Vi hade inga stora planer i år och tur var väl det eftersom de två små var lite smått förkylda och vi hade fått ställa in de planerna i alla fall. Med en liten rädd hund är det också ganska skönt att vara hemma i just lugn och ro denna kväll.

Vi hade handlat hem och förberett det mesta så vi mös omkring i pyjamas mer eller mindre till eftermiddagen, spelade spel, lekte, läste och gjorde det som föll oss in tills det var dags att börja laga mat.

Killarna ansvarade för förrätten, alla hjälptes åt med varmrätten och Juliette och jag tog hand om desserten. Väldigt lyckat det får jag säga.

Barnen gillar ju när det är fest och allt från dukning och dekorationer till matlagning var kul. Även här märks det ju att de är större, de är med på ett annat sätt, Alex och jag kan slappna av mer och det är allmänt lugnare på något sätt. Det är klart att de stimmar och härjar, missförstå mig rätt, men inga blöjor ska bytas mitt i allt eller någon som knappt kan gå själv som kräver en vuxens övervakning hela tiden. Det är bara lättare.

Så efter att ha nattat barnen, något tolvslag orkar de inte hålla sig vakna till, övergick vi till att lugna Alice och filosofera vidare över året som gått. Oslagbara timmar bara vi två.

Och sen bryter ju helvetet ut, i alla fall om du är en liten rädd hund. Så med henne skakandes i famnen satt jag i vår säng vid tolvslaget samtidigt som Alex höll koll på om barnen skulle vakna. Vilket de gjorde, men först när allt började klinga av. Sen fick vi söva om dem och då, lagom till 01:30 var det någon foliehatt här ute som verkade hitta ytterligare bombtårtor och fortsatte eländet i 20 minuter till. WTF! Suck! Men då vaknade i alla fall inte barnen och Alice kröp in under vår säng tillslut.

Bortsett från det här med raketerna var det en riktigt, riktigt fin nyårsafton och nu är det bara det vanliga, ”hur kan det redan vara 2022?” kvar.

Oj oj oj, idag drabbades jag av den stora tröttheten på eftermiddagen och kände verkligen att det är ”fredag på riktigt” igen. Och det är ju faktiskt lite härligt det, att få känna fredagsfeelingen och helgkänslan. Jag vet att jag brukade sakna den när jag var föräldraledig och alla dagar flöt in i varandra. Semester är ju lite likadant faktiskt.

Vad har ni för helgplaner? Hos oss är de inte stora, Elliot ska på kalas i morgon och vi måste ordna med en present först.
Juliette har gått halva veckan på förskolan och känner av det. Hon är också trött och i morse var hon väldigt gosig och kramig och ville helst inte släppa taget alls. ”När är det helg mamma??” Så vi ska nog se till att kramas ifatt, mysa mycket och vila en del i helgen också.

Och ärligt talat känner jag av det själv också. Från att ha varit tillsammans varje dag och stött och blött med varandra så som det blir på sommaren saknar jag dem nu när vi inte ses hela dagarna. Igår var en sådan dag när jag gick hela dagen med känslan av att bara vilja åka hem och krama på min familj. Det svänger fort <3

Dessutom tänker jag att vi ska ge vår fyrfota vän lite extra kärlek i helgen också. För om vi känner av skillnaden gör hon det definitivt. Hon som hade mig hemma hela dagarna i princip hela våren är plötsligt själv långa stunder igen och jag ser på henne att hon känner av det. Mycket gos, pälsvård och förhoppningsvis sköna promenader får det bli!

Vad sjutton var det som hände? Barn växer alltid mycket på sommaren men i år har Elliot inte bara skjutit iväg på längden han har blivit något mycket mer. En skolkille. Och om det inte redan var tydligt nog så har det varit väldigt tydligt de senaste dagarna.

Själva skolan och terminen börjar inte förrän den 23:e men redan den här veckan börjar fritids och bara det är en stor grej när man har längtat och längtat och längtat. I tisdags kväll, dagen innan den stora dagen, gick vi förbi skolan för att kolla vart man går in och vart han skulle nästa dag (tillfälligt sommarfritids på annat plats så vi var lite osäkra) och det var en väldigt cool kille som gled fram över skolgården, stolt som en tupp och kollade vart han skulle. Jag höll på att få hjärtsnörp.

Och igår började han, peppad som sjutton på morgonen, lite nervös när han kom fram och ingen av hans vanliga kompisar var på plats ännu, däremot flera äldre barn. Men han klarade även det galant och mitt hjärta slog en frivolt.

Otur att trilla ner från klätternätet på Lindeberga dag ett såklart men att den olyckan skulle inträffa förr eller senare var ingen chock. Den pojken klättrar överallt så det har vi bara väntat på och nu gick ju allt jättebra den här gången.

Och så idag fick jag lämna honom igen, lika glad och uppspelt igen, inte ett dugg nervös utan bara världens finaste skolkille <3
Huuuuur kan tiden gå så här fort? undrade varenda förälder från Hedenhös och framåt….

Glad alla hjärtans dag alla ni fina läsare av denna blogg. Precis som jag skrev på mitt insta-konto idag är så nedrans glad för varenda en av er. Att ni vill läsa den saliga blandning av dravel och stundtals lite mer kvalitativa inlägg som produceras här är inget annat än tacksamt. Så tack fina ni!

Hoppas att ni alla har haft en strålande fin dag idag i alla fall, oavsett hur ni har firat. Och märk väl, med firat menar jag inte presenter, rosor, chokladaskar och middagar för två där man har tid att titta varandra djupt i ögonen. Det är väl i och för sig trevligt det också, det är inte så jag menar, men det är så stora krav på den här dagen och det kan ju ibland kännas svårt att leva upp till det. Tro mig, jag var singel i ett par år och hann känna av det där.

Här hemma har vi inte bytt presenter i år, vi valde att laga något gott istället, som vi åt tillsammans med barnen på det sätt som middagar med en 6-åring och en 2,5-åring är och delade en flaska vin. Fint det också <3

Det är väl det som är grejen, att hitta sitt eget ”fint” och göra det man själv vill och tycker om. Oavsett om man är 1, 2 eller 4?

Hur som helst, till er alla vill jag bara skicka en massa kärlek idag!! <3 <3 <3

Den 30 januari fyller Elliot 6 (!) år. Helt galet känns det, han är en stor kille på precis alla sätt nu. Jag vet knappt vad jag vågar skriva här längre eftersom han både läser och skriver och googlar vid det här laget. Haha. Det finns en första gång för allt.

Men med restriktionerna som finns till den 24:e, och en smittspridning som ökat rejält efter helgerna är det inte precis läge att planera för ett stort kalas. I alla fall inte i form av många släktingar eller kompisar. Sist vi firade utomhus blev ju jag sjuk deluxe så den lösningen vågar jag inte heller chansa på igen. Även om det säkert inte var själva utomhusaktivitetens fel så är kyla och lite fuktig luft inget mina luftrör uppskattar.

Alltså firar vi stort fast bara vi fyra här hemma. Jag har gått all in på årets tema, Super Mario. Eller kanske Super Elliot då om man ska vara petig. Ballonger, girlanger, armband, hängande dekorationer från taket, medaljer, tallrikar och muggar är beställt och tårtan… tja, what can I say, det är klart att killen ska få en SuperMario-tårta!

Han fyller en lördag i år så jag tänker lägga hela fredagskvällen, när han har somnat, på att blåsa upp ballonger, hänga upp dekorationer och slå in paket. Han får bland annat ett skrivbord av oss till sitt ”nya” rum och det ska ju monteras. Och visst hade det väl varit roligt att slå in det monterat och klart?

Ja ni hör ju, jag tycker att detta är minst lika roligt som Elliot, mycket tack vare just Elliot. Han älskar sådant här och blir så glad varje gång, det är klart att man vill göra lite extra då.
Dessutom är jag glad att intresset svängt från Teenage Mutant Ninja Turtles till Super Mario får jag ändå säga, betydligt festligare tema 😉

Ordentligt firad kommer han att bli vår 6-åring, pandemi-schmandemi eller inte!