Träning & Hälsa

  • yoga
    Träning & Hälsa,  Yoga

    Yoga igen – dags att rulla ut mattan

    Åh vad jag längtar efter yoga och rörelse igen! Men vi får börja med att backa bandet. Jag har befunnit mig på en hälsoresa under våren, mestadels kanske en mental sådan men icke desto mindre en resa. Och nu känner jag att jag har landat i väldigt mycket och känner därmed också lusten att börja röra på mig igen.

    Förra våren var min astma usel. Urusel. Jag hade tre olika mediciner och tog maxdos av samtliga men ändå mådde jag ganska kasst. Vi startade en träningsutmaning på jobbet och jag pushade mig själv att gå för det hade min läkare sagt att jag både kunde och fick. Gick minst 10 000 steg varje dag under flera månader, missade inte en dag. Mådde jag bättre? Icke!

    Den här våren har allt istället handlat om att få bukt med den där astman och vet ni vad? Det har jag. Den är borta. Jo faktiskt, borta. Jag var på sjukhuset för ett tag sedan och gjorde mina vanliga tester och då var mina resultat 109% av förväntat resultat och både läkare och sjuksköterska tittade storögt på mig. Allt det där resulterade i att jag nu inte tar en enda medicin mot astma längre. Ingen.

    Kroppen längtar efter yoga

    Och när jag nu också återhämtat mig från den där influensan jag fick känner jag en längtan efter att röra på mig igen. Nu vill jag yoga igen och börja aktivera mina rutiner. Och promenaderna. För missförstå mig rätt, jag trivdes med dem. Det var jätteskönt. Men det var också många gånger en kamp mot kroppen som sa ifrån.

    Nu kanske det inte behöver bli så? Vem vet, jag hoppas att yoga och promenader nu blir alldeles perfekt, alldeles lagom, alldeles hälsosmart. För visst är väl hälsosmart ett bättre ord än hälsosam? Vad är det liksom? Hälsosmart för mig innebär någon form av balans och den är, som så ofta, viktig för mig. Oavsett om det gäller yoga, promenader eller semesteraktiviteter.

  • Okategoriserade,  Träning & Hälsa

    Absolut ingenting

    Jag blev faktiskt sjuk. Jag tänkte hela helgen att jag var förkyld men ska man se helt ärligt på det så var jag, och är jag, faktiskt sjuk. Hur ofta blir man riktigt sjuk som vuxen egentligen? Så pass sällan att det är svårt att ens inse när man är det.

    En snäll kollega skrev till mig i morse att ”ibland måste man bara tillåta sig själv att bara vara sjuk” och om hon bara visste hur rätt hon har. För det låter ju vansinnigt självklart men jag har så svårt för det där. Jag kan liksom inte. Har tydligen svårt att ens säga att jag är sjuk, har ännu svårare för att vara hemma utan att göra någonting. Inte vika tvätt, inte baka något, inte måla något, inte städa, plocka eller förbereda något. Det är så svårt att jag mest vill somna för att slippa tänka på det.

    Och ja jag fattar hur det här låter.

    Men låt oss då säga att jag jobbar på det just nu för just nu orkar jag ingenting. Absolut ingenting. Knappt ens titta på tv, där har vi nivån.

    Men för att inte dö av tristess växlar jag mellan att titta på Anna & Philip (How to renovate a Chateau) och Alyssa (Regretlyss) och drömma om att köpa ett BnB i Toscana eller någonstans. Jag menar drömma kan man ju 😉

  • Skiing

    Drömmer

    Vi är, som ni har förstått, inte i Österrike i år. Vi var tvungna att fatta ett beslut kring åka/inte åka när smittspridningen gick åt helt fel håll, gränser stängdes och den resa vi skulle göra med våra ovaccinerade barn kändes orimlig.

    Med vad vi vet nu, hur det har blivit, att Elliot har haft covid (och Juliette inte ens blev det minsta förkyld då så jag tror att hon också har haft det någon gång de senaste två åren) så hade vi nog kunnat åka. Men men, det är som det är och det är ingen idé att bli bitter. Istället drömmer jag. Drömmer mig tillbaka till tidigare år och blickar framåt emot nästa <3

    Älskade alper, det finns INGET som slår Hinterglemm!

    Så många bilder, så många minnen, så mycket att vara tacksam för!

  • Träning & Hälsa

    Jag har blivit skraj

    Jag har sedan pandemin utbröt hävdat att jag inte är rädd för den för egen del, att jag vill ta mitt ansvar och göra mitt bästa för dem runtomkring mig. Riskgrupper som vi vet om och dem som vi kanske inte ser eller vet men som ändå är i riskgrupp. Själv har jag känt mig ganska lugn.

    Tills nu.

    Jag märker att jag tänker annorlunda efter det som hände i förra veckan. Jag är inte i närheten av återhämtad, jag är snarare helt slut och kan lätt porträttera ”allmänpåverkad”. Jag hade kunnat ta det om jag visste att det var Covid-19 jag hade och att jag därmed snart kan casha in ett gäng anti-kroppar.
    Men eftersom jag inte vet det, det kanske var lunginflammation trots allt, är ju då risken att drabbas illa av Covid-19 nu, när jag redan är så nedsatt, överhängande. Och med tanke på hur jag har mått, vart jag hamnade och hur jävla (sorry men ibland måste man) ont jag har i luftrören lockar det inte alls längre.

    Jag har dragits med luftrörskatarrer och bronkit i över 10 år, gick med odiagnostiserad astma i många, många år. Jag har hostat i mina dagar, herregud som jag har hostat. Hostat sönder revben och hals.
    Det här? Det är något annat. Jag hostar en del nu också, av ansträngning och av att prata. Helt stilla och tyst lugnar det sig. Men smärtan? Den har jag inte upplevt så här innan, det gör stundtals så ont att jag börjar gråta. Och i de luftrören/lungorna vill jag inte få en ny infektion any time soon.

    Rädd? Nja, det är väl en definitionsfråga men skraj kanske? Väldigt osugen. Det ställer ju till det så mycket på hemmaplan också och det känns bara väldigt riskabelt allting.

    Hur upplever ni de här veckorna efter jul och nyår, känner ni också att det kryper närmre och att snaran dras åt? Och vad gör ni i så fall för att skydda er, och andra, lite extra?

  • Träning & Hälsa

    Hemma igen

    Hoppas inte att jag skrämde er? Ni är fantastiska med all kärlek, support, meddelanden och hälsningar. TACK! Jag mår helt ok, just nu bättre än på länge tack vare medicinerna.
    Jag tror knappast att det som hände mig intresserar er men jag skriver av mig och ni får scrolla förbi, ok? I fortsättningen skriver vi om något annat kul igen.

    Men för att ta det från början, jag blev sjuk i influensa den 27/12, tog ett självtest för Covid-19 den 30/12 som kom tillbaka negativt den 31/12. So far so good. Alla symptom på Covid men inget positivt svar, och så kan det ju vara. Under helgen efter nyår började jag sakta men säkert känna mig bättre igen men kände att infektionen satt sig i mina luftrör. Då började jag på eget initiativ äta den kortisonkur jag fick utskriven när jag fick söka akut för astman i höstas. Den skulle användas vid ”kraftig försämring”. Under tiden jag åt den mådde jag ändå bra, mer än bra, jag blir så speedad att jag mår toppen om ni förstår.

    Men första dagen när kuren var slut kraschade jag igen, fick riktigt ont i luftrören, orkade ingenting. Blev helt slut av minsta lilla och höll på att svimma av att gå upp för trappen till övervåningen. Kämpade på i ett par dagar till men orkeslösheten tog över och i onsdags började det pirra och sticka i händer och fötter och då ringde jag 1177 och hamnade sen på akuten.

    Läkaren där misstänkte direkt ett falskt negativt provsvar på Covid-testet och beställde tre nya. Jag är verkligen testad nu, det vill jag lova. Jag fick blodförtunnande direkt eftersom Covid + astma har en viss ökad risk för proppar i lungorna. Den var ju inte jättekul att höra och då blev jag faktiskt lite nervös men kände ändå att vilken tur att jag var där jag var då.

    Så dagen, kvällen, natten gick och det togs prover på allt. En gång i timmen var det någon inne och tömde ut blod, sprutade in något, letade efter nya blodkärl att sticka, jag ser ut som en sprutnarkoman på armarna nu…

    Mitt i natten fick jag så göra en lungröntgen som visade att det inte fanns några proppar i lungorna, eller tecken på det. Phew! Men den röntgen alltså… Ni som vet ni vet, men jag blev väckt typ 23:45 och låg i röntgen 00:00 så det gick ganska fort och jag var helt groggy så när de säger ”sluta andas” trodde jag att jag skulle svimma på fläcken. Kontrastvätskan ska vi bara inte prata om, usch och fy!

    Vid 02 ungefär flyttades jag upp till Medicinavdelningen, mina kaliumvärden var alldeles för låga vilket tydligen kan påverka hjärtat och då skulle jag hållas för observation. Vilket jag också gjorde, fick ha dörren till mitt rum öppen för att de skulle kolla till mig hela natten så sova…nja det gjorde jag inte så mycket.

    Och så nya prover och nya läkare och tillslut fick jag veta att jag fick åka hem. Så vad var det då?

    Ja den som det visste, mina prover visar spår av en kraftig virusinfektion – kanske Covid-19, kanske lunginflammation. Jag har inga antikroppar ännu (är för tidigt att testa för det tydligen) men hela min sjukdomsbild med alla symptom, när jag insjuknade, när jag blev bättre, när jag sen blev sämre igen, allt tyder på Covid-19. Det går bara inte att bevisa det med PCR-proverna. Därför skulle det också ha kunnat vara en lunginflammation, men det stämmer inte lika bra med symptom osv.

    Sjukt märkligt! Men det är ingen propp i lungorna, de avskrev problemen med hjärtat och jag fortsätter äta kortison för luftrören och ska samtidigt fortsätta vara så stilla, lugn och tyst som möjligt. Härlig ekvation det när medicinen gör mig mer speedad än någonsin. Kan någon tejpa fast mig i soffan? 😉

    Jag smittar dock inte längre, oavsett vad det kan ha varit är infektionen över nu och de problem jag har kvar med luftrören sitter just där och är inte smittsamma. DET är i alla fall skönt.

    Ja herregud, en soppa men det var ju lika bra att de kollade upp allting och nu ska jag upp till Lungmottagningen om ett par veckor för återbesök och nya tester så de släpper inte det här utan fortsätter utreda för att jag ska slippa liknande incidenter framöver och bara det känns ju skönt.

    Ibland undrar jag om det faktum att jag gick med odiagnostiserad och obehandlad astma i så många år har gjort mina problem nu värre? Kanske bara är en känsla, men det känns liksom som att de där åren förstörde luftrören mer än vad som skulle ha behövts. Vad vet jag, jag är ingen läkare eller sjuksköterska men jag är väldigt tacksam mot alla dem jag har träffat på under det här dygnet, det har sagts förut och det ska sägas igen, vilka hjältar de är!

    I morgon (läs: idag) ska jag försöka jobba lite, att sitta stilla och vara tyst här hemma borde vara bland det bästa jag kan göra just nu. Hemmakontoret fick just en poäng på pluskontot, det får jag erkänna. Men först ska jag sova. SOVA. I min egen säng, i mina egna kläder, utan nålar i armarna och utan att bli väckt en gång i timmen. Förhoppningsvis 😉

  • Skiing

    Veckovill?

    Någon som har koll på dag? Helgdag? Rutiner? Om jag borde ställa klockan i morgon? Jag känner mig fullständigt veckovill här hemma. Det har varit föräldralediga dagar, helgdagar, sjukdagar då jag varit så väck att jag inte haft koll på varken klockslag eller datum och så en dag med jobb igår, följt av en halvdag föräldraledighet idag och i morgon är det röd dag igen?

    Kan vi inte bara säga att det är som vanligt ett tag nu? Jobb och förskola, måndag till fredag, helg lördag-söndag och sen gör vi om det igen? Behöver lite balans tror jag, det här med långhelger är underbart men kombinerat med karantän blir det ju gungfly 🙂 Jag kan till och med tänka mig att återinföra tacos varje fredag, till barnens stora glädje, om det bara blir lite rutin på saker och ting.

    På tal om rutiner, den här tiden på året är den tiden när vi brukar börja planera för Österrike. Kolla igenom utrustningen, se till så att allt finns och att allt passar alla, komplettera, planera, drömma och längta.

    Så blir det inte i år och det är en sorg. Det låter helt sjukt jag förstår det men vi har varit där så gott som varje år sedan jag var 10, skidor har vi åkt sedan jag föddes.
    Den resan, till den platsen, är lika mycket tradition som julen eller midsommar för mig. Jag har ju på sätt och vis ”firat” denna skidresa nästan alla år av mitt liv. Det blir höst, sen advent, julen kommer, vi åker skidor och sen är det vår. Så ser årshjulet ut i mitt huvud.

    I år får det bli vår utan resan. Utan Österrike, Hinterglemm, Familjen Winkler, Pension Gamsag, Sonnhof, Western Stadl, Getstallet, ribs, Aperol, fondue, Alpine Palace, VM-sträckan, apfelstrudel, trötta skidben, hjälmfrisyr och gogglesbränna.

    Måtte det i alla fall bli ordentligt med snö här hemma så att vi kan få uppleva lite riktig vinter innan våren kommer. Det känns ju så mycket trevligare då. Väderprognosen säger i alla fall snö i morgon och det håller jag tummarna för.

    Tar en walk down memory lane och kollar igenom arkivet med bilder från alla Februarimånader och vecka 8 som bloggen har funnits. Underbart det också!

  • Träning & Hälsa

    Jag blev sjuk

    Bloggen tystnade efter jul och det finns egentligen bara en anledning till det, jag blev sjuk. Jättesjuk. Men inte Covid-sjuk. Fast just i skrivande stund sitter jag och ifrågasätter de där självtesterna ännu en gång.

    Jag fick klassisk influensa, vaknade dålig förra söndagen och var sedan dålig tills igår då jag började känna mig lite piggare, överallt utom luftrören men det är ju min astma. Annars var det alla klassiska symptom med nästäppa, halsont, ont i kroppen (galet ont i kroppen, främst i händerna och armarna varför det inte blivit några inlägg), ont i huvudet.
    Fick dock vänta tills i onsdags med att göra ett självtest eftersom alla var bokade (!) och fick svar i torsdags kväll att det inte var Covid. Delade känslor får jag erkänna, skönt på ett sätt men samtidigt var jag ju dålig så lite antikroppar som plåster på såren hade jag kunnat ta.

    Hur som helst, igår började jag känna mig piggare i alla fall, allt utom luftrören och hostan som tvärtom bara blev sämre. Jag känner väldigt fort när en infektion sätter sig i luftrören, det gör ont på ett helt annat sätt. Alltså påbörjade jag den kortisonkur jag fick med mig från akuten när jag hängde där en natt i Oktober. Har inte ätit kortison på det här sättet innan men vet att det är uppiggande, fick samma medicin fast som sprutor på akuten och flög ju nästan ut därifrån tillslut.

    Tog en dos igår kväll och en i morse och har känt mig pigg idag. P I G G! Speedad, har inte kunnat vara still, har plockat undan julen, fixat, donat och hade vi haft färg hemma hade jag nog börjat måla om vardagsrummet. På den nivån.

    Och så i eftermiddags, efter en kort promenad för att hämta Elliot hos en kompis, kraschade jag igen. Alla symptom tillbaka, är helt däckad och känner mig helt. Vad är nu detta?

    Jag orkar inte. Någon som varit med om liknande, en influensa (som inte är Covid-19) som vänder och kommer tillbaka? Ångrar sig och inte känner sig klar liksom?

    Suck!

  • Träning & Hälsa

    Ny tid, nytt liv, nya vanor

    Ja nu är det snubblande nära, vårt nya liv. För på många sätt känns det verkligen så, att jag börjar på Almi, att båda barnen är inskolade, nya tider, nya rutiner, nya vanor. Det blir ju så. Och eftersom jag dessutom känner mig ganska säker (läs: väldigt säker) på att det inte blir fler barn nu så är det ju liksom så här livet kommer att vara.
    Barnen blir äldre såklart, det kommer nya tider hela tiden, men ändå, det är vi och barnen, våra jobb och deras förskola/skola. Nu ska vi liksom sätta rutiner för detta och det känns så spännande!

    Och i samband med detta känner jag att jag så förtvivlat gärna vill hitta tillbaka till träningen igen. Min kropp behöver det. Oj vad den behöver det. Det gör ont lite här och var efter graviditeterna, kejsarsnitten och att bära omkring på först ett barn och sedan ett till. Det kan ni säkert relatera till många av er… Och så vill jag inte ha det, så vill jag inte känna. Jag vill ha en kropp som är stark. En kropp som mår bra och som jag mår bra i. Inget konstigt alls.

    Så jag tänker att detta också blir hösten när jag börjar träna igen. Ett par pass i veckan, inte varje dag som innan barnen det inser jag att det inte kommer att hålla. Jag är inte där nu i alla fall.
    För det går ju att vrida och vända på det här, en del skulle säkert säga att ”ta nu en sak i taget och dra inte igång allt samtidigt” och en annan skulle säga att ”lika bra att hitta de rätta vanorna direkt när ni ändå ska skapa en vardag som fungerar”. Båda har säkert rätt.

    Men eftersom jag känner så tydligt i kroppen att den måste stärkas och återuppbyggas känns det viktigt att prioritera. ”Nu eller aldrig” låter kanske lite väl drastiskt men ”varför inte nu?”.

    Bilden från mitt gym i Göteborg, Januari 2014, bara några månader innan jag blev gravid med Elliot får fungera som motivation. Då hade jag en stark och glad kropp och det är precis vad jag vill ha tillbaka!

  • yoga
    Okategoriserade,  Yoga

    Som att cykla

    Jag har hittat tillbaka till yogamattan igen vilket jag är så otroligt glad för. Jag börjar så gott som varje dag med ett pass, sällan på kvällarna, och det har mest att göra med att jag är en morgonmänniska mer än en kvällsmänniska.

    Något av det första man får lära sig inom yoga är ju att andas och det där kan tydligen vara något av en het potatis. Min vän Sara är skribent på KalmarPosten och hon får aldrig så mycket respons och feedback på innehållet som när hon skriver om just andning. Men det är ju så otroligt viktigt och man kan tycka att andning är ett icke-ämne, alla andas vi ju. Men hur vi andas är väldigt olika och det påverkar oss väldigt mycket. Har du inte testat att djupandas rekommenderar jag det verkligen. Googla ”andas i fyrkant” och ta det därifrån. Du kommer upptäcka saker om dig själv.

    Hur som helst, efter bara ett par tillfällen på mattan upptäckte jag plötsligt, när jag låg avslappnad i sängen en morgon, att jag djupandades utan att tänka på det. Så coolt och så värdefullt och jag gissar att det är lite som att cykla det där, har kroppen väl lärt sig att göra rätt en gång hittar den lätt tillbaka.

    Hur andas du? Högt upp eller långt ner? Ytligt eller djupt? Och hur mår du av det?

    Kan villigt erkänna att de första yoga-passen efter ett längre uppehåll brukar göra mig helt yr och illamående, något som håller i sig ungefär en halvtimme. Anledningen till detta är att en massa gifter drivs ut men också att kroppen inte alls är van vid denna syretillförsel, denna luft långt ner i magen. Det blir en chock. Men om du, liksom jag, drabbas av detta, så ge inte upp. Bara något pass senare kommer detta att vara helt borta och du kommer enbart att uppleva de positiva effekterna av din nya andning.

    Nu ska jag iväg och leta reda på eucalyptuskvistar att hänga i duschen, på tal om andning, täppta näsor och välgörande aromer för bland annat hosta.

  • Skiing

    Hinterglemm del 2

    Det är så svårt att sammanfatta en sådan här resa, den innehåller så mycket. När man åkte på skidresor innan barnen handlade det om antalet åk, hur många mil man åkt, att man åkt runt systemet varje år och hur många galna After-skis man varit på.

    Nu ser det lite annorlunda ut minst sagt. I år lämnade jag Hinterglemm utan att ha åkt i två av mina favoritbackar, hur är det ens möjligt kan man tänka?

    Två Berg på berget <3

    Men man kan också tänka att Elliot lärt sig att gilla skidåkning, i sin egen takt och som den försiktiga general han är men ändå. Han har varit uppe i backarna, åkt med sele och han har haft roligt. Det har gett mig en kick i år som delvis ersätter de andra uteblivna kickarna.

    Paus för trötta ben med ”vinnar-godis” i backen!

    Vi har varit tillsammans på den plats som är så väldigt speciell för mig, detta Hinterglemm, dessa berg, denna Dorfstrasse. Ljuden, dofterna, människorna. Jag älskar verkligen Hinterglemm och att få vara där med min familj, men också släkt och vänner, har gett mig så otroligt mycket. Jag är påfylld, fylld till bredden av kärlek och glädje och känner mig så peppad inför våren (som i och för sig ter sig lite annorlunda här hemma just nu mot när vi lämnade Hinterglemm i strålande sol och med 14 plusgrader i lördags).

    Glad kvartett strax innan hemresa!

    Det har varit en underbar resa och jag är så glad att vi kom iväg. Längtar jag redan till nästa år? Jajamän, som alltid! Jag lämnar alltid Hinterglemm med en liten klump i halsen och nära till tårar, vill aldrig åka därifrån. Men vi kommer tillbaka och den känslan värmer. Nu blir det annat härligt att se fram emot och med alla dessa minnen sparade och bevarade ska jag njuta av dagarna framöver!

    Vackra, vackra berg <3