Tillåt mig att få presentera ”Igge Pigge Igelkott”, vårt senaste tillskott i familjen. Igge Pigge är en silikonmjuk liten igelkott, även kallad renrasig nattlampa, som fått flytta in hos Elliot på nätterna. Detta efter att han en rekordstökig natt uttalat de magiska orden ”Elliot inte ha det mörkt mamma”.
Lilla stora hjärtat.
Det är klart att han inte ska ha det mörkt! Redan dagen därpå besökte vi storskogen IKEA och lyckades locka med oss Igge Pigge hem.

Igge Pigge får nu både kramar och pussar innan läggdags och lilleman sover (peppar, peppar ta i trä och alla andra jinx-brytare) lugnare sedan han flyttade in.

Att ha ett barn som pratar och förmedlar känslor, vilken grej det är alltså! Nu är vi snart i gissningslandet igen med en liten och vi får hoppas att hon inte ärvt min öronproblematik utan hör som hon ska och kan börja prata med hjälp av detta. Men jag kommer att vara oerhört vaksam och kräva hjälp direkt om jag så misstänker minsta lilla likhet med storebror.

När vi flyttade Elliots rum i söndags dök behovet av en ny bokhylla upp. Hans samling av böcker växer stadigt, ett intresse vi mer än gärna göder, och i hans nya rum finns inte den inbyggda bokhylla som han tidigare haft.

Den här, trådmodellen, hittade jag på Netto av alla ställen (ibland är instagram bra) för några ynka kronor och den passar både rummet, utrymmet och boksamlingen alldeles utmärkt.

Så nu kan både han och vi bläddra smidigt mellan Viggo, Ingrid & Ivar, Pettsson & Findus och de andra figurerna. Jag tycker dessutom att ett rum med böcker i är ett väldigt trevligt rum så det här var verkligen win-win.

Nu återstår bara ett par nya posters att dekorera väggarna med, sen kan vi nog konstatera att hans rum är klart. För nu, det ändrar sig fort.

Idag är det Elliots dag – hela dagen! Han fyller inte år men efter många dagars renovering, som för honom inte har varit speciellt kul alls, rör vi inte en pensel eller en spikpistol på hela dagen idag utan lägger allt vårt fokus på lek och bus.

Han. Är. Så. Glad <3

Och det gör givetvis gott i mammahjärtat att det är så. Det är klart att han inte har tyckt att det har varit superkul med all renovering och all hänsyn han varit tvungen att visa på sistone.

Vi började dagen med att flytta hans rum. När vårt sovrum väl stod tomt igår kväll ville han direkt flytta in dit. Yay! Så redan i morse flyttades hans rum över till vårt gamla och lilleman var så glad att det nästan rök ur öronen på honom. Så härligt! Det blev dessutom så otroligt bra! Ett större rum för en större kille, precis som det ska vara. Bilder? Japp, det kommer!

Nu är vi på Leo’s där killarna springer runt och leker medan jag sitter stilla och konstaterar att jag inte kan. Trist såklart men just nu ett nödvändigt ont, bokstavligt talat. Men då kan jag ju passa på att skriva till er istället och det är ju tur 🙂

Efter Leo’s väntar ”pizza med ananas” till lunch, Elliots önskemål, och sedan blir det stranden i eftermiddag. Vi kommer att vara så trötta ikväll, alla tre, men det är det värt. Skrattet som jag hör klinga här inne just nu, eller glädjen i ögonen i morse när rummet tog form är värt allt!

Kram på er!

Bild: suddig dito på barn som aldrig är still, precis som det ska vara med andra ord. 

I måndags hände det, då tog vi bussen in till stan lilleman och jag för att möta upp Sixten och resten av familjen Glantz med flera på lekparken vid Vattentornet. Barnen lekte, det åts glass och vi vuxna försökte prata så gott det gick mellan glada barn, snabba löpningar mellan de olika lekmöjligheterna och gungor som skulle knuffas fart på.

Sen tog vi bussen hem igen och det var en mycket, mycket nöjd kille som nästan höll på att somna på vägen hem. När det var dags att kliva av här hemma blev han så förtvivlat ledsen och grät ”åka mer buss” så högt att de mer vana resenärerna tittade märkligt på oss. Jag tror banne mig att vi ska åka buss nästa vecka också för vilken succé det är!

En bussutflykt i all sin enkelhet som var så himla mysig för både Elliot och mig. Tack Jennie, Jimmy, Linnéa, Andreas och alla barnen för sällskapet!

Det är lite oinspirerat här just nu, ni får leva med det. Livet med vattkoppor är ju sådär häftigt får jag erkänna. Men efter 2-2,5 h sömn i natt känns den här dagen som en utmaning i stil med Iron(man)woman så det kanske blir lite spänning här tillslut trots allt.

Prickarna blir bara fler och fler och i natt har lillprick bokstavligt talat försökt krypa ur sitt eget skinn. Hjälp i form av PoxClin är på väg och jag hoppas att det gör att han får sova lite mer natten som kommer.

I övrigt är han ganska pigg ändå och just nu knatar han omkring ute och klipper och gräset. Själv sitter jag och funderar på om jag ska göra mig en kopp te eller kaffe, det känns som att ett konstant intag av något av det är helt rätt idag och det lutar åt te.
Jag har faktiskt tappat smaken för kaffe sedan jag blev gravid. Jag dricker det ibland, för att det är socialt eller för att jag tror att jag är sugen men nepp, det smakar helt enkelt inte. Vi får nog vänta tills lillan är ute innan det suget återvänder.

Som sagt, inte jättespännande tillvaro just nu men vi planerar en trip till Öland i helgen. Mamma och pappa har tack och lov haft vattkoppor så vi är välkomna dit trots allt och det miljöombytet ser vi fram emot. Elliot vill börja packa väskan redan nu.

Hoppas att ni har det fint i sommarvärmen! (Ps. bara jag som saknar den riktiga värmen?)

Bild: Sarah Berg som njuter till fullo av sin sommarträdgård

…och ni förstår vart det här är på väg. Nu går inte vattkoppor bara på förskolan utan även här hemma. Jag trodde nog faktiskt att vi skulle klara oss, febern försvann i förmiddags och de få prickar han hade kunde jag i princip avskriva som värmeutslag eller insektsbett.

Men.

Man ska inte jinxa saker och nu sitter vi här med många prickar och en kille som somnade samtidigt som han kliade sig.
Det känns väldigt dubbelt det här, skönt att få det gjort på något sätt men samtidigt lite kämpigt. Å andra sidan känns det bättre att det kommer nu än framåt hösten när vi har ett spädbarn i huset.
Det som skaver lite är att vi inte vet om Alex hade det när han var liten, jag har inte haft det men har börjat vaccinera mig. Dock inte fullt ut då det är flera sprutor med ett års mellanrum. Så om vi ska hoppas på någonting nu är det väl att det stannar vid ett rimligt antal prickar för lilleman, att Alex faktiskt hade det när han var liten och att mitt skydd efter en vaccination räcker. Håller ni tummarna för det är ni snälla?

Nu ska jag googla vidare på ”vattkoppor gravid” och fundera ut bra saker vi kan ägna oss åt den närmsta tiden lillprick och jag. Tips?

Jag kanske inte precis skrev att det skulle bli en vanlig vecka igår men relativt vanlig ändå. Tänkte jag i alla fall. Jag tänkte det inte längre kl. 02 i natt när vi insåg att vi hade en feberhet liten kille mellan oss i sängen som vaknade och somnade och yrade om vartannat. Kl. 04 vaknade han till ordentligt (kan inte klandra honom, det var dagsljust då) och sedan dess har vi kämpat på.

VAB-måndag fick det bli och när jag ringde till förskolan för att sjukanmäla honom fick jag veta att det går vattkoppor. Horay! Så nu letar jag och letar och letar och kanske, kanske är det så att den där lilla pricken på kinden faktiskt börjar få en blåsa i sig…

Oh well, vi får ta det som det kommer. Nu har prinsen i alla fall precis somnat, ”Elliot sova under trädet mamma” och jag sitter och tar igen mig. Jag kommer faktiskt inte att vobba, jag tror i ärlighetens namn inte att min arbetsgivare skulle vilja att jag gjorde något kritiskt just nu efter den här natten.

Alltså sitter jag istället i skuggan, under pergolan, tar igen mig, skriver till er och funderar på vilken bok som ska bli nästa att sätta tänderna i. Jag har läst ut ”Störst av allt”, bokklubbsboken, och ser verkligen fram emot nästa träff för att få diskutera den med tjejerna.

Igår eftermiddag var vi på förskolans dag, ett återkommande event på alla landets förskolor. Det har varit vernissage av barnens olika alster och lite picknick tillsammans på filtar på förskolans gård.

Förra året hade vi med oss en trött och väldigt frustrerad kille. Detta var innan hans operation, jag minns faktiskt inte om vi hade börjat teckna men jag tror inte det för jag minns att när vi fick teckenspråket minskade frustrationen hos oss alla. Då ville han inte alls vara där, ville inte sitta med och titta på teatern utan protesterade mest. Vi lämnade förskolans dag innan picknicken ens var färdig och teatern de bjöd på då såg han, eller vi, inte alls.

Skillnaden i år var så stor att jag blir alldeles gråtmild. Han är så stor, så duktig, så glad och intresserad och så lycklig över att vi är där. Vilken succé. Att stå och sjunga i grupp framför alla föräldrar och syskon hoppade han över men det gör mig absolut ingenting. Han hade helt enkelt inte tid, han ville ju leka!

Nu tar vi helg tycker jag, pergola-byggar-helg för vår del, vad ska ni hitta på?

Man tror att man är, tillfälligt, förbi de värsta vaknätterna när man har en snart 3,5-åring hemma, men icke. Ibland händer det att vi har dåliga nätter fortfarande, sällan tack och lov, men i natt var en sådan natt.

Elliot vaknade till och ropade efter mamma strax efter att vi hade lagt oss runt kl. 22. Jag gick in till honom och låg där en stund tills han hade somnat om men så fort jag reste mig upp var han vaken igen och bad om att få sova i vår säng. Det fick han givetvis så jag bar in honom och trodde att det skulle lösa problemet.

Men icke.

Det blev ett väldigt snurr och en väldigt trött, knappt vaken kille som inte visste vad han ville. Det slutade med att jag somnade i vår säng runt kl. 01, Elliot somnade på soffan kl. 02 och Alex tassade in i Elliots rum och hans säng kl. 03. Hepp!

Så idag har det varit en trött familjen Berg på jobb och dagis. Men som alltid går sådana här dagar trots allt bättre än man tror och nu är det kväll och alla får snart sova igen. Jag har fått luncha med en fin vän och hennes lilla bebis och äppelträden blommar så vackert att jag får dåndimpen varje gång jag tittar ut genom köksfönstret. En himla fin dag trots allt med andra ord!

Har ni haft en bra dag?