Om ett lugnt jäkelskap

Det här bordet har gett mig gråa hår senaste veckan. Det har varit hundra gånger trixigare att måla detta pyttelilla bord än att måla hela matsalsbordet som jag gjorde för några veckor sedan. Dess smala ben som egentligen inte passar någon av mina penslar. Dess svarvade kant som ger färgen möjlighet att flyta ut och skapa rinningar precis ööööverallt. De små lådorna som lätt som en plätt fastnar då möjligheten att det rinner ut för mycket färg lite varstans är stor och så det nedre hyllplanet som sitter bara någon centimeter för högt upp för att man ska kunna arbeta ordentligt. Allt som allt ett jäkla skitbord att måla.
Men trots det har målningen en nästan terapeutisk inverkan på mig. Det är bara penseln, färgen, bordet och jag. (Ja, och så arbetsledaren, Alice, som övervakar allting från sin position i favoritfåtöljen) Långsamma penseldrag. Stadig hand. Mjuk färg som flyter. En kort stund då och en kort stund då med alla torktider inräknade. Att måla alltså, jag kanske skulle fundera på ett karriärsbyte?

Foto: Sarah Andersson