Jag har sedan pandemin utbröt hävdat att jag inte är rädd för den för egen del, att jag vill ta mitt ansvar och göra mitt bästa för dem runtomkring mig. Riskgrupper som vi vet om och dem som vi kanske inte ser eller vet men som ändå är i riskgrupp. Själv har jag känt mig ganska lugn.

Tills nu.

Jag märker att jag tänker annorlunda efter det som hände i förra veckan. Jag är inte i närheten av återhämtad, jag är snarare helt slut och kan lätt porträttera ”allmänpåverkad”. Jag hade kunnat ta det om jag visste att det var Covid-19 jag hade och att jag därmed snart kan casha in ett gäng anti-kroppar.
Men eftersom jag inte vet det, det kanske var lunginflammation trots allt, är ju då risken att drabbas illa av Covid-19 nu, när jag redan är så nedsatt, överhängande. Och med tanke på hur jag har mått, vart jag hamnade och hur jävla (sorry men ibland måste man) ont jag har i luftrören lockar det inte alls längre.

Jag har dragits med luftrörskatarrer och bronkit i över 10 år, gick med odiagnostiserad astma i många, många år. Jag har hostat i mina dagar, herregud som jag har hostat. Hostat sönder revben och hals.
Det här? Det är något annat. Jag hostar en del nu också, av ansträngning och av att prata. Helt stilla och tyst lugnar det sig. Men smärtan? Den har jag inte upplevt så här innan, det gör stundtals så ont att jag börjar gråta. Och i de luftrören/lungorna vill jag inte få en ny infektion any time soon.

Rädd? Nja, det är väl en definitionsfråga men skraj kanske? Väldigt osugen. Det ställer ju till det så mycket på hemmaplan också och det känns bara väldigt riskabelt allting.

Hur upplever ni de här veckorna efter jul och nyår, känner ni också att det kryper närmre och att snaran dras åt? Och vad gör ni i så fall för att skydda er, och andra, lite extra?

Hoppas inte att jag skrämde er? Ni är fantastiska med all kärlek, support, meddelanden och hälsningar. TACK! Jag mår helt ok, just nu bättre än på länge tack vare medicinerna.
Jag tror knappast att det som hände mig intresserar er men jag skriver av mig och ni får scrolla förbi, ok? I fortsättningen skriver vi om något annat kul igen.

Men för att ta det från början, jag blev sjuk i influensa den 27/12, tog ett självtest för Covid-19 den 30/12 som kom tillbaka negativt den 31/12. So far so good. Alla symptom på Covid men inget positivt svar, och så kan det ju vara. Under helgen efter nyår började jag sakta men säkert känna mig bättre igen men kände att infektionen satt sig i mina luftrör. Då började jag på eget initiativ äta den kortisonkur jag fick utskriven när jag fick söka akut för astman i höstas. Den skulle användas vid ”kraftig försämring”. Under tiden jag åt den mådde jag ändå bra, mer än bra, jag blir så speedad att jag mår toppen om ni förstår.

Men första dagen när kuren var slut kraschade jag igen, fick riktigt ont i luftrören, orkade ingenting. Blev helt slut av minsta lilla och höll på att svimma av att gå upp för trappen till övervåningen. Kämpade på i ett par dagar till men orkeslösheten tog över och i onsdags började det pirra och sticka i händer och fötter och då ringde jag 1177 och hamnade sen på akuten.

Läkaren där misstänkte direkt ett falskt negativt provsvar på Covid-testet och beställde tre nya. Jag är verkligen testad nu, det vill jag lova. Jag fick blodförtunnande direkt eftersom Covid + astma har en viss ökad risk för proppar i lungorna. Den var ju inte jättekul att höra och då blev jag faktiskt lite nervös men kände ändå att vilken tur att jag var där jag var då.

Så dagen, kvällen, natten gick och det togs prover på allt. En gång i timmen var det någon inne och tömde ut blod, sprutade in något, letade efter nya blodkärl att sticka, jag ser ut som en sprutnarkoman på armarna nu…

Mitt i natten fick jag så göra en lungröntgen som visade att det inte fanns några proppar i lungorna, eller tecken på det. Phew! Men den röntgen alltså… Ni som vet ni vet, men jag blev väckt typ 23:45 och låg i röntgen 00:00 så det gick ganska fort och jag var helt groggy så när de säger ”sluta andas” trodde jag att jag skulle svimma på fläcken. Kontrastvätskan ska vi bara inte prata om, usch och fy!

Vid 02 ungefär flyttades jag upp till Medicinavdelningen, mina kaliumvärden var alldeles för låga vilket tydligen kan påverka hjärtat och då skulle jag hållas för observation. Vilket jag också gjorde, fick ha dörren till mitt rum öppen för att de skulle kolla till mig hela natten så sova…nja det gjorde jag inte så mycket.

Och så nya prover och nya läkare och tillslut fick jag veta att jag fick åka hem. Så vad var det då?

Ja den som det visste, mina prover visar spår av en kraftig virusinfektion – kanske Covid-19, kanske lunginflammation. Jag har inga antikroppar ännu (är för tidigt att testa för det tydligen) men hela min sjukdomsbild med alla symptom, när jag insjuknade, när jag blev bättre, när jag sen blev sämre igen, allt tyder på Covid-19. Det går bara inte att bevisa det med PCR-proverna. Därför skulle det också ha kunnat vara en lunginflammation, men det stämmer inte lika bra med symptom osv.

Sjukt märkligt! Men det är ingen propp i lungorna, de avskrev problemen med hjärtat och jag fortsätter äta kortison för luftrören och ska samtidigt fortsätta vara så stilla, lugn och tyst som möjligt. Härlig ekvation det när medicinen gör mig mer speedad än någonsin. Kan någon tejpa fast mig i soffan? 😉

Jag smittar dock inte längre, oavsett vad det kan ha varit är infektionen över nu och de problem jag har kvar med luftrören sitter just där och är inte smittsamma. DET är i alla fall skönt.

Ja herregud, en soppa men det var ju lika bra att de kollade upp allting och nu ska jag upp till Lungmottagningen om ett par veckor för återbesök och nya tester så de släpper inte det här utan fortsätter utreda för att jag ska slippa liknande incidenter framöver och bara det känns ju skönt.

Ibland undrar jag om det faktum att jag gick med odiagnostiserad och obehandlad astma i så många år har gjort mina problem nu värre? Kanske bara är en känsla, men det känns liksom som att de där åren förstörde luftrören mer än vad som skulle ha behövts. Vad vet jag, jag är ingen läkare eller sjuksköterska men jag är väldigt tacksam mot alla dem jag har träffat på under det här dygnet, det har sagts förut och det ska sägas igen, vilka hjältar de är!

I morgon (läs: idag) ska jag försöka jobba lite, att sitta stilla och vara tyst här hemma borde vara bland det bästa jag kan göra just nu. Hemmakontoret fick just en poäng på pluskontot, det får jag erkänna. Men först ska jag sova. SOVA. I min egen säng, i mina egna kläder, utan nålar i armarna och utan att bli väckt en gång i timmen. Förhoppningsvis 😉

Bloggen tystnade efter jul och det finns egentligen bara en anledning till det, jag blev sjuk. Jättesjuk. Men inte Covid-sjuk. Fast just i skrivande stund sitter jag och ifrågasätter de där självtesterna ännu en gång.

Jag fick klassisk influensa, vaknade dålig förra söndagen och var sedan dålig tills igår då jag började känna mig lite piggare, överallt utom luftrören men det är ju min astma. Annars var det alla klassiska symptom med nästäppa, halsont, ont i kroppen (galet ont i kroppen, främst i händerna och armarna varför det inte blivit några inlägg), ont i huvudet.
Fick dock vänta tills i onsdags med att göra ett självtest eftersom alla var bokade (!) och fick svar i torsdags kväll att det inte var Covid. Delade känslor får jag erkänna, skönt på ett sätt men samtidigt var jag ju dålig så lite antikroppar som plåster på såren hade jag kunnat ta.

Hur som helst, igår började jag känna mig piggare i alla fall, allt utom luftrören och hostan som tvärtom bara blev sämre. Jag känner väldigt fort när en infektion sätter sig i luftrören, det gör ont på ett helt annat sätt. Alltså påbörjade jag den kortisonkur jag fick med mig från akuten när jag hängde där en natt i Oktober. Har inte ätit kortison på det här sättet innan men vet att det är uppiggande, fick samma medicin fast som sprutor på akuten och flög ju nästan ut därifrån tillslut.

Tog en dos igår kväll och en i morse och har känt mig pigg idag. P I G G! Speedad, har inte kunnat vara still, har plockat undan julen, fixat, donat och hade vi haft färg hemma hade jag nog börjat måla om vardagsrummet. På den nivån.

Och så i eftermiddags, efter en kort promenad för att hämta Elliot hos en kompis, kraschade jag igen. Alla symptom tillbaka, är helt däckad och känner mig helt. Vad är nu detta?

Jag orkar inte. Någon som varit med om liknande, en influensa (som inte är Covid-19) som vänder och kommer tillbaka? Ångrar sig och inte känner sig klar liksom?

Suck!

Ja nu är det snubblande nära, vårt nya liv. För på många sätt känns det verkligen så, att jag börjar på Almi, att båda barnen är inskolade, nya tider, nya rutiner, nya vanor. Det blir ju så. Och eftersom jag dessutom känner mig ganska säker (läs: väldigt säker) på att det inte blir fler barn nu så är det ju liksom så här livet kommer att vara.
Barnen blir äldre såklart, det kommer nya tider hela tiden, men ändå, det är vi och barnen, våra jobb och deras förskola/skola. Nu ska vi liksom sätta rutiner för detta och det känns så spännande!

Och i samband med detta känner jag att jag så förtvivlat gärna vill hitta tillbaka till träningen igen. Min kropp behöver det. Oj vad den behöver det. Det gör ont lite här och var efter graviditeterna, kejsarsnitten och att bära omkring på först ett barn och sedan ett till. Det kan ni säkert relatera till många av er… Och så vill jag inte ha det, så vill jag inte känna. Jag vill ha en kropp som är stark. En kropp som mår bra och som jag mår bra i. Inget konstigt alls.

Så jag tänker att detta också blir hösten när jag börjar träna igen. Ett par pass i veckan, inte varje dag som innan barnen det inser jag att det inte kommer att hålla. Jag är inte där nu i alla fall.
För det går ju att vrida och vända på det här, en del skulle säkert säga att ”ta nu en sak i taget och dra inte igång allt samtidigt” och en annan skulle säga att ”lika bra att hitta de rätta vanorna direkt när ni ändå ska skapa en vardag som fungerar”. Båda har säkert rätt.

Men eftersom jag känner så tydligt i kroppen att den måste stärkas och återuppbyggas känns det viktigt att prioritera. ”Nu eller aldrig” låter kanske lite väl drastiskt men ”varför inte nu?”.

Bilden från mitt gym i Göteborg, Januari 2014, bara några månader innan jag blev gravid med Elliot får fungera som motivation. Då hade jag en stark och glad kropp och det är precis vad jag vill ha tillbaka!