Jag körde till min egen förlossning

Det är ändå ganska coolt, hur många kan säga så tror ni? Men det var givetvis inte det jag trodde när jag satte mig i bilen och åkte in till förlossningen för en kontroll i fredags.
Jag hade haft förvärkar i någon vecka och kände själv att det var ganska långt till den 18:e då vårt planerade kejsarsnitt var tänkt att ske. Men så tillkom en liten blödning och då bestämde jag mig för att ringa upp till förlossningen. Detta var i torsdags, då ville de att jag skulle försöka ”vila bort det” men på fredagen hade varken värkar eller blödning försvunnit så jag ringde igen och blev då inkallad på en kontroll.

Jag hade inte en tanke på att det kunde innebära att hon skulle komma redan då. Med Elliot gick ju vattnet, vi åkte in på kontroll men blev hemskickade igen. Det här var ju bara förvärkar och en liten blödning. Jag trodde max att de skulle flytta det där planerade snittet något. Men tji fick jag. Så jag körde in, lämnade BB-väskan hemma, sa till Alex att han kunde stanna på jobbet men vara tillgänglig på telefon ”om-utifall-att” och drog iväg ett sms till mamma som skulle komma upp till Elliot när det var dags. Allt lugnt, jag åker bara in och kollar för säkerhets skull.

Väl inne på BB kopplades jag upp mot CTG och låg där en bra stund, 20-30 minuter som utlovat blev 50 minuter innan en barnmorska återkom och konstaterade att ”du har ju värkar” följt av ”känner du av dem?” Det gjorde jag ju såklart men svarade att ”ja men det är inte så farligt”. Hmm sa barnmorskan, gjorde lite andra undersökningar och bad mig vänta på läkaren.

Läkare? Varför då? hann jag tänka innan läkaren kom in och började fråga när jag ätit senast vilket var frukost kl. 08 och vid det här laget var klockan 12. ”Ok, så efter kl. 14 då” sa läkaren och var på väg att lämna rummet när jag fick hindra henne och fråga ”du menar alltså att hon kommer idag?”.
Det var precis vad hon menade, tidigast kl. 14 men när som helst efter kl. 14 skulle vår lilla prinsessa födas och det var nu det gick upp för mig att hon verkligen skulle komma då. Samma dag. Den 7:e, inte den 18:e. Jag insåg också att jag hade en del samtal att ringa och bad om min telefon.

Herregud alltså, det var roliga samtal till både mamma, som har längst att åka och till Alex. Alex skulle precis beställa mat på lunchen och hörde nog knappt vad jag sa när jag berättade att ”hon kommer idag, de tänker förlösa henne idag, när som helst efter kl. 14”. Vi la på och han ringde upp efter 10 sekunder igen – ”idag??”

Någon timme senare var förskolan informerad om att mormor hämtar, samma mormor var på väg upp till Kalmar från Karlskrona och Alex var på väg upp på BB med den där BB-väskan som jag lämnat hemma. Voine, voine! Både Alex och jag var helt förvirrade tror jag, vi var verkligen inte förberedda men samtidigt 100% redo såklart. Och helt förvånade var vi ändå inte, jag hade ju haft värkar ganska länge och att det skulle dröja så länge som till den 18:e trodde vi nog egentligen inte heller.

Men men, efter alla förberedelser rullades vi in på operation runt 14:30 och strax efter kl. 15 föddes vår lilla prinsessa. Allt gick jättebra och vi blev så väl omhändertagna av alla vi mötte. Lillan mådde bra, jag också och precis som jag hade hoppats fick vi denna gång vara tillsammans direkt efter snittet, hela tiden på uppvaket och hela vägen in på BB. Så underbart! Väl där fick vi besök av en kompis som är barnmorska och råkade jobba den kvällen (tack Magda! <3 ) och så fick jag äntligen ta del av den där grattisbrickan som var precis så god som den sägs vara.

Jag vet inte hur många gånger den kvällen vi tittade på varandra och sa ”herregud, hon är redan här”. Det var underbart, överrumplande, överraskande, härligt och chockerande på samma gång. Det är det fortfarande, bebisbubblan är underbar och jag är så tacksam över att allt har gått så bra och över att vi nu får vara hemma med vår lilla sessa.

Mindre glad över att förskolan, Elliot gick tillbaka dit idag efter ett par dagar hemma med oss, ringde för någon timme sedan och berättade att ett annat barn kräkts rakt ut och att flera andra gått hem. Magsjuka nu är nog ungefär det sista jag önskar mig, håll tummarna för att vi slipper är ni snälla. Att kräkas med en snittad mage lockar ungefär lika mycket som att gnaga av sig en arm…