Sarah tipsar,  Vit inredning

Vad jag inte visste då

För ett år sedan var jag nybliven mamma. En lite skakig upplevelse minst sagt och för att påminna mig själv inför ett eventuellt syskon kommer här en liten ”vad jag önskar att jag visste då”-lista.

Vad har jag gett mig in på?
Du kommer att vid minst ett tillfälle undra vad sjutton du har gett dig in på. Hur du kunde vara så dum att ge upp den bekväma och trevliga tvåsamhet som du och Alex hade för en situation som du inte har en aning om hur du ska ta dig ur. Sekunden senare kommer du att titta på ert underverk och förneka att du ens tänkt den tanken.

Gråta
Du kommer att gråta de första veckorna. Floder vissa dagar, lyckotårar andra dagar. Det är en omvälvande tid minst sagt och ju mer förberedd du är på att du kommer att drabbas av lite babyblues desto bättre. Förbered din partner också så att du enkelt kan förklara ditt märkliga beteende med ”baby blues you know”. Så gott som alla drabbas, så gott som ingen pratar om det. Men det börjar vända, lyft det med dina mammavänner så kommer du att få se. Inget konstigt, det försvinner lika fort som det kommer.

Fem till åtta veckor
Efter fem till åtta veckor kommer du att ”landa”. Alla känslor, alla tankar, all förvirring kommer att plana ut och du/ni kommer att ha vant er vid en ny situation och allt (precis allt) kommer att kännas lättare. Så håll ut och lita på att det vänder för det gör det. Av alla mammor jag umgås med har jag inte mött någon som inte känner igen sig i detta. Fem till åtta veckor alltså, glöm aldrig det!

Du är du
Du kommer att känna dig som dig själv igen. Jag lovar! Och inte som dig själv fast som mamma utan som du. Den du var, med allt du gjorde, tyckte om, tänkte och planerade innan bebisen kom. Fast 2.0 versionen av dig själv, inklusive mammarollen. Men den förändrar faktiskt inte hela dig. Inte för alltid. Så lita på att du kommer att komma tillbaka. När du står och tittar dig själv i badrumsspegeln någon dag och undrar vem ”kroppen/klumpen/figuren” som stirrar tillbaka på dig är så lugn, bara lugn, du kommer att komma tillbaka! Och detta menar jag mentalt, fysiskt är just den här mamman inte tillbaka ännu. Nåja.

Amningen
Åh herregud amningen… Det finns en anledning till att det skrivs spaltmeter om detta för de finns faktiskt på riktigt, amningsfascisterna. De oresonabelt amningsfanatiska människor som inte kan acceptera att alla gör olika. Så här är det, oavsett om du väljer/kan amma eller inte amma ditt barn så är du världens bästa mamma. Jupps! V Ä R L D E N S   B Ä S T A   M A M M A! Eftersom beslutet om att amma eller inte amma garanterat är fattat mot bakgrund av vad som är bäst för dig och ditt barn i den givna situationen så är det solklart, du är världens bästa mamma och du har fattat helt rätt beslut. För er. GRATTIS!
Men stålsätt dig, gå inte in i diskussion kring detta förutom med dina närmsta för du vet aldrig vem du kan få en besk kommentar av. Sorgligt men sant.

Sömnen
Det här med sömnen är ett kapitel för sig, så är det bara och vak-nätter hör till med allt som händer i ett litet barns kropp. Men det förändrar inte att det inlägg jag skrev för någon vecka sedan fortfarande gör mig salig. Att få tillbaka sina kvällar och de flesta av nätterna är guld värt. För mig. För oss.
Sen sover ju barn på dagarna också, vissa i två, tre, upptill fyra timmar i stöten. Superhjälten sov mest kvartar när han var som minst. Underbara, sköna, härliga, korta kvartar. De var heliga.
När han sen blev lite äldre blev kvartarna till 45-60 minuter och nu börjar vi prata riktigt helig tid. H O L Y!
Och då kommer vi till osökt in på nästa punkt…

Walk-it-off
Helt plötsligt, oftast helt utan förvarning och utan logik kommer det lilla pyret att hoppa över sovstunder. Helt och hållet. Bara strunta i ett sovpass en dag. Det kommer att göra dig galen. På riktigt. Du är såååå nära den där kaffen och en lugn stund ostörd med din favorittidning och så bestämmer sig gullungen för att han eller hon helt enkelt inte ska sova just nu. Det blir kaos i skallen, tro mig.
Då finns det bara en sak att göra, walk it off! Ner i vagnen, på med skorna och gå ut. Armarna får vila från bebis, huvudet får friskluft och kroppen får en massa endorfiner av rörelsen. När man kommer hem igen känns det plötsligt helt ok att ta den där koppen kaffe på golvet, i röran bland leksakerna tillsammans med pyret och inte inredningsmagasinet. Jodåsåatte…

Ett par punkter som sagt, skrivna med glimten i ögat men ändå med gravallvar för om det är något som är helt klart så är det att den här första tiden är lite omvälvande samtidigt som den är helt fantastisk. En häftig resa som kantas av en del intressanta insikter och upplevelser som blir till ganska roliga historier en tid efteråt.

MVH
Mamman som precis varit ute och gått en runda 😉

2 kommentarer

  • Emelie

    Åh vilket härligt inlägg! Mitt i prick och med en klockren glimt i blicken. Precis vad jag behövde efter att min snart sju veckor gamla dotter just idag bestämt sig för att testa rösten mer än vad hon hittills gjort under alla sina levnadsveckor – sammanlagt. Jag älskar henne över allt annat och lite extra efter en lång promenad med vagnen idag. Tack för att du delar med dig!

    • Sarah

      Åh de där röstresurserna äro enorma vissa veckor 🙂 Men det mesta löser sig ju med lite igenkänning tänker jag så håll ut, om några dagar är det borta igen!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.