TACKSAM

Ibland är det tur att man inte vet vad som väntar. I tisdags var det verkligen så, jag var hemma med Elliot den dagen, hans feber var fortsatt hög. Vid tretiden på eftermiddagen började han plötsligt känna sig sämre och somnade en stund vilket han verkligen aldrig gör annars. Efter en kvart ungefär vaknar han med full panik och får inte luft, han försökte dra in luft men jag kunde höra hur det var stopp i luftrören. Jag flyttade honom till soffan för att få honom upprätt, öppnade ett fönster för att få in kallare luft men han fick verkligen kämpa för att få ner luften och med panik, gråt och rädsla blir det ju ännu svårare att andas.

Jag började ringa 1177, skrev till Alex att han skulle komma hem för att vi nog behövde åka till läkare med Elliot. Mitt i telefonkön till 1177 insåg jag att det inte var rätt ställe att ringa, Elliot blev inte bättre att av sitta upp, så jag la på och ringde 112 istället.

Och är det något jag är just nu så är det tacksam. Tacksam för att allt gick bra, tacksam för fantastisk personal från larmsamtal till ambulanssjukskötare och personalen inne på barnakuten. Ambulansen kom jättefort och Elliot fick snabb hjälp av dem redan på plats hemma.

Men det är en konstig känsla, man går in i ett läge av att bara göra. På autopilot. Det är en overklig situation när man inser att mitt barn inte kan andas, att behöva ringa 112, har aldrig gjort det innan, att se en ambulans utanför sitt hus. Om jag skriver att det är en utomkroppslig upplevelse tycker ni väl att jag är flummig men det var lite så. Det var först efteråt som jag insåg vad som faktiskt hade hänt.

Och samtidigt så himla tryggt. För all sjukvårdspersonal var fantastisk! Mot Elliot först och främst men det lugnade även mig. Att se att han blev omhändertagen, att han fick ner luft, att hans rädsla hanterades på ett fint sätt. Ännu en gång är jag så tacksam för vår sjukvård.

Elliot och Alex var kvar på barnakuten till mitt på natten, de tog prover och lyssnade på hans lungor. Det ”knastrar” när han andas men proverna visar ingen lunginflammation. Så tillslut tror de ”bara” att det är en kraftig infektion som satt sig i just luftrören och lungorna.

Han andas bättre nu, men väsande, och när jag skriver detta har han fortfarande feber som är svår att trycka ner med febernedsättande. Så vi håller tummarna för att det vänder snart, bara febern går ner kommer det kännas lugnare.

Men tacksamhet är dagens ord. Över att allt gick bra. Över professionell vårdpersonal i alla led. Över Alex och vårt teamwork i hela situationen. Över smink att måla över tröttheten med. Över en treåring på solskenshumör i morse. Över ett jobb att åka till. Över blå himmel.

Som en vän och kollega sa, ”när en sådan här jobbig händelse är över känns allt annat så lätt och man är tacksam över allt”. Så sant!