Det där ultraljudet
Första gången vi var på RUL, när Elliot låg i magen, var könet det jag fokuserade allra mest på inför själva undersökningen. Allt annat de mäter och kontrollerar var sekundärt. Jag hade nog inte ens förstått hur viktigt det faktiskt är.
Den här gången var det precis tvärtom, jag var så nervös innan att jag höll på att börja gråta. Jag såg bara risker och potentiella problem och att ta reda på könet var något som vi kunde göra OM allt annat skulle se bra ut. Det var så oviktigt för mig just då.
När sedan undersökningen började, när allt såg bra ut, när vi märkte att barnmorskan fick alla de svar hon ville och önskade och att vår lilla bebbe mår alldeles utmärkt där inne i magen, då släppte så mycket nervositet att jag glömde bort det där med könet. Alex var den som fick säga att vi gärna ville veta om det gick.
Och egentligen hade vi nog sett det redan, med Elliot var det såå tydligt, vi såg det själva den gången långt innan det var det barnmorskan tittade efter. Så var det faktiskt den här gången också. När hon vände och vred och tittade och mätte var det lika tydligt. Så att hon tillslut sa att det är en liten flicka visste vi redan båda två.
Vår lilla tjej, jag har nog inte riktigt förstått det ännu, att vi ska få uppleva både en pojke och en flicka. Att Elliot, som har sagt att det är en lillasyster i magen sedan dag 1, nu får rätt. Vi ska få en dotter.
Tack livet! <3
