Litar på mig själv den här graviditeten

Under min första graviditet upplevde jag att jag var mer osäker och lyssnade mer på rekommendationerna från BM. Eller rekommendationer förresten, vi fick en BM när vi flyttade hem till Kalmar som mest pekade med hela handen. Det kändes nog inte som att jag som förstagångsföderska hade ett val.

En sådan sak var min kost, när jag förklarade att jag hade ätit rawfood fram tills jag blev gravid blev hon helt förskräckt och gav långa föreläsningar om allt jag behövde äta. Jag slutade äta rawfood, slutade med väldigt många av de livsmedel som kallas ”superfoods” då de inte ansågs säkra enligt henne och började istället äta mer likt tallriksmodellen (som känns så förlegad så jag vet inte vad).

Det här var inget jag mådde bra av, jag gick upp massor i vikt (inte enbart därför såklart) och min sjukdom/kropp tog stryk. Det blev väldigt mycket att ta hand om och försöka vända rätt efter graviditeten. En tid då Elliot dessutom var mjölkproteinallergiker och jag som ammade var tvungen att anpassa mig till det också.

Det var kaos!

Den här gången litar jag mycket mer på mig själv och försöker lyssna på kroppen så mycket jag bara kan. Jag har fortsatt äta mina superfoods, inte helt raw längre men ganska många mål i veckan. Vill jag dricka en grön smoothie till lunch så gör jag det. Eller en chiapudding till frukost. Jag vågar till och med fortsätta med hampafrön och matchapulver utan att ha dåligt samvete.

Och vet ni vad? Jag mår prima! När jag var på mitt första besök hos BM den här gången (en ny BM som jag redan gillar ungefär 2000% bättre!) var hon övertygad om att jag behövde äta järntillskott. När provsvaren kom någon vecka senare ändrade hon sig. Jag hade bra järnvärden, jag hade till och med bra järndepåer i kroppen så jag skulle absolut inte äta några tillskott varken då eller senare i graviditeten.

Och när jag några veckor senare besökte min vanliga läkare för min hypotyreos kunde han konstatera att alla mina värden såg riktigt, riktigt bra ut.

Jag har heller inte gått upp så mycket i vikt som ni vet och jag mår oförskämt bra i min graviditet bortsett från foglossningen och den kan vi inte göra så mycket åt med hjälp av kost. Detta trots att jag ju nu är ganska gammal i barnafödandets mening.

Dessutom har jag lovat mig själv att inte gå igenom samma sak med amningen en gång till. Märker jag att lillan har samma problem som Elliot hade kommer jag att sluta direkt. Det är inte värt det, inte för mig och inte för henne. När jag väl gav upp med Elliot efter sju månader (!) och han fick mjölkproteinfri ersättning istället började han må så himla mycket bättre. Varför ska man kämpa sig helt utmattad då?

Så vart vill jag ens komma med allt det här? Jo, att jag litar mycket mer på mig själv den här gången. Och jag ber inte om ursäkt för det heller. Jag bara önskar att jag hade vågat stå upp för det här lite mer redan första gången. Det var min kropp, vårt barn och min graviditet redan då så det hade faktiskt inte varit fel då heller. Och vill någon av er läsa mer om bra superfoods/livsmedel under en graviditet finns det en fin sammanställning här.

Bild: Motherrisingbirth.com