Att ha ett trädgårdsintresse innebär per automatik också att alltid ligga back och att alltid ha saker att göra i just trädgården. En sådan sak är att vattna, den kanske enklaste av alla sysslor och en jag verkligen inte har något emot. Tvärt om.

Jag får dessutom finfin hjälp av lillan som är med mig ute varje kväll när jag vattnar, frågar om jag kan fylla på hennes lilla vattenkanna femtioelva gånger och går sedan och skvätter lite här och var. Mest på sig själv de allra varmaste dagarna. Det är en otroligt mysig stund varje kväll och jag njuter, vår stund <3

Den stora är inte lika lätt att locka med längre, det är mycket som pockar på uppmärksamheten när man är ”halv sju” (mitt uttryck nu, inte hans), har kompisar, fotboll, studsmatta, gaming, lego, och allt annat man vill göra.
Han har inte släppt mig helt, han vill fortfarande ha mammakramar och gos och är fortfarande liten ibland men samtidigt är det smärtsamt tydligt hur stor han är och hur fort det går nu.

Stoppa tiden? Inte? Typiskt…

På tal om att det går fort, upptäckte under gårdagens vattningsstund att det knoppar i min Blue Girl ros. Och de första dahliorna är inte långt borta de heller. Ljuvligt var ordet!

En kväll när jag satt och nattade Juliette för ett par veckor sedan räckte hon plötsligt över sina två nappar (alltid en i munnen och en i handen) till mig med orden ”mamma ta dom”. Lite förvånad blev jag minst sagt men jag bara tog emot dem, la undan dem och sedan nattade vi utan nappar den kvällen.

Kvällen därpå samma sak, då hade jag dessutom i förväg rensat sängen på nappar och vi tänkte att det var lika bra att haka på det här sluta-med-napp-tåget eftersom hon tydligt hade bestämt sig för att det gick nu. En gång på förskolan har hon frågat efter napp men inte mer än så och nu har det som sagt gått ett par veckor och napparna är borta.

Elliot gav sina nappar till ”kaninbebisarna” i trädgården när han var ungefär 2,5, också det en ganska odramatisk historia. Jag kan inte minnas att det var tårar alls över detta utan snarare att han var pepp på att få ge dem till kaninbebisarna. Juliette är ju bara nyss fyllda två så jag tänkte nog att vi framåt jul kunde göra någon grej av det och ge dem till tomtenissarna eller liknande men nu behöver vi alltså inte det.

”Mamma ta dom.”

Kan ge mig sjutton på att hon kommer att komma en dag, om inte allt för lång tid, och säga att hon inte vill ha blöjor mer och då kommer det att vara klart med det. Hon slutade med välling på kvällen (somnade alltid med den när hon var liten) helt på eget bevåg och nu napparna.

Lilla hjärtat, du har blivit så himla stor! <3

Nu har det äntligen gått av stapeln, Juliettes efterlängtade Mimmi-kalas och åh så roligt det var. Att få fixa och styra till en liten som är så glad och förväntansfull är ju bara för roligt. Samma sak har det varit med Elliots Greta Gris-tårta och Kattpojken-tema❤️

Lillan var kalasfin och ville mest av allt äta Mimmitårta redan till frukost. Det var otroligt svårt att hålla fingrarna i styr som synes.

Och sen kom då alla gästerna till slut, med de finaste av presenter, och alla fick smaka Mimmitårta, Mimmicupcakes och annat smått och gott. Tror att lillan var uppe i sjunde himlen och vände där ett tag💕🎀

Alla fina presenter öppnades och monterades och det börjades leka direkt, precis som det ska vara. Helt underbart att se kusinerna tillsammans, Elliot och Ella där det bara skiljer ett år och Juliette och Philip där det också skiljer ett år.

Tack alla som kom för att ni bidrog till att göra detta Mimmikalas till en sådan succé för vår lilla tjej!

En av Juliettes presenter var denna outfit, värdig en stor liten 2-åring som längtar sååå mycket efter sitt kalas till helgen.

Bilden gör inte riktigt klänningen rättvisa, den är inte riktigt så ljus utan något dovare i tonen, med ett par mörkare rostrosa strumpbyxor till blir det perfekt och så diademet. Herregud diademet. Juliette börjar få ganska långt hår nu, stora korkskruvar som lockar sig i nacken. Men luggen är den som kommer sist och inte är lika skrytsam än så länge. Ett diadem passar henne perfekt!

Älskar att shoppa till barnen, Elliot fick en uppsättning nya förskolekläder innan starten för ett par veckor sedan och jisses så fin han är. Och stor. Han ser verkligen ut som en skolkille. Nu med glugg och allt. Kan någon bara stoppa tiden lite?

Ni kanske minns sedan i våras att vi fick skola in Juliette på förskolan i flera omgångar på grund av pandemin. Efter sommarlovet var det dags igen och det har sakta men säkert gått bättre och bättre. Att lämna, för det är det som varit den stora utmaningen.

Men så den här veckan har det gått sämre igen och hon är oftast ledsen redan när jag åker hemifrån på morgonen. Då är hon ju alltså kvar hemma med Alex och Elliot och inte ens på förskolan. Men hon har varit så himla ledsen, tårarna har runnit i floder och kramarna har aldrig velat ta slut.

”Min mamma, min mamma, min mamma”

I torsdags när vi kom hem ville hon aldrig sluta kramas och med sitt lilla ansikte långt in i mitt hår snyftade hon ”helg nu mamma”.

Usch jag börjar nästan gråta jag också bara jag tänker på det, hemskt känns det. Så nu hoppas jag att vi slipper VAB, att vi kan fortsätta öva och så småningom komma över detta.

Mitt lilla hjärta💕

Oh. My. God! Vår första VABruari som tvåbarnsföräldrar har verkligen varit en jackpot. Om detta hade varit trisskrap hade vi varit miljonärer nu tror jag.

Men vi börjar med att backa bandet. Erika, en av mammorna på Elliots förskola, hade sin dotter hos läkaren i slutet av Januari och han konstaterar att ”hade jag varit du skulle jag hållit henne hemma hela Februari. Det är värre än någonsin i år”. Erika berättar detta för oss ”15 h mammor” som eventuellt har möjligheten att ha våra barn hemma. Jag funderar, är det möjligt? Väger för och nackdelar. Konstaterar att Elliot behöver få leka och stimuleras på förskolan så vi gör inga ändringar.

Sen blev han förkyld. Och balanserade på gränsen till feber. Samtidigt som de ringde från förskolan och berättade att det gick maginfluensa. Lätt beslut, han fick vara hemma. Detta var vecka 7. Snuddade lätt vid tanken på om Juliette skulle bli sjuk men vi bor under samma tak så vad ska man göra?

Veckan gick, Elliot kändes mycket bättre men då blev Juliette plötsligt dålig. Förkyld hon också, en ruskig hosta och svårt att andas med luftrör som pep. Hon fick inte hålla någon mat/mjölk och blev slöare och slöare tills hon bara hängde på min arm som en liten trasa. Efter samtal med 1177 åkte vi in till barnakuten fredag eftermiddag. Åkte därifrån flera timmar senare då de konstaterat att hon inte hade RS (tack, tack, tack) men ett kraftigt virus. Att amma på samma sätt som man ger vätskeersättning var rådet. Det vill säga lite men ofta. Fredag kväll och natt hemma var ett amningsrace.

Lördagen gick, hon kämpade vidare och vi höll Elliot hemma från Knattejympan. Just in case. Natten till söndag vaknar han med en sprucken trumhinna. Det är inte hans första gång och sannerligen inte min första gång så vi har blivit bra på att ställa den diagnosen Alex och jag. Söndag morgon nytt samtal till 1177 och tid hos Kalmarjouren. I hallen på vägen in dit på förmiddagen spricker den andra trumhinnan. Väl på plats kunde de konstatera en svår öroninflammation och faktiskt också en halsfluss som gubben i lådan. Penicillin och så hem igen. Tack och bock.

Söndag kväll kastar lillan upp precis allt och lite till, sätter samtidigt detta slem i halsen och får om möjligt ännu svårare att andas. Nu ringer vi inte ens. Jag satte mig bara i bilen och åkte in med henne. Eller nej, jag bytte om först. Faktiskt.
Nya prover, fortfarande inte RS och nu mest fokus på att försöka få henne att behålla mat. Tanken var att mat skulle ge kroppen förutsättningar att läka ut viruset. Medicinering och amning på plats för att se om det funkade och så hem igen ett par timmar senare.

Phew. Här börjar tröttheten verkligen göra sig påmind. Att sova var nästan omöjligt, hon behövde vara helt upprätt och andades så illa att jag inte vågade somna ifrån henne. Alex sprang i skytteltrafik upp till Elliot som hade ont på nätterna.

Måndag och penicillinet började verka. Sakta men säkert blev Elliot lite piggare. Nätterna var jobbiga, det är ju så med ”öronflabbation” som han själv säger. Men ändå en kämpe på dagarna. Lillan var fortsatt dålig. Hade aptit och ville äta men kräktes upp allt om hon inte fick medicin.

Tisdag och ännu en sömnlös natt med en hosta som var värre än min egen (jag har astma och får ofta luftrörskatarr så här års). Nya samtal till sjukvården och ännu ett läkarbesök. Åkte dit så laddad – nu skulle hon bara få hjälp. Något måste det ju gå att ge även så här små barn för att de ska ANDAS. Fick träffa min egen gamla husläkare som tagit hand om mig sedan jag var liten. Fina Kent. Han lyssnade, antecknade, lät mig prata till punkt och berätta om alla turer, alla prover, allt som hänt. Han lyssnade på lungor och luftrör och konstaterade att det är klart att hon måste få hjälp. Äntligen! Luftrörsvidgande och slemlösande. Nu vänder det!

Hem och påbörja medicinering. Ingen direkt effekt redan den natten men det kan ta ett tag.
Onsdag och vi har nu medicinerat med slemlösande i ett dygn ungefär. Efter en amning får hon plötsligt en fruktansvärd hostattack och får loss slemmet. Men får inte upp det. Utan sätter istället i halsen. På riktigt. Jag rätar upp henne, dunkar henne i ryggen försöker få henne att hosta mer. Läpparna bli blå. Kinderna blir blå. Hela ansiktet och vad jag ser av henne blir blått. Helvete. Hur gör man??? Vänder henne på mage på min underarm, tar stöd av benet och dunkar henne hårdare i ryggen ett par gånger. Inget händer. Hon får inte luft. Tar i lite till och då flyger den ut. Slemproppen. Juliette helt hysterisk och jag själv genomsvettig och gråtfärdig. Elliot precis bredvid ”mamma kan du bygga ihop min legobil”.

Sen gick torsdagen utan större incidenter. Faktiskt. ”Idag kan vi väl bara vara hemma mamma?” Ja tack!

Inställda möten, obesvarade samtal, korta snabba mailsvar på sådant som är viktigt i det där andra livet. Utanför familjen och barnen som ju är det allra allra viktigaste. Alltid.

I fredags tyckte jag att hon faktiskt började bli bättre. Lite piggare. Orkade sitta lite själv igen. Igår la jag henne i sin egen säng trots att jag knappt vågade låta henne sova själv. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna somna själv utan bara ligga och lyssna men det gjorde jag. Utmattad tror jag visst att det kallas.