Gravidstatus

Ytterligare ett par veckor har passerat och vi har gått in i vecka 22, det är ändå något visst med att passera halvvägs och börja nedräkningen på allvar mot bf. Jag träffade en barnmorska i förra veckan och pratade om kejsarsnittet (yepp, jag är kejsarinna!) och det var så mysigt att få prata om den dagen och få känna att hon faktiskt snart är här. Började längta ännu mer efter det samtalet.

Jag njuter fortfarande lika mycket av att vara gravid, inte alla delar kanske, men de flesta. Jag mår fortfarande överlag jättebra (ta i trä!) och jämfört med förra graviditeten är detta en walk in the park än så länge. Vid vecka 22 med Elliot hade jag haft sammandragningar till och från i tio veckor redan, hunnit med en sväng in på gynakuten på Sahlgrenska med för lite fostervatten och var sjukskriven. Ganska stor skillnad med andra ord. Så till alla er som får höra att den andra graviditeten blir värre, som jag fick höra, det behöver inte alls bli så.

Sedan jag skrev en gravidstatus sist har vi också fått veta att vårt lilla pyre är en flicka och det är så himla mysigt. Att få veta könet gör det så mycket mer verkligt tycker jag, det upplevde jag med Elliot också. Han gick från att vara ”bebisen” till att bli Elliot och så känns det nu också. Det är inte bara bebisen längre, det är vår dotter. En liten lillan. Så mysigt!
Och nu har också de rosa inköpen börjat. Förlåt alla ni mer genusneutrala människor, ni får ursäkta mig, men vi hade redan från början tänkt att den här gången (eftersom det är sista gången) behöver vi inte vara så neutrala i våra val av inköp. Det kommer inget syskon som ska ärva senare utan vi kan tillåta oss att gå all in. Och eftersom mamman råkar älska rosa så…hello pink! Vi har en väldigt ”pojkig” liten pojke till både sättet, intressen och kläder. Alltså sådant som vi har påverkat och sådant som vi inte alls har påverkat. Det ska bli roligt att se om lillan blir en pojkflicka eller en flickflicka.

Vikt? 
Nu har jag gått upp ett par kilo, det växlar mellan 2-3 och det känns väl ändå rimligt efter att ha kommit halvvägs. Om man ska tro alla dem som varit gravida över en sommar är det nu det tunga jobbet börjar. Värme, vätska och svullnad väntar. Vi får väl se. Men ultraljudet vi var på kunde i alla fall visa att lillan i magen mår prima, går upp som hon ska och har fått ”hull” som hon ska så det känns skönt.

Hormoner? 
Det börjar kanske lugna sig lite. Eller inte. Det går i vågor helt klart, jag hoppas inte att jag är ett argt hormonmonster hemma (ni får fråga Alex) men jag är ytterst gråtmild i de flesta situationer tack så mycket. Go easy on me så att säga 🙂

Sömn? 
Sover helt ok just nu, fast känner att jag skulle behöva sova mer. Att gå upp kl. 05 för att gå till jobbet blir tyngre och tyngre. Drömmarna har tack och lov avtagit så de flesta nätter sover jag som en prinsessa!

Känner av bebisen i magen? 
Inte så mycket som jag skulle vilja men det har nu fått sin förklaring. På ultraljudet såg de att min moderkaka ligger i framkant den här gången vilket gör att jag inte känner av lillan så mycket. Det jag känner känner jag i överkant och på sidorna av magen. Ju större hon blir ju mer kommer jag att känna, då spelar det där med moderkakan ingen roll, men just nu påverkar det. Lite trist såklart men jag blir desto gladare när hon ger sig till känna där inne <3

Ont någonstans?
Ja, jag har en foglossning som kommer och går lite. Kan den ens göra det eller är det något annat? Men vissa dagar, eller kvällar, känns det som att jag ska tappa vänsterbenet varje gång jag lyfter det när jag går. Inte jättebehagligt. Och för någon kväll sedan satte sig den låsningen även upp i ländryggen. Att försöka hitta en bekväm position att vila i då var inte det lättaste. Men vila brukar göra det bättre och ibland kan jag faktiskt gå bort problemet också. Lite svårt att veta när man ska vila och när man ska försöka mjuka upp det bara. Men som sagt, en minimalt problem och jag tar hellre den här smärtan än sammandragningarna jag upplevde med Elliot, alla dar i veckan! Det här är ju på inget sätt farligt för lillan, det är bara obehagligt för mig. Gott så!