Drömhuset,  Renovering

Ett litet steg för människan men ett stort steg för mänskligheten…

…var det inte så han sa Armstrong? Det var hur som helst så det kändes i helgen när mamma och pappa återigen kom till Drömhuset och högg i för kung och fosterland i renoveringsprojektet.

När jag kom till huset i fredags tog det mig, utan att överdriva, någon gravid halvtimme eller så innan viljan att gråta gick över. Det. Var. Så. Dammigt. Alex har ägnat veckan åt att spackla och slipa, spackla och slipa, spackla och slipa. Ett riktigt hästjobb! Och jag förväntade mig slipdamm, massor med slipdamm. Ändå kunde inget ha förberett mig på de DRIVOR av slipdamm som låg över hela övervåningen. Herregud.

IMG_0045

Men efter lite mer gipsande, slipande och spacklande, städinsatser från alla inblandade och ett arbetstempo som måste varit utöver det vanliga har den känslan nu förbytts till något annat. Hopp tror jag minsann att det kallas. Tacksamheten och kärleken till min familj är enorm.

Vi har till och med fått se taken på övervåningen bli riktigt vita igen, ”Vicks Blå-vita” som Ernst skulle ha sagt. (Lika vita som känslan av is i munnen när man tar en Vicks Blå) Det har därmed vänt. Det vi nu ska göra är att bygga upp, måla och tapetsera och se slutresultatet av detta urtrista underarbete. Yay!

IMG_0046

IMG_0038

Lillan har krävt, och fått, sin beskärda del av uppmärksamhet. Det är som sagt inte alltid så lätt att förstå det här med renovering när man är en liten tuss.

IMG_0033

Köpte du rätt gipsskruv nu älskling? Ja, jag hoppas att jag gjorde det!

Så.

Som sagt. Ett litet steg i någon annans större projekt må hända, men ett gigantiskt framsteg i vårt!

Foto: Sarah Andersson

 

 

 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.