Vi är, som ni har förstått, inte i Österrike i år. Vi var tvungna att fatta ett beslut kring åka/inte åka när smittspridningen gick åt helt fel håll, gränser stängdes och den resa vi skulle göra med våra ovaccinerade barn kändes orimlig.

Med vad vi vet nu, hur det har blivit, att Elliot har haft covid (och Juliette inte ens blev det minsta förkyld då så jag tror att hon också har haft det någon gång de senaste två åren) så hade vi nog kunnat åka. Men men, det är som det är och det är ingen idé att bli bitter. Istället drömmer jag. Drömmer mig tillbaka till tidigare år och blickar framåt emot nästa <3

Älskade alper, det finns INGET som slår Hinterglemm!

Så många bilder, så många minnen, så mycket att vara tacksam för!

Någon som har koll på dag? Helgdag? Rutiner? Om jag borde ställa klockan i morgon? Jag känner mig fullständigt veckovill här hemma. Det har varit föräldralediga dagar, helgdagar, sjukdagar då jag varit så väck att jag inte haft koll på varken klockslag eller datum och så en dag med jobb igår, följt av en halvdag föräldraledighet idag och i morgon är det röd dag igen?

Kan vi inte bara säga att det är som vanligt ett tag nu? Jobb och förskola, måndag till fredag, helg lördag-söndag och sen gör vi om det igen? Behöver lite balans tror jag, det här med långhelger är underbart men kombinerat med karantän blir det ju gungfly 🙂 Jag kan till och med tänka mig att återinföra tacos varje fredag, till barnens stora glädje, om det bara blir lite rutin på saker och ting.

På tal om rutiner, den här tiden på året är den tiden när vi brukar börja planera för Österrike. Kolla igenom utrustningen, se till så att allt finns och att allt passar alla, komplettera, planera, drömma och längta.

Så blir det inte i år och det är en sorg. Det låter helt sjukt jag förstår det men vi har varit där så gott som varje år sedan jag var 10, skidor har vi åkt sedan jag föddes.
Den resan, till den platsen, är lika mycket tradition som julen eller midsommar för mig. Jag har ju på sätt och vis ”firat” denna skidresa nästan alla år av mitt liv. Det blir höst, sen advent, julen kommer, vi åker skidor och sen är det vår. Så ser årshjulet ut i mitt huvud.

I år får det bli vår utan resan. Utan Österrike, Hinterglemm, Familjen Winkler, Pension Gamsag, Sonnhof, Western Stadl, Getstallet, ribs, Aperol, fondue, Alpine Palace, VM-sträckan, apfelstrudel, trötta skidben, hjälmfrisyr och gogglesbränna.

Måtte det i alla fall bli ordentligt med snö här hemma så att vi kan få uppleva lite riktig vinter innan våren kommer. Det känns ju så mycket trevligare då. Väderprognosen säger i alla fall snö i morgon och det håller jag tummarna för.

Tar en walk down memory lane och kollar igenom arkivet med bilder från alla Februarimånader och vecka 8 som bloggen har funnits. Underbart det också!

Vet ni, innan vår resa var det här med den långa bilresan det enda som jag såg som ett möjligt problem. Allt annat, när vi väl var framme skulle lösa sig, det visste jag. Vi åker ju praktiskt taget ”hem” när vi åker till Hinterglemm och hotell Gamshag eftersom vi varit där i så många år. Där vet vi hur allt fungerar, känner familjen som driver hotellet och kan få hjälp med det mesta om något skulle uppstå. Kein problem med andra ord.

Men en 17 h lång resa, eller kanske ännu mer om det blir köer och dåligt väder, det är något annat det.

Men det har gått så himla bra, barnen har varit superduktiga båda två och vi hade inte kunnat förvänta oss mer. Lite trötthet, lite ”måste-sträcka-på-benen” och lite syskongnabb men vad annars är att vänta, så är det ju en vanlig dag hemma också.

Att det har fungerat så bra tror jag beror på ett par saker och jag tänkte därför dela ett par tips och trix med er om ni funderar på samma sak men tvekar inför så många timmar i bilen.

1. Planering
   Att planering är A och O är inget nytt men här är det nog viktigare än någonsin. Vi valde att dela upp vår resa på ett annat sätt än vi gjort tidigare år just för att barnen, främst Juliette, är liten och för att varje etapp skulle bli ”lagom” lång. (Vad det är vet ju bara ni).
   Vår resa gick till så här, etapp 1: Kalmar – Trelleborg, etapp 2: Trelleborg – Rostock med båt, etapp 3: Rostock – Bayreuth (här övernattade vi), etapp 4: Bayreuth – Hinterglemm (dag 2). Fyra etapper över två dagar med lunch- och middagspauser för att även sträcka på benen och leka lite.
   
2. Mat & Snacks
   Också en självklarhet kanske men var aldrig hungrig. Varken som vuxen eller barn. Humöret rasar blixtsnabbt vid hunger i vår familj så att äta ordentligt, stanna när det verkligen är dags att stanna och inte tänka ”bara några mil till” och att ha bilen full av frukt, klämmisar, russin, fruktstänger eller annat som kan skjutsa upp blodsockret lite fram till nästa Autohof är viktigt på riktigt.
   
3. Små överraskningar
   Om ni kan och har möjlighet, ta med små överraskningar till barnen att plocka fram längs vägen. Vi hade med några små leksaker och pyssel till dem var som dök upp när de minst anade det och det var faktiskt riktiga succéer. Både för att det var noga uttänkta saker som de gillade men också för att det var så oväntat såklart. Det gjorde ytterligare ett par mil betydligt enklare.
   
4. Bensträckar-pauser
   Behöver ni inte stanna för varken mat eller tankning? Känner ni vuxna att ni bara vill mata på och köra och inte stanna egentligen? Skit i det och stanna ändå. Två minuters hoppande utanför bilen på en parkering räddade oss vid ett tillfälle och mer än så behövdes alltså inte för att femåringen med kli i benen skulle orka en bra bit till. Och ärligt talat, två minuter kan vi alla avvara!
   
5. Planera körtid under sovtid
   Det här är också viktigt, när ni planerar etapper försök lägga dem på barnens naturliga sovtid. Juliette sover ju fortfarande middag mitt på dagen och att förlägga en körsträcka då har varit naturligt för oss. Att käka middag och bädda om barnen med snuttar, gosedjur och sovkompisar vid den tid då de vanligtvis går och lägger sig hemma var också smidigt. De somnade ganska omgående och sov sedan i flera timmar innan vi var framme vid vårt hotell för natten. Vi övernattade en gång på vägen ner och en gång på vägen hem, visst hade vi (som i Alex och jag) helst bara kört vidare men de där övernattningarna var guld värda för barnen.
   
6. Mindset
   Det är kanske viktigast av allt. Men ställ in er på att det kommer att gå så går det. Man får bita ihop ibland, precis som i vardagen hemma, men om man ställer in sig på att det kommer att fungera och planerar så gott man kan så går det skitbra. I vårt fall vill vi ju gärna också att barnen ska vänja sig vid detta och lära sig att åka bil långt. Skidresor i alperna är något vi hoppas att vi kan ge vår familj varje år och då blir det långa resor. Att lära sig tidigt känns viktigt och Elliot kommer definitivt minnas den här resan och då mestadels positivt tror jag. Han har haft roligt nästan hela vägen och då känner jag att vi har lyckats.

Ja vet ni, idag är det dagen D, dagen D som i dagen S som i dagen Skidresa. Att vi är framme vid den här dagen nu känns smått svindlande, det har varit så mycket som hänt de senaste veckorna att tiden sedan nyår liksom bara försvunnit. Swosh.

Och vad är det då som har hänt? Elliot har fyllt fem och firats med hela tre kalas, kungligt ska det vara tydligen och den helgen liksom försvann. Alex har flyttat hela Hatstore till nya, stora och jättefina lokaler. Inte själv då såklart utan de har hjälpt till hela gänget men där försvann en helg. Och så har jag skolat in Juliette vilket ju både innebar en tur till akuten med sönderbiten tunga och en magsjuka som på två dagar slog ut hela familjen. Där gick en helg till. Och när inskolningen var slut tog VAB-ruari över och jag har nu VABBAT 6 av 13 dagar efter inskolningen.

Men nu är vi alltså framme vid dan före dan, när allt ska packas ned. När allt ska förberedas in i det sista för vi har en tiiiiidig avfärd hemifrån i morgon bitti. Vi är ju ganska vana vid det här laget Alex och jag eftersom Elliot alltid har vaknat runt 05 men nu ska vi iväg runt 04 så det känns lite extra.

Men åh så kul det ska bli. Familjetid. Tillsammanstid. Skidåkning. Snö. Afterski och trötta ben. Elliot som är sååå peppad på att verkligen lära sig åka i år, förhoppningsvis kan han och kusin Ella peppa varandra för de verkar lika taggade båda två. Åh vad jag längtar!

Och som grädde på moset är vi så många som åker tillsammans i år att jag knappt kan räkna upp alla men vi tar nog upp halva matsalen på hotellet. Och en av dem är Sara och hennes familj. En av mina bästa vänner. På samma resa. Livets lyx ju!

Jag har, tack vare just Sara faktiskt för hon påminde om det i veckan, ägnat en stund åt tacksamhet idag. För jag är så innerligt tacksam. Över mycket. Men över Alex och barnen, och den här resan tillsammans. Inget annat än ljuvligt är det!

Sen hoppas den väldigt, väldigt, väldigt sjösjuka delen av mig att det slutar blåsa helt och hållet innan vi når Trelleborg och den väntande färjan i morgon. Please?

Nu har vi varit hemma ganska länge men jag tänker ofta tillbaka på de där dagarna i paradiset som bjöd på det mesta av det mesta.
Det var sol, snö och dimma om vartannat och bortsett från den första dagen som var väldigt varm var det perfekt skidåkning. Perfekt. Hela tiden. Det är inte ofta man upplever det men i år var det en sådan vecka, backarna höll och det var helt underbart.

Vi låter väl bilderna tala sitt egna språk tycker jag, en skidvecka i världsklass, ledsen för bildbomb!

Det är nära nu, i morgon är det tre veckor till avresa, och det känns nästan som att det är dags att börja räkna ner i timmar istället för dagar och veckor. All utrustning är inräknad, kontrollerad, provad och gjuten. Jag befinner mig i listfasen. Det vet ni sedan tidigare, jag är en riktig list-människa, och när det är lite mycket logistik skriver jag gärna långa listor att bocka av.

Just nu är det Elliots packning, min packning, allt som rör skidåkningen, allt ”övrigt”, en lista över sådant vi måste ha tillgång till i bilen respektive på båten osv. Många listor blir det! Gissa om sturkturnörden i mig är nöjd då?

Men som sagt, snart, snart, snart är vi där och redan nu njuter jag till max!

Ja idag är vi på tu man hand min lilla kavaljer och jag. Alex har åkt till Hestra för att åka skidor. Jag är så avundssjuk att jag antagit en blålila nyans och är alldeles sprickfärdig. Men det är bara att inse, jag är inte frisk nog. Alls. Jag måste stå och hämta mig ett tag när jag bara gått upp för trappen och att knyta skorna med huvudet ner får mig att tro att skallen ska sprängas. Ni hör, skidåkning är (tyvärr, tyvärr, tyvärr) out of the question.

Så.

Alex peppar skidåkning i Hestra alltså. Men Elliot och jag drar på roadtrip vi också. Till Karlskrona. För det ska gjutas pjäxor till undertecknad. Om fyra veckor är det vår första skiddag i Österrike och jag kommer att vara redo, med nya pjäxor och allt. Så gött!
Dessutom får vi hänga med ”mommo och moffa”, bara detta gör lilleman pepp på utflykten, och mysa lite. Han hade lite svårt med tidsbegreppen igår när vi sa att ”i morgon ska vi åka till mommo och moffa” Lilla hjärtat ville direkt byta kläder till något han tycker är fint och ta på sig skorna och jackan och när han sedan förstod att vi bara skulle gå ut med Alice blev han nästan otröstlig. Vi var tvungna att Facetime:a morföräldrarna ett tag för att komma över den värsta ledsenheten. Så nu sticker vi, det blir en fin lördag det här!