Orrefors Kosta Boda
-
Nu är det officiellt!
Nu kan jag äntligen berätta för er och alla andra att från och med den 1 Oktober i år är jag inte längre anställd av Orrefors Kosta Boda AB utan är en del av det grymma teamet bakom Outnorth.se.
Att lämna Orrefors Kosta Boda känns på många sätt bitterljuvt, ni som hängt här ett tag känner till storyn bakom flytten till Göteborg, flytten tillbaka och allt som följt i dess kölvatten. Men jag är så nypa-mig-i-armen-glad och förväntansfull inför höstens utmaningar att jag har svårt att sitta still. Fler än en gång har jag brustit ut i spontanapplåd a´la cheerleader och kört en liten fuldans här hemma sedan allt blev klart. Yay liksom! Dubbel-yay!
Den tjänst som jag nu går till (för så känns det, jag går inte från något, jag går till något och det har varit en måttstock jag använt mig av vid samtliga mina jobbyten) har allt jag kan önska mig och lite till. När allt var signat och klart tog jag en stund för mig själv och tog fram min hemliga ”Framtida jobb” board på Pinterest och jag kan konstatera att jobbet jag har fått matchar väl med bilderna/inriktningen på denna board. Match made in heaven? Ja det känns onekligen så!
Bild, skärmdump från Outnorth.se
-
Home sweet home
Nyss hemkommen från Stockholm och Formex-mässan. Något märkligt kan tyckas att liksom checka ut när alla andra checkar in men när man har varit på plats sedan i söndags och byggt, packat upp, stylat, fixat och donat i tre dagar är man ganska nöjd.
Visst hade det varit trevligt att stanna ytterligare någon dag för att bara gå runt och titta, samla inspiration till kommande stylingar och kanske framför allt till huset. Men i ärlighetens namn, jag orkar inte. Huvudet är slut. All anspänning inför mässan ”ska jag hinna?”, ”kommer det att bli bra?”, ”kommer min vision att bli vad jag har tänkt att den ska bli?” gör att huvudet liksom drar en lättnadens suck när klockan slår 09 på öppningsdagen och portarna slår upp.
Så i år nöjde jag mig med en snabbtour i grannmontrarna, vilket inte är alls illa då vi har finfina grannar, och en noggrann studie av Trendutställningen av Jan Rundgren. Sen åkte jag hem. Så idag bjuder jag bara på en överblicksbild av montern, detaljerna tar vi de kommande dagarna. Nu ska den här monterfixaren vila!
Foto: Sarah Andersson
-
Detta har hänt och vart tog jag vägen?
Frågorna har duggat lika tätt som extremvädret här på västkusten sista tiden. Varför bloggar du inte längre? När kommer det bilder från bröllopet? Har du SLUTAT BLOGGA??? Nej det har jag inte, eller jo, men inte frivilligt och inte permanent. Tror jag.
Den här bloggen är min ventil, att skriva här får mig att andas in djupt ner i magen, att slappna av och att bara vara. Men när det finns något som upptar stor del av min tankeverksamhet som det nu gör, något som jag inte får grepp om eller kan skriva helt ärligt och rakt om, ja, då får jag skrivkramp. Jag tystnar. I alla fall här.
Den 2 juni fick vi veta att Orrefors Kosta Boda bestämt sig för att flytta tillbaka hela kontoret i Göteborg till Kosta igen. Ganska exakt ett år efter att de bad oss att flytta hit. Jag tänker inte kommentera deras beslut, det är deras, men konsekvenserna är mina. Våra. För det är ju inte bara jag som drabbas. Jag och Alex påverkas båda till 100%. Jag och mina kollegor likaså.
I den här processen har jag förlorat min chef, min kajplats i etern de senaste två åren. Min partner in crime på Marknadsavdelningen och därmed ett fantastiskt samarbete. Tyvärr är hon nog inte den enda kollegan som försvinner, det kommer att komma fler, och detta sörjer jag.
Jag försöker att ställa om huvud och hjärta och rikta fokus mot Kalmar igen, jag tänker på alla fördelar med att komma närmre familj och vänner igen (jag har saknat er, det vet ni!), paradiset på ön kommer närmre och vi kommer tillbaka till staden med det vackraste slottet mitt i stan. Det borde inte vara så svårt kan det tyckas, jag känner ju Kalmar som min egen bakficka men…
…det är inte så enkelt. Jag gillar Göteborg, har en spirande förälskelse på gång med staden. Har vänner här jag inte vill säga hej då till. Det tog mig heller inte en kvart att landa här utan betydligt längre tid. Jag minns allt för tydligt den känslomässiga berg-och-dalbana jag befann mig på förra sommaren. Helix släng dig i väggen! Och nu har alltså någon annan bestämt att det är dags igen. Någon annan styr över vårt liv och säger att det är dags att plocka ner tryggheten och hemmet för att bygga upp det igen sten för sten någon annanstans. I Kalmar förvisso men på en ännu okänd plats.
Så där har ni anledningen till min tystnad. Jag funderar. Vi funderar. Vrider och vänder. Tänker. På hur allt ska bli, hur allt ska lösa sig. Och jag försöker att lyssna på den lugna klippa i mitt liv som heter Alexander och som säger mig att allt kommer att bli bra. Att allt kommer att lösa sig.
Men lik förbannat har jag skrivkramp.
-
Tsarens skål
Tsarens skål, eller Dukatskålen som den egentligen heter, beställdes av det ryska hovet i St Petersburg under den sista tsaren Nikolaj II:s tid. Tsarfamiljens exemplar prydde sin plats i Vinterpalatset fram till den ryska revolutionen 1917. Men redan 1897 visades den största modellen på Stockholmsutställningen på Djurgården och var då det vackraste som glassverige kunde erbjuda.
Tsarskålen var en utmaning för alla led inom bruket, den var otroligt tung för glasblåsarna att hantera på pipan. För den allra största modellen handlade det om uppemot 40 kilo. För sliparna innebar den cirka 20 kilo att balansera mot slipen. Exakt vem som har formgivit skålen är svårt att fastslå men man vet att två bröder, Wilhelm och Ferdinand Stude på Kosta glasbruk, var de första som slipade den mycket avancerade skålen. En smått fantastisk historia.
Under arbetet med det nya galleriet i Kosta har originalskålen, mönsterprovet, hittats och den kan nu ses och upplevas i galleriet. Ett råmaterial som de skickliga sliparna säkert inte skulle ge mycket för. Den är ju så långt ifrån färdig. Men jag tycker den är fantastisk, vilket hantverk!
Foto: Sarah Andersson
-
S som i Sarah
Mellan den tidigare utställningshallen och den gamla Bruksvillan i Kosta ligger en slags ljusgård, sluss, passage. Kärt barn har många namn. Tack vare ljuset har detta blivit en favoritdel i det nya Kosta Boda Art Gallery för mig och säkert för många fler.
Rummet innehåller många favoriter, Caratljusstakar av Lena Bergström, konstglas av Ingegerd Råman och just Lena. Och så ett S. Ett rostigt plåt-S som är en del av en gammal Kosta Boda logotyp. Ett S som liksom talade till mig. Det skrek Sarah om det där S:et. Så igår när jag lämnade Kosta följde S:et med. Oemotståndligt som sagt…
Foto: Sarah Andersson
-
Kosta Boda Art Gallery
Nu till helgen, närmare bestämt på lördag kl. 12 invigs ett nytt galleri i Kosta, Kosta Boda Art Gallery. Sedan i tisdags befinner jag mig därför i Kosta för att fotografera och dokumentera.
Galleriet är fyllt till bredden av konstglas från alla våra formgivare och trots att detta har varit min vardag i snart två år blev jag mållös när jag klev in genom den nyrenoverade entrén. Mållös och hänförd. Det är fantastiskt. Helt makalöst.
För alla er där ute som gillar glas och uppskattar konst i en makalös miljö, ni bara måste åka till Kosta. Det tyckte jag i och för sig redan innan men nu, nu MÅSTE ni. Det är värt varenda meter jag lovar.
Foto: Sarah Andersson
-
Det liksom spritter
Åh nu är det sådant hemlighetsmakeri igen. På jobbet alltså. Det är så mycket som händer, så mycket roligt som väntar. Awsome PR-events blandat med grymma nya lanseringar. Prover, produktbilder, idéer, filmer landar på mitt skrivbord varje dag och jag hade helst velat lägga ut allting här direkt. Hemligheter är inte riktigt min starka sida…
Men jag håller dem ju såklart, de där hemlisarna, för det blir så väldigt mycket roligare när det väl händer sen. På riktigt. När det stora hysch-hyschet o-hemligfieras med dunder och brak. Oj så skoj det blir då. Men just nu spritter det mest i kroppen av tillbakahållna hemlisar.
Nyfikna? BRA!
Foto: Jonas Lindström, inzoomad bild av Because Blue Mix från Kosta Boda
- Fixat & Donat, Heaven on First, Hemma hos oss, Inred med blommor, Inspiration, Kosta Boda, Orrefors, Orrefors Kosta Boda, Vit inredning
Lite, försiktigt, vår
Det är inget kraftfullt statement utan snarare en liten, försiktig, viskning om vad som komma skall. Den där våren. Min lilla vita pärlhyacint som försiktigt letat sig upp ur lökarna för att säga hej.
I en vit kruka tillsammans med kristall från Orrefors och Kosta Boda pryder den matbordet i vårt vardagsrum med den äran. Lökar av olika slag är ett lika välkommet inslag här hemma som tulpaner så här års. Finns det något mer vårigt?
Foto: Sarah Andersson
-
Ett steg framåt, två tillbaka
Kristall är vackert oavsett vart du lägger fokus.
Idag känns det som att jag har dansat i otakt i montern. Ett steg framåt, två tillbaka. Podier och displayer som jag trodde att jag kunde börja med gick plötsligt inte att göra eftersom ljus skulle riktas, grafik justeras och den gigantiska stegen snurras runt på golvet.
Alltså fick fokus bli att stå på golvet och ropa upp direktiv till Rolle på stegen så att han kunde rikta kannorna (de enorma spotlightsen) på rätt sätt. ”där blir bra”, ”upp lite”, ”lite utåt”, ”kan jag få två på detta podie?”. Stackarn, han är nog bra trött på mig nu…
Har fått hjälp och sällskap av Jenny som anlände strax efter lunch idag. Vi valde (eller så var hon bara väldigt snäll och stannade med mig 🙂 ) att stanna för att göra färdigt Kosta Boda-delen av montern innan vi kastade in handduken för idag. Trött är jag men jag kommer att sova betydligt bättre i natt när jag vet att det ”bara” är Orrefors kvar att färdigställa i morgon.
Så. Nu sova gott och i morgon, göra klart…allt. Hej å hå!
-
Att skapa en monter
Det börjar med en tom yta. Ett ojämnt betonggolv utan väggar och det slutar med ett parkettgolv, fem meter höga väggar, ett kök, ett konferensrum och glas för miljoner. Allt på bara ett par dagar. Exakt hur det går till kan jag inte ens gå in på, givetvis gör jag ju inte detta själv utan har finfin hjälp på plats av Rolle och Mats från GreatWork som är dem som reser väggar, lägger golv, bygger kök och hänger upp grafik. Utan dem ingen monter!
Mitt jobb? Att koordinera deras jobb med servispersonal och ”putsen-frauen” så att inte alla går på varandra eller motarbetar varandra vilket lätt blir fallet när servispersonalen vill skynda sig att ställa köket i ordning men på så vis är i vägen för byggkillarna när de ska färdigställa just köket. Exempelvis. Platschef helt enkelt.
Och så givetvis att plocka upp allt glas, att vara den som har planen, som vet vart allt ska. Jag har min skiss över hur montern ska se ut, vart podier ska stå, vad som ska stå på vilket podie och vart allt konstglas skall stå. Det gäller att kommunicera detta till putzenfrauen så att saker och ting verkligen hamnar där det är tänkt.
Tillslut är det även mitt jobb att vara ”lite” kreativ, det vill säga att presentera, styla, dekorera och skapa miljöer i vilket glaset tar för sig och är så där vansinnigt vackert som bara kristall kan vara. I kväll stod jag och kliade mig i huvudet runt 18:30 när det var dags för just ”kicka-igång-kreativiteten-momentet”, men så insåg jag att jag var alldeles för trött och tänker istället vakna på min kreativa sida i morgon bitti och skapa displayer för både Orrefors och Kosta Boda. Tankar har jag givetvis redan, för vissa teman är rekvisita inköpt och till viss del kliar det i fingrarna men det får bli i morgon, nu sussa kudden!
33 pallar med glas och inredning har vi tagit emot. Och packat upp.
Stegen jag inte skulle gå upp på ens under pistolhot. Ännu en anledning att anlita kompetent, icke-höjdrädd, folk.
Konstglas kommer i trälådor, fastskruvat i botten, med tillräckligt mycket skum för att bygga ett kuddrum på ett dagis.
Kartonger, kartonger, kartonger. Allt är nu uppackat och i morgon börjar det riktigt roliga. Känner mig lite som ett barn innan julafton!
Foto: Sarah Andersson