Once you go black…

…you never go back säger ramsan. Tror i och för sig att den syftar på något helt annat än det jag tänkte skriva om nu men strunt samma, det blev en bra rubrik.

Satt och tittade igenom bildarkivet hemma härom dagen. Jisses. Här finns sena kvällar på Strand, glöggmingel och tjejfester hos och med Cissie och co. Bilder från inflyttningsfesten på Södra Lång, otaliga ölfredagar och julfester tillsammans med gamla kollegorna, skidresor och helger tillsammans med bästa familjen och alla underbara resor och minnen sedan jag träffade hjärtat. Vilka minnen! Ibland tackar jag mig själv minsann, den är inte så dum den där kameran ändå.

Men så hittade jag de här bilderna. På när håret var ganska kort. Och svart. Framför allt svart. Sedan den sorgliga röda historian för 1,5 år sedan har jag inte vågat närma mig en toning eller hårfärg men när jag ser de här bilderna börjar det rycka i fingrarna igen. De bleka strån som dansar omkring på huvudet just nu känns lite trista i jämförelse…

Foto: Sarah Andersson (spana in mobilen – long time ago…) och Linda Zobal