Alla dessa känslor

Vädret går upp och ner och fram och tillbaka i vår del av landet och verkar inte kunna bestämma sig för om det ska bjuda på skyfall eller tryckande värme igen.

Det har ju utan tvekan varit den varmaste och finaste sommaren i mannaminnne, på flera hundra år om man ska tro experterna som håller koll. Som gravid lär jag aldrig glömma den här sommaren… Men det tror jag inte att någon annan heller lär göra.

Men just nu vacklar vädret och jag måste erkänna att mina känslor gör det samma. Jag verkar inte kunna bestämma mig för om jag ska stå kvar med ett ben i sommaren eller helt och hållet omfamna hösten med allt vad det innebär.
Jag tror att höstens ankomst också blir en tydlig skiljedelare för mig personligen. Dagarna som tre i familjen blir nu allt färre, tiden då vår lilla kille är ensam herre på täppan är snart förbi, liten ska bli storebror och det känns så himla dubbelt.
På typiskt gravidvis gråter jag över detta samtidigt som jag gläds så otroligt mycket över framtiden och lilla J som ska komma.

Men just därför tror jag också att jag vill hålla fast vid sommaren och den här sista tiden lite extra hårt. Vi är redo för lilla J’s ankomst, allt är klart och på tisdag får vi veta vilket datum vårt planerade kejsarsnitt blir av. Något att förhålla oss till. Något att planera utefter.

Och jag ska krama den stora lilla kille som gjorde mig till mamma extra hårt varenda dag både innan och efter det datumet. Jag vet att kärleken räcker till båda, jag förstår det, och tanken på att få känna så här mycket för två små är smått svindlande. Det är bara så otroligt mycket känslor just nu.

Höstkänslor. Mammakänslor. Gravidkänslor. Jag stannar i dem ett tag.