, currykryss och feng shui stod i samklang för jag kände att ”jo, det skulle nog kunna gå ikväll”.Så jag tackade jag, tänkte att jag nattar lillan först lite geschwinnt och sedan smyger jag iväg.

Ha ha ha.

Så lätt skulle det givetvis inte gå. Lillan vaknar av en jäkla fluga när jag ska lägga nere henne och på klassiskt bebis-känner-på-sig-att-mamma-ska-iväg-manér var hon sedan klarvaken. Strax innan åtta lämnade jag henne till Alex och åkte in mot stan. Enligt uppgift somnade hon inte förrän någon kvart innan jag kom hem igen…

Men men, jag hade i alla fall en toppenkväll och Molly var precis så bra som jag hade trott. Jag har verkligen lyssnat sönder hennes två senaste album så att få en sådan hitkavalkad presenterad som vi fick, det var underbart.

Vet ni i onsdags fyllde jag år. En väldigt lugn och stillsam födelsedag, precis som det var tänkt, eftersom vi kommer att fira båda våra födelsedagar i Stockholm nästa helg istället.

Jag fyllde 39. En siffra som inte på något sätt känns som jag men som jag ju inser att jag får förlika mig med. Lika bra att göra det snabbt som tusan, på något år eller så för sen är det ju dags för the big 40. Och den siffran ska vi bara inte tala om. Jag känner mig inte som fyrtio:ish. Inte alls faktiskt och jag får nog börja hävda att 40 är det nya 30 eller något.

Men oavsett om siffran känns obekant eller ej så har jag flera gånger fått frågan om jag har en liten kris på gång. Tackar som frågar men det har jag icke. Jag kan verkligen inte påstå det. Jag har haft min kris tror jag. Jag krisade långt tidigare, när jag var 28, singel och alla mina vänner födde barn och köpte hus utanför stan. DÅ krisade jag.

Nu, när jag tydligen har fyllt 39, är jag gift med min stora kärlek, min bästa vän och stadiga klippa. Vi har två fantastiskt fina barn och turen att kunna bo i ett hus som må vara lite kärvt och krävande ibland (100-åringar är sådana) men som också är charmigt, tryggt och ett riktigt drömhus.

Dessutom har jag ett jobb som jag älskar, ett företag jag brinner för och jag jobbar med så mycket duktiga och kompetenta kollegor som jag lär av hela tiden. Det är också en lyx.

Så nej, jag krisar inte. Varför i hela friden skulle jag göra det? Det vore nästan otacksamt. Om något vill jag istället se till att leva livet fullt ut i den situation jag befinner mig i så att jag verkligen tar tillvara på allt detta. Nej, någon kris har vi inte här faktiskt. Inte nu. Jag får väl ändra mig i så fall men det känns verkligen inte så.

Jag är så dubbelbottnad just nu. En del av mig längtar så det nästan kliar i kroppen efter att få gå tillbaka till jobbet igen. Eller tillbaka, jag har ju ett nytt jobb men att få kliva in i den rollen fullt ut, axla ansvaret som Cardlys VD och få arbeta fulltid med det jag tycker är så nedrans roligt. Just nu blir det, för min egen smak, lite för hattigt och det ska bli så himla kul att göra det på heltid snart.

Men så har vi den andra sidan av det myntet. Att det också innebär att skola in lillan på förskolan. Min bebis. Vår minsting. Hon som för alltid kommer att vara en bebis för mig. Vår sista baby. Hon är plötsligt en stor tjej, framåt, social och kommunikativ och det är så tydligt att hon kommer att vara väldigt redo för förskolan i Januari. Herregud. Jag vill inte längta efter det, jag vill stoppa tiden och sätta mig tillrätta med henne i famnen och bara snusa på den där fjuniga lilla hjässan i all evighet amen.

Så ni förstår jag har liksom en snygg klacksko, jobb-outfit och fixat hår på den ena sidan och birkenstock, praktiska kläder och mamma-tofs på den andra. Jag både bävar för, och ser fram emot livet 2.0 med två barn på förskola och de nya rutiner och den vardag som följer med det. En av många anledningar till att jag valde att säga upp mig från min fasta tjänst på Infomaker och starta eget var ju att både jag och Alex tror att det blir bättre för oss och vår familj. Både här och nu och i det långa loppet. Men visst blir det också intressant att se hur det kommer att fungera i verkligheten, med två egenföretagare och två barn. Det kommer att bli super, det är jag säker på, men det är nytt och det är spännande.

Så här står jag i min klacksko på ena foteen och med en birkenstock på den andra och bara längtar och skriker ”stoppa tiden” samtidigt. Någon som kan relatera? Inte det? Typiskt… 😉

Sedan i måndags är vi tillbaka i vardagen igen. Nästan. Eller en av oss är det i alla fall. Alex gick tillbaka till jobbet i måndags och jag ska inte sticka under stol med att det fanns en del söndagsångest hos undertecknad den här gången.

Innan Alex gick på sin andra semester, efter resan till USA (har jag ens berättat det?) var jag alldeles för stressad, hade sovit alldeles för lite och dragit det tyngsta lasset med barnen över sommaren. Jag var inte kul då. Och jag mådde inte speciellt bra.

Men den sista 1,5 veckan av Alex semester vände det där och jag kände mig plötsligt lite mer utvilad, lite stärkt av att få dela jobbet med barnen hela dagarna. Och då kändes det inte som ett yay-moment att han skulle gå tillbaka till jobbet. Även om det nu bara är tre (typ snart två) veckor kvar av detta evighetslånga sommarlov som Elliot just nu har.

Men so far so good, det rullar på här hemma. Vi har vår lunk liksom, vi tre och Alice, när det bara är vi hemma. Det mesta följer samma mönster och det är det mönster det liksom måste följa för att funka. Ungefär så. Inte super exciting men fungerande.

Så om ytterligare två veckor går vi tillbaka till vardagen på riktigt. Elliot på förskola 15h/vecka och lillan och jag lite egentid. Det ska bli spännande det också för även om det är tillbaka till vardag och rutiner är ju just de där rutinerna ganska annorlunda nu mot när Elliot gick på sitt sommarlov i början av Juni, nästan tre månader gör stor skillnad på en liten tjej. Så det ser jag fram emot, jag välkomnar vardagen och att hitta våra nya rutiner under hösten innan tultan börjar skolas in. Vilket i sig är ett helt eget kapitel. Eller förlåt, blogginlägg.

Hur har ni det, är ni tillbaka i gamla hjulspår nu? Sommartider är ju jobb-bytar-tider sägs det, hur många har gett sig på den övningen i år?

Först och främst, TACK! Vilken pepp och kärlek efter gårdagens sömninlägg. Eller brist-på-sömn-inlägg snarare. Hur det än är, och oavsett om det inte finns klara svar eller lösningar så är det skönt att känna att man inte är ensam. Så tack! Vi krigar på och väntar på den där vändningen som ni vittnar om. Heja!

Och ibland kan ju uppvak på nätterna ha sina orsaker. Fast man inte förstår det just där och då. I mörkret. I söndags när vi kravlade oss upp strax efter 04 med ett halvt grustag i ögonen fick jag blinka både en och två gånger, är hans ben helt svullet?

Jodå, visst var det så. Elliots ena ben var helt rött bak på vaden, varmt och stenhårt och svullet. Jag ska inte säga att det var dubbelt så stort men märkbart större. Läkaren mätte det senare och det var ca 4 cm skillnad vilket är ganska mycket på ett litet pojkben.

Först tänkte jag att det väl är ett myggbett men sen spred sig det röda och svullnaden ökade så vi ringde 1177 som ordnade en tid hos jourläkare. En läkare som tog detta på största allvar, ringde till smittskydds-någonting och ställde frågor, tog prover, mätte, vände och vred, klämde och kände men väldigt varsamt så vår lilla kille som inte alls gillar att gå till doktorn kände sig lugn och trygg. Läkaren målade på hans ben i ytterkant av det röda området och redan när vi kom hem så var det nästan dubbelt så stort.

För vi åkte hem till slut med någon form av akut-antihistamin som han fick en dos av och blev så trött att han mest grät sig igenom kvällen. Det var troligtvis en allergisk reaktion mot ett myggbett. De är tydligen extra giftiga just nu. Och det röda märket blev mindre varmt och spänt under kvällen så visst hjälpte det. Phew!

Nu är han fortfarande lite röd och fortfarande svullen. Är det någon som varit med om något liknande som vet om det tar tid för svullnaden att lägga sig?

Mycket ska man vara med om osv. osv.

Det går i perioder, ibland bättre, ibland sämre. Sällan helt bra. Det påverkar hela familjen och undertecknads hälsa. Vad är det jag yrar om egentligen?

Sömn såklart.

Vi har världens finaste och härligaste barn. Snälla, roliga, spontana, fina, nyfikna och underbara på precis alla sätt. Utom ett. De sover som två stolpskott.

Oftast lätta att söva, helt slut efter en hel dag med tidig start. För tidig start är det. Allt mellan 04 och 05 är standard här hemma. I alla fall nu när det är ljust. Vintertid skulle jag säga att 05-06 är mer vanligt. Men tidigt är det och därför somnar de enkelt.

Men.

Sen börjar det, mardrömmar, nattskräck, tänder på väg, uppvak. Den ena väcker den andra och det blir som en enda stor cirkus av alltihop. Är man själv hemma blir det kaos.

Det som också går i perioder är min inställning till det här. I vissa perioder känner jag att vi bara måste lösa det här. Vi måste köpa nya sängar. Vi måste hitta en lösning. Vi måste, måste, måste. Det blir som en besatthet som inte är ens nästan bra. Den är faktiskt bara negativ. För vi har testat allt. Vi har läst spaltmeter om sömn, barns sömn och vi gör precis ”alla rätt” i de tips och råd man får. Det hjälper inte. Och det står ju också så, i nästan alla artiklar och böcker och annat ”barn sover olika, vissa barn sover mindre och så är det bara”.

En sådan här period av måste, måste, måste brukar följas av en period av F**k it. Vi skiter i det, det finns inget att göra annat än att acceptera och gilla läget och det mår vi alla bättre av hur trötta vi än är. Besattheten tär betydligt mer.

Så just nu är jag någonstans däremellan, på väg mot f**k it men fortfarande lite måste, måste, måste. Det är jobbigt. Så om jag får önska mig något just nu så är det att det ska bli mörkt och kallt igen. Förlåt alla ni som längtar efter sommaren hela året, men jag vill att mornarna ska bli mörkare, luften svalare så att vi kan sova med stängda fönster och inte bli väckta av skikande grannbarn (inget fel i det såklart men vi har så olika dygnsrytm att det blir problematiskt), fågelkvitter kl. 04 och alla dessa flugor. Kallt och mörkt, så att vi får sova lite bättre. Vi behöver det. Min fitbit talar sitt tydliga språk, sedan i April har jag snittat 3,48 h sömn per natt. Det. Är. Inte. Hälsosamt.

Och där ungefär har jag öst ur mig färdigt kring detta trista ämne. Nu är det fritt fram för pepp och igenkännande kommentarer. Pluspoäng och kanelbullar utlovas till alla som deltar.

Kärlek!