Namngivningen del 2

 

 

Nyvaken kille hälsar välkomna på trappan.

Elliots morbror, kusin, mormor och morfar.

Alex mormor och farmor.

Lilla familjen med Anna Book…förlåt…jag själv i spetsen under själva ceremonin.

Mina fina killar!

Vem tittar ni på egentligen?

 

 

Mamma, pappa och faddrarna, morbror Erik och ”moster” Emelie <3 (Det kan väl vara ok att vi säger moster Emelie, du är det närmsta en syster jag kan komma!)

Ja så blev då kl. 13 och Elliots gäster anlände en efter en. Vi hade vädret på vår sida och kunde därför välkomna alla gästerna ute i solen med en blå välkomstdricka. (Mer om vad vi bjöd på i nästa inlägg.)

Sedan tog vi plats i salongen för själva ceremonin och jag är så glad att vi kunde ha detta hemma och få göra det på vårt sätt. Visst sätter det vissa begränsningar i antal gäster men nu fick vi ändå plats med våra allra närmsta och det gläder mig/oss. Och det blev lagom. Det blev privat, stämningsfullt och långt ifrån kyrk-stelt.

Vi hade själva satt ihop vår ceremoni baserat på egna tankar och preferenser, andras namngivningar och såklart google. Vi är ju inte först i världen med det här. Vi valde att prata lite om vägen fram till nu, hur tiden har varit sedan vi fick veta att vi väntade Elliot, om vikten av ett namn och varför vi har valt de namn vi har valt. Vi läste lite ur en sagobok. Vi utsåg faddrar istället för gudföräldrar och läste både upp och överlämnade ett fadderbrev till Erik och Emelie, min bror och svägerska, vilket kändes väldigt fint. (Jodå, här blev det ganska känslosamt minsann) Elliot fick också vara hos dem när vi satte på honom halsbandet med hans namn som en symbol för att han nu heter Elliot Göran Berg. Istället för skvätta-vatten-på-huvudet-grejen.

Allt som allt en fin stund och en fin dag för en ganska fundersam liten kille. ”Vad gör alla dessa människor här och varför är allt inte bara som vanligt?” Han somnade gott i söndags kväll och hade säkert gott om intryck att smälta den natten <3.

Foto: Emelie Skagerman och Göran Andersson