Vi två blir tre

Att vara själv med en tvåårstrotsig

Jag är ju som bekant själv hemma den här veckan när Alex är i Silicon Valley och glassar. Jag har finfin hjälp av svärmor och svägerska som tar hand om Alice och lyckats lösa ett par hämtningar på Föris i veckan (tack, tack, tack <3 ) men det blir ändå en annan känsla när ansvaret är helt ens eget. (Ja, jag har skänkt alla ensamstående föräldrar många tankar redan, ni är hjältar!)

Elliot har inträtt i den härliga tvåårstrotsperioden och det mesta jag gör när han är trött eller hungrig är numera fel. Från att ha varit en liten koalabjörn som krupit ihop i mammas famn och bara gosat kör han nu ”spänna-bågen-på-hallgolvet-och-vråla-rakt-ut” varianten istället. Good times.

Har räknat till tio ett par gånger redan och fler lär det ju bli men voine, voine vad detta är tålamodskrävande. Försöker praktisera det Elaine skrev en gång för länge sedan om att erbjuda en kram när det blir sådär. För att det är vad barnet egentligen behöver och vill ha. Det fungerar förvånansvärt ofta och även om det då innebär att han snyter sig på min axel efter sitt utbrott tar jag den kramen framför allt annat just då.

Någon som känner igen sig?

Foto: Sarah Berg (njuter av att hålla den där lilla handen lite extra just nu)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.