Alice
-
Efterlysning: hundrastare
Att jag börjar på nytt jobb till hösten har inte undgått något och det ska bli så himla kul. Tycker alla utom möjligtvis Alice som nu har fått ha matte hemma i nästan två år och därmed levt lajf så att säga.
Alice är nästan tio år gammal och under dessa tio år har vi hunnit med ett par arbetsplatser och två städer och därmed flera lösningar på det här med jobb + hundrastning.
Men nu fungerar ingen av våra tidigare lösningar längre och vi behöver därför hitta en ny. Vi skulle behöva någon som kan ta hand om Alice när vi jobbar, antingen en dagmatte eller allra helst en hundrastare som kan tänkas hjälpa oss att rasta Alice mitt på dagen, runt lunchtid. Morgon, eftermiddag och kväll är inga problem men mitt på dagen löser vi inte själva.
Kanske är du, eller någon du känner, rätt person för detta? En student som vill tjäna lite extra? En pensionär som vill ha lite sällskap? Eller någon annan hundkär person som kan tänka sig en liten promenad. Alice börjar ju som sagt bli lite till åren och behöver inga längre rundor <3
Hör av dig till mig på [email protected] om du är intresserad och vill veta mer och tipsa gärna vidare om du känner någon som du tror skulle passa perfekt.
-
När jag insåg att vi inte har en bebis längre
I fredags gjorde vi slag i saken och köpte Elliot en ny säng. En ”storpojkssäng” och det var kanske inte med gråten i halsen vi monterade isär spjälsängen men visst sjutton kändes det märkligt. Som det starkaste beviset på att vi verkligen inte har en bebis längre. Vilket jag ju såklart vet, han bevisar det om och om igen, hela dagarna, han har blivit så s t o r. Men ändå. Vart tog min bebis vägen?
Så nu alltså, ingen spjälsäng längre utan en växasäng som blev så himla bra. Den passar hans rum och huset perfekt och han älskade den från första stund. Vilket han inte var ensam om som synes. Alice sover ofta och gärna inne i Elliots rum, nedanför hans spjälsäng, tänk om hon nu kommer att hoppa upp i sängen och göra honom sällskap. Så mysigt! <3
Men en ny säng kräver också en del nytt piff för att få det att gå ihop. Sängen blev superfin men jag vill få en lite mysigare känsla och tittade in hos miniroom där jag hittade både kuddar, nya bäddset, en vägglampa och en quiltad pläd. En stålsäng behöver en massa mjukt som kontrast för att det ska se ut och kännas rätt. Det är i alla fall min ärliga åsikt.
Och så en ljusslinga från Iris Lights, deras Dreamlight hade passat perfekt! Sen har vi nog myst till det alldeles lagom tror jag.
Bildkollage skapat av bilder från miniroom.se, bilder tagna av: Sarah Berg
-
Hon & jag
Den lilla tuss, hon som är så bestämd att hälften kunde räcka. Hon som vaktar på sin flock med alla sina chiuaua-gener och är det mest trogna som finns. Förutom när hon får upp ett ”intressant spår”, låter nosen styra och glömmer tid och rum. Hon som sover på mina fötter varje natt och retar gallfeber på mig minst en gång om dagen. Hon som är vår första bebis och har flyttat med oss från Södra Långgatan, via Första Långgatan till Drejarestigen och funnit sig i allt från kullerstenar, till spårvagnar och trädgård.
Just nu pågår en utredning av mina lungor och luftrör på grund av all hosta. Jättebra att få det kontrollerat ordentligt en gång för alla men måtte de nu bara inte hitta någon form av pälsdjursallergi för då tror jag att jag dör på fläcken.
Du å jag Alice!
Foto: Sarah Berg
Du kanske också gillar
När jag insåg att vi inte har en bebis längre
Efterlysning: hundrastare
Snö <3
-
Snö <3
Och så kom den då äntligen, snön. På riktigt dessutom, med stundtals -15 grader kan vi väl enas om att det är ok att kalla det för vargavinter?
Vi har både varit ute och gått och lekt, åkt pulka och busat men också skottat en hel del. Med en ny väg och uppställningsplats för bilarna om ganska exakt 140 kvm blir det en del att skotta. Men ni som känner mig vet ju att jag inte alls ser detta som ett problem utan ett ganska mysigt träningspass. På med hela skidmunderingen och sen är det bara att köra. Härligt!
Som synes praktiserar jag också samma färgtänk på mina skidkläder som mina träningskläder, ju mer färg desto bättre. I skarp kontrast mot övriga garderoben då med andra ord. Det gäller ju att synas i backen. Och i trädgården.
Foto: Sarah Berg
-
Storasyster
Hon har det inte lätt tussen, att vara storasyster till en pigg och aktiv liten Superhjälte är ett heltidsjobb som tar på krafterna för en donna som vår.
Lilleman har sedan han började röra sig själv bara jagat henne mer och mer och det är precis som att ha två syskon här hemma. Syskonkärlek och allt det där. Det morras, jagas, petas, ”klappas”, nosas. Att säga att de är de bästa vänner är just nu en klar överdrift. Elliots intresse är stort, Alices dito är desto mindre. Hon hade nog helst bara fått vara ifred.Vart tog lugn och ro vägen??
Foto: Sarah Berg
-
Ett oväntat drop-in
I fredags, strax efter adventsstädningen och just innan julklappsinköpen fick jag för mig att jag skulle klippa lillans klor. Hon löper och är redan olycklig så redan där borde jag ju ha sett den första varningssignalen.
Hur som helst.
Det gick jättebra, hon var lugn och jag klippte som jag alltid brukar. Fast ändå inte. För jag lyckades klippa henne i pulpan på en av klorna på framtassen. Det har hänt någon gång tidigare men då har det slutat av sig själv ganska snabbt. Den här gången tog det längre tid men tillslut hade vi fått stopp på det och några timmar senare var det dags för en promenad.
Givetvis gick det upp igen och väl framme vid affären, dit vi skulle, var tassen helt blodig (!) så jag gick vidare och in till den veterinär som finns i Lindsdal sedan i Februari. En jättegullig veterinär hjälpte mig att få stopp på blödningen och linda om tassen så att det skulle få läka ordentligt.
Alice skrek i högan sky vilket fick Elliot att göra det samma och jag, jag var genomsvettig innan vi hade kommit därifrån. Alice fick åka i varukorgen på vagnen hem och mitt dåliga samvete har varit stort som jultomtens mage de senaste dagarna… Lilla hjärtat!
Instabild: @lifebysarah.se
-
Fem år
Igår var det exakt fem år sedan vi träffade den här donnan för första gången. Tussen som hon kallades då, och fortfarande gör ibland.
Hon var mycket mörkare på den tiden, givetvis mycket mindre (jodå det är möjligt, tänk garnnystan) och busigare.
Nu busar hon inte lika mycket, hon vaktar desto mer, låter sitt chihuahua-påbrå lysa igenom titt som tätt. En tjej som driver oss till vansinne stundtals, som har fått alldeles för mycket konkurens på sista tiden om du frågar henne själv men som vi älskar ändå. Vår lilla Alice!
Foto: Sarah Berg
-
Primetime
Att vara mammaledig (ja jag vet, föräääääldraledig är den korrekta termen) är verkligen ett virrvarr av positivt och negativt, ups and downs, highs and lows. Att inte få sova är en downside på den så kallade ”ledigheten”, att sitta uppe mitt i natten och amma och titta ner på sin lilla skatt är en uppsida.
Att få ut en skrämmande liten del av sin vanliga inkomst som ersättning är inte precis positivt men att kunna åka till Karlskrona för en heldag tillsammans med mamma, och ett par timmar även pappa och bror, är en bonus som är guld värd på alla sätt. Att solen dessutom skiner just denna dag och gör så att vi kan sitta ute med näsan i vädret i flera timmar efter promenaden var liksom grädde på moset!
Iphonebild: Sarah Berg (som för övrigt förnyat sitt körkort och fick skriva om efternamnet TRE gånger för att hon skrev fel…)
-
De här två
I morgon börjar det. Livet utan pappa hemma på dagarna. Jag ska inte påstå att jag fasar för det. Det vore fel ord. Men jag ser ju inte fram emot det heller. Att ha fått de här 10 dagarna tillsammans, som ju i vårt fall blivit 16 tack vare att lilleman valde att titta ut på en fredag, har varit underbart.
Att få ta hand om varandra, börja landa i allt det nya och sakta men säkert hitta in i nya rutiner har varit ovärderligt och jag är tacksam för att vi i Sverige har den möjligheten. (Visste ni att de i Norge bara har fyra dagar och detta räknat från att pappan lämnar jobbet för förlossningen? En långdragen förlossning och de där dagarna kan vara slut redan. Hura!)
Men det är klart att jag kommer att sakna Alex något enormt när han i morgon åker till jobbet och vi är själva hemma lillan, pyret och jag. Och för honom känns det ju inte precis lättare heller, han hade ju velat stanna hemma mycket, mycket längre. Så klart.
Det kommer att gå bra, Alice är en pärla och lilleman är i stort sett alltid nöjd med livet. Det får rulla på och vi kommer att hitta våra rutiner här hemma vi tre. Med matning, promenader och annat. Och så njuter vi tillsammans på kvällarna och helgerna istället!
Foto: Sarah Andersson
-
Första mötet
Det är klart att vi har funderat, både en och två gånger på hur det skulle bli. Det där första mötet mellan ”storasyster” Alice och ”lillebror” Elliot. Nu är det avklarat, i torsdags kom Alice hem och det gick jättebra. Över förväntan.
Alice är, och har varit, en primadonna i hela sitt liv. Van vid all uppmärksamhet och bortskämd beyond gränser av husse och matte. Att helt plötsligt få den typ av svårslagen konkurrens som Elliot nu bjuder på är givetvis inte helt enkelt och vi har funderat en hel del på det där men nu vet vi. Att det går bra. Att hon accepterar.
Hon nosar, är nyfiken så klart, vill gärna vara med i soffan, sängen, vid skötbordet eller vart vi nu befinner oss, men hon gör det med bravur. Bara nosar, försiktigt och (tolkar jag det som) lär sig Elliots doft, hans ljud och rörelser.
Det enda hon hittills verkar riktigt avis på är babynestet, men det är ju å andra sidan antingen upptaget eller ligger på platser dit hon inte når. Bra det där med liten hund ibland.
Foto: Sarah Andersson som är både mamma och matte och blandar ihop de två konstant…
