Åh så härligt, nu är de större utflykterna i sommar bokade. Flyg, tåg, boende och allt annat som ska till för en tur med hela familjen till Köpenhamn och för Alex och mig till Rom en långweekend utan barnen.
Åh jisses så välbehövligt allt är känner jag.

Det ska bli så himla mysigt att sätta sig på tåget med barnen och åka till Köpenhamn. Tivoli står givetvis på agendan liksom Den blå planeten som är Köpenhamns fina akvarium. Kanske en tur till Köpenhamns Zoo också om vi orkar.
Och pölse, glassar, mys, lekplatser och annat som man upplever när barnen är med. Längtar så mycket efter detta. Mammahjärtat ni vet, som är sprängfyllt och som har det lite jobbigt den här veckan när barnen är så otroligt trötta på förskola/fritids. Snart, snart är vi lediga allihop och då ska vi bara mysa och det kommer bli underbart!

Och så vår resa då, ensamma, det är inte ofta det. Verkligen inte ofta. Så oj vad efterlängtat det är. Herregud, bara han och jag i fyra dagar. Rom. Värmen. Maten. Vinet. Språket. Mi amor så trevligt! Bongiourno Italia!

Måtte vi nu bara komma iväg, flygstrejken och allt det där. Men det håller vi tummarna för. Såklart. Vi har inte bokat med SAS utan Norweigan och de verkar i alla fall vara överens med sina piloter men inte sina flygtekniker. Gah! Att man ska behöver sitta med kaninpuls över detta nu också efter pandemin och allt. Oh well, det värsta som kan hända är att jag har varit glad i onödan som min kloka vän och kollega brukar säga. Så nu är jag glad. Och längtar. Och googlar på vad vi ”måste” göra i Rom. För nej, jag har faktiskt aldrig varit där. Och jag som älskar Italien, maten, studerade språket och så vidare. Nu äntligen, nu händer det hörrni!

Just nu planeras det fotbollskalas för fullt här hemma. Har man oturen, eller kanske mest turen, att vara född i början av året när det de senaste åren varit som mest nedstängt i samhället har man inte haft barnkalas på sisådär två år. Det har inte varit möjligt. Men det börjar man ta ifatt nu och Elliot är på kalas hos både kompisar som faktiskt fyller år nu och dem som fyllde år i vintras.

Jag har inte riktigt vetat hur vi ska göra men så i fredags morse kom frågan ”mamma när ska jag ha mitt fotbollskalas” och då orkar ju liksom inte mammahjärtat med riktigt utan raskt som attans planerade vi upp ett datum och skickade ut inbjudningar via sms. Det verkar som att i alla fall de flesta av de närmsta kompisarna kan komma och det känns roligt. Kalas mitt i sommaren är väl annars något av en chansning tänker jag.

Fotbollskalas

Så nu planeras det fotbollskalas och ni vet ju, jag älskar sådant här så jag lider inte det minsta. Dessutom har 7,5-åringen väldigt tydliga önskemål. Någon fotbollstårta behöver jag inte baka (huh? jag som hade värsta idén 😉 ) utan glass i strut ska det vara. Och strössel. Och korv med bröd.

Lilla, stora, älsklingen, det är klart att du ska få ha kalas du också! Eftersom man dessutom inte vet om smittan kommer att öka och vi därmed hamnar i samma situation igen till vintern känns det bra att få till ett kalas nu.

Och så blev det skolavslutning i fredags, som vi alla hade väntat och sett fram emot detta. Och det blev precis så som en skolavslutning ska vara. Det var soligt och fint, varmt och trångt, ljuvligt och lite sorligt. Barnsång och mammagråt och alltihop på samma gång. 

Efter kyrkan åkte vi hem hit, både jag och Alex var lediga, så vi firade med marängjordgubbstårta enligt barnens önskemål, sommarpresenter och lek i trädgården all day long. 

Jag var en känslomässig berg-och-dalbana hela dagen, de där tårarna i kyrkan satte liksom fart på saker tror jag. Grät för Artem från Ukraina som Elliot spelade fotboll med utanför lillasysters Djungelgympa för ett par veckor sedan, för alla barn i Sverige som inte alls ser fram emot sommarlovet av olika anledningar och sen var steget inte långt till alla barn som lever i orättvisor av olika slag. 
Det var känslosamt helt enkelt, hela dagen, och på sätt och vis är väl det fint tänker jag. Att jag inte bara rusar på och planerar grejer för mina egna barn utan också får en stund att tänka på dem som inte är lika priviligierade. Och så passade jag på att swisha till Giving People i bara farten, gör det du också om du vill och har möjlighet. De gör gott för barn <3

Somnade trött, glad och tacksam i fredags kväll efter en fin dag med de finaste jag vet. Tack livet för det!

P å s k l e d i g h e t. Vilket härligt ord va? Idag jobbade vi bara halvdag och sedan åkte jag och hämtade glada barn som mer än gärna gick på påsklov. De kommer att vara på fritids och förskola i nästa vecka men en långledighet är det ju ändå.

Nu i eftermiddag tänkte jag att vi ska pärla påskägg i glada färger att hänga ut i riset ute, kanske också det lilla körsbärsträdet som står vid lyktstolpen vid entrén. Det var min kollega Hanna som visade mig så fina pynt som hennes pojke, och hon, pärlat tillsammans och jag tyckte det var ett så himla bra pyssel. Alldeles lagom för en eftermiddag tillsammans utan skärmar.

Ikväll bjuds det på plockmat här hemma, barnens favorit, och för att vi vuxna också ska bli nöjda och glada (läs: mätta) adderar vi en sparrispaj med parmesan och rostade pinjenötter. Äntligen! Har längtat efter den där jäkla pajen hela veckan.

I morgon väntas släktmiddag hos svärmor och det ser jag så mycket fram emot. Känns som en evighet sedan vi träffade Alex syster och hennes familj och barnen ser fram emot lite kusinlek. Addera god mat också så förstår ni, toppen helt enkelt.

Bilderna är från förra årets påskfirande, håller tummarna för att det blir minst lika fint i år. Om än med äldre barn, vilka små pluttar de är här!

Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. I tisdags var det verkligen så, jag var hemma med Elliot den dagen, hans feber var fortsatt hög. Vid tretiden på eftermiddagen började han plötsligt känna sig sämre och somnade en stund vilket han verkligen aldrig gör annars. Efter en kvart ungefär vaknar han med full panik och får inte luft, han försökte dra in luft men jag kunde höra hur det var stopp i luftrören. Jag flyttade honom till soffan för att få honom upprätt, öppnade ett fönster för att få in kallare luft men han fick verkligen kämpa för att få ner luften och med panik, gråt och rädsla blir det ju ännu svårare att andas.

Jag började ringa 1177, skrev till Alex att han skulle komma hem för att vi nog behövde åka till läkare med Elliot. Mitt i telefonkön till 1177 insåg jag att det inte var rätt ställe att ringa, Elliot blev inte bättre att av sitta upp, så jag la på och ringde 112 istället.

Och är det något jag är just nu så är det tacksam. Tacksam för att allt gick bra, tacksam för fantastisk personal från larmsamtal till ambulanssjukskötare och personalen inne på barnakuten. Ambulansen kom jättefort och Elliot fick snabb hjälp av dem redan på plats hemma.

Men det är en konstig känsla, man går in i ett läge av att bara göra. På autopilot. Det är en overklig situation när man inser att mitt barn inte kan andas, att behöva ringa 112, har aldrig gjort det innan, att se en ambulans utanför sitt hus. Om jag skriver att det är en utomkroppslig upplevelse tycker ni väl att jag är flummig men det var lite så. Det var först efteråt som jag insåg vad som faktiskt hade hänt.

Och samtidigt så himla tryggt. För all sjukvårdspersonal var fantastisk! Mot Elliot först och främst men det lugnade även mig. Att se att han blev omhändertagen, att han fick ner luft, att hans rädsla hanterades på ett fint sätt. Ännu en gång är jag så tacksam för vår sjukvård.

Elliot och Alex var kvar på barnakuten till mitt på natten, de tog prover och lyssnade på hans lungor. Det ”knastrar” när han andas men proverna visar ingen lunginflammation. Så tillslut tror de ”bara” att det är en kraftig infektion som satt sig i just luftrören och lungorna.

Han andas bättre nu, men väsande, och när jag skriver detta har han fortfarande feber som är svår att trycka ner med febernedsättande. Så vi håller tummarna för att det vänder snart, bara febern går ner kommer det kännas lugnare.

Men tacksamhet är dagens ord. Över att allt gick bra. Över professionell vårdpersonal i alla led. Över Alex och vårt teamwork i hela situationen. Över smink att måla över tröttheten med. Över en treåring på solskenshumör i morse. Över ett jobb att åka till. Över blå himmel.

Som en vän och kollega sa, ”när en sådan här jobbig händelse är över känns allt annat så lätt och man är tacksam över allt”. Så sant!

Ni vet när man tror att man har styrt upp saker bra, tagit hjälp av barnvakt för en gångs skull för att lösa en studiedag/stängd förskoledag och allt var planerat och klart.
Då kickar febern in på lilleman och att be någon vara barnvakt när han har 40 graders feber och är jättedålig känns inte rätt på något sätt. Då vill föräldrarna helst ta hand om själva och vi ville heller inte riskera att smitta mamma och pappa, de tänkta barnvakterna.

Mest irriterad över hela grejen var nog ändå lillasyster som kände sig väldigt lurad på hela ”en-heldag-med-mormor-och-morfar”-grejen. Vilket jag förstår, de hade ju längtat så mycket, alla fyra tror jag.

Så när life gives you vabb-lemons, make kladdkaka. Det är sen gammalt. Lillan ville baka som plåster på såren, storebror kunde kanske möjligtvis tänka sig att äta lite kladdkaka och mamman ville mest göra alla glada. Alltså kladdkaka!

Hoppas att ni hade en fin, frisk, måndag allihop!

Vilken ynnest det är att ha småbarn just nu, barn som upprätthåller normalitet och ser till att man har fullt upp hela dagarna på helgen och inte hinner tänka på det fruktansvärda lika mycket.
Jag kan annars tycka att det är en balansgång, jag suger i mig information, läser allt jag kommer över i ett försök att bearbeta allt jag känner. Till en viss gräns, sedan orkar jag inte ta in mer. Lägger ifrån mig telefonen bara för att plocka upp den igen några minuter senare.

Men inte i helgen alltså. Juliette har vuxit ur sin säng och det var dags för vår lilla tjej att få en stortjejsäng. Sagt och gjort, vi rasslade av IKEA i lördags förmiddag och när den nya sängen skulle ut skulle ju hennes tidigare säng ut. Och den var av typen växa så då skulle ju alla delarna till den ut ur en garderob och när jag väl var där och röjde fick jag syn på barnvagnen och den skulle ju definitivt säljas så ja… det ena ledde till det andra helt enkelt.

Det blev ett jätteröj men åh så skönt! Både Stokke sängen och vagnen är ju sådant vi har tänkt att vi ska sälja när barnen är äldre och…nu är de det. Det är lite dubbelt minst sagt, jag vill inte ha fler barn men jag skulle ge vad som helst för en bebisdag med dem igen.

Och ett par annonser på marketplace senare är nästan allt sålt. Till och med den där byrån vi fick över för ett tag sedan. Puh!

Allt det där var igår, idag tror jag bara att jag ska plantera lite vårblommor i krukorna på trappan. Skapa något fint (det gjorde vi i och för sig igår också) och fokusera på den kommande våren mellan nyhetsrapporteringen. Om det går.

Hoppas att ni har en fin helg, var rädda om varandra <3

Ja men vi klämmer väl in ett par vab-dagar så här i slutet av månaden också, det är ju ändå vabruari 😉 Skämt å sido, vi har klarat oss väldigt bra sedan den där familjekarantänen i början av Januari när Elliot hade covid. *peppar peppar

Låt oss bara hoppas att våren fortsätter så, men det vet man ju aldrig. Den här gången känns det ändå ok att vabba, om det någonsin gör det. Men nu har lillan varit sjuk på riktigt vilket faktiskt var ovant för både henne och oss. De senaste årens vabbande har ju bara handlat om lättare snuva. Hon har inte haft feber på två år vilket ju så klart är jätteskönt. Men det märktes att hon var ovan vid att vara så sjuk, stackaren. Nu är dock febern borta och kvar är bara lite snuva, skönt det.

Och eftersom hon saknar förskolan så mycket leks det just nu förskola i hela huset. Alla dockor får vara med och är nu döpta efter hennes riktiga förskolekompisar. Hon nattar, matar, tröstar när någon saknar sin mamma, badar och ”går ut”. Det är helt fantastiskt att sitta och lyssna på, inlevelsen är total. <3

Herregud, vår förstfödda är sju år. SJU! Han är på så många sätt en stor kille nu. En stor kille med stora funderingar, starka argument, mer kunskap än jag trodde att sjuåringar har och ett hjärta av guld på precis rätta stället.

Jag är så stolt över den här mini(?)människan att jag kan spricka och jag är så glad att vi kunde fira hans födelsedag nästan som vanligt i söndags. Kompiskalaset skjuter vi på till sommaren men den närmsta släkten tittade förbi, vår familjekarantän var över (jodå, Covid hit the house tillslut fast vi klarade oss oförskämt bra – tack vaccinet!) och jag lyckades skapa en våningstårta vilket var årets önskning. Phew!

Så många fina presenter och hälsningar under dagen och en väldigt, väldigt glad och trött 7-åring som tillslut somnade framför handbollen. Han konstaterade dagen efter att ”de vann nog för att det var min födelsedag”. Jodå, säkert var det så 🙂