Orrefors Kosta Boda

Detta har hänt och vart tog jag vägen?

kalmar-slott

Frågorna har duggat lika tätt som extremvädret här på västkusten sista tiden. Varför bloggar du inte längre? När kommer det bilder från bröllopet? Har du SLUTAT BLOGGA??? Nej det har jag inte, eller jo, men inte frivilligt och inte permanent. Tror jag.

Den här bloggen är min ventil, att skriva här får mig att andas in djupt ner i magen, att slappna av och att bara vara. Men när det finns något som upptar stor del av min tankeverksamhet som det nu gör, något som jag inte får grepp om eller kan skriva helt ärligt och rakt om, ja, då får jag skrivkramp. Jag tystnar. I alla fall här.

Den 2 juni fick vi veta att Orrefors Kosta Boda bestämt sig för att flytta tillbaka hela kontoret i Göteborg till Kosta igen. Ganska exakt ett år efter att de bad oss att flytta hit. Jag tänker inte kommentera deras beslut, det är deras, men konsekvenserna är mina. Våra. För det är ju inte bara jag som drabbas. Jag och Alex påverkas båda till 100%. Jag och mina kollegor likaså.

I den här processen har jag förlorat min chef, min kajplats i etern de senaste två åren. Min partner in crime på Marknadsavdelningen och därmed ett fantastiskt samarbete. Tyvärr är hon nog inte den enda kollegan som försvinner, det kommer att komma fler, och detta sörjer jag.

Jag försöker att ställa om huvud och hjärta och rikta fokus mot Kalmar igen, jag tänker på alla fördelar med att komma närmre familj och vänner igen (jag har saknat er, det vet ni!), paradiset på ön kommer närmre och vi kommer tillbaka till staden med det vackraste slottet mitt i stan. Det borde inte vara så svårt kan det tyckas, jag känner ju Kalmar som min egen bakficka men…

…det är inte så enkelt. Jag gillar Göteborg, har en spirande förälskelse på gång med staden. Har vänner här jag inte vill säga hej då till. Det tog mig heller inte en kvart att landa här utan betydligt längre tid. Jag minns allt för tydligt den känslomässiga berg-och-dalbana jag befann mig på förra sommaren. Helix släng dig i väggen! Och nu har alltså någon annan bestämt att det är dags igen. Någon annan styr över vårt liv och säger att det är dags att plocka ner tryggheten och hemmet för att bygga upp det igen sten för sten någon annanstans. I Kalmar förvisso men på en ännu okänd plats.

Så där har ni anledningen till min tystnad. Jag funderar. Vi funderar. Vrider och vänder. Tänker. På hur allt ska bli, hur allt ska lösa sig. Och jag försöker att lyssna på den lugna klippa i mitt liv som heter Alexander och som säger mig att allt kommer att bli bra. Att allt kommer att lösa sig.

Men lik förbannat har jag skrivkramp.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.