Ett livstecken

 

Nope, jag har inte försvunnit. Nu heller. Men jag har semester. Oj oj oj som jag har semester. SEMESTER med stora bokstäver. S-E-M-E-S-T-E-R liksom. Hittills har den mesta tiden av den semestern spenderats på Öland i vackraste Byerum tillsammans med familjen.

Små, små vovveben har sprungit fort, fort över trallegolvet och liten tuss har njutit för fullt av friheten som tomten och Allvaret innebär. Frihet under ansvar är dock ett begrepp som hon har lite svårt att förstå. Eller snarare bry sig om. En självständig och bestämd donna är det vi har och det här med gränser och regler det funderar hon bara på när hon själv vill. Så att säga…

Både stora och små har kurat skymning i glasverandan de kvällar när vi för ovanlighets skull inte har suttit ute till midnatt vilket har varit de flesta. Att ligga uppkrupen på soffans ryggstöd med husses arm som kudde och spana ut över pool, skog och vad det nu må vara hon spanar på är inte alls fel.

Och så har det byggts. Jäklar i havet vad det har byggts. Inte av mig eller mamma men Alex och pappa (och första dan även Erik) har slitit med de första av ytskikten i nybygget. Panelen i taket är nu på plats och så även väggarna i sovrummet och vad-det-nu-kan-heta-som-är-vitt-och-fint-i-fönstren. Det blir superfint! Och ljust. De många överfönstren släpper in mycket ljus som nu dansar fritt mellan tak och väggar tack vare panelen och ger en första känsla av ”färdigt”. Underbart!

Så ja, jag har semester. För fullt. Och till fullo. Och jag njuter. Jag tittar in är då och då och kanske kommer det en inlägg just då och då men annars ses vi igen den 4 augusti, då jag och mitt hjärta återgår till verkligheten igen.

Foto: Sarah Andersson