Att bli ordförande

Jag lovade mig själv, Alex och kollegan Åsa innan jag gick på veckans styrelsemöte att jag minsann inte skulle ta över ordförandeklubban i vår bostadsrättsförening efter utflyttande nuvarande ordföranden. Nej då. Inte jag. Inte alls. Det var det sista jag skulle göra.

Vågade därför knappt erkänna hur det faktiskt slutade när jag kom hem med en nyckelknippa värdig en ordförande, skramlandes likt en gammal fångvaktare. Jag är alltså ordförande i vår förening. Ett litet, litet tag bör påpekas. Till och med protokollföras vilket jag har varit väldigt noga med. En övergångsperiod och inte en minut längre. Men alltså just nu.

Nåja, någon var ju tvungen att ta på sig detta och när 50% av styrelsen är på väg att flytta var alternativen kvar få. Så att ta på sig uppdraget fram till den framflyttade årsstämman kändes ändå ok. Jag bryr mig om vår förening och jag vill att vi ska göra det bästa av den och fortsätta utveckla föreningen i den riktning vi har satt upp. Då får man ju samtidigt inse att det innebär visst engagemang. Men om ett par månader återgår jag till att vara sekreterare och kommer nog att känna mig ganska nöjd med det.

Foto: Sarah Andersson