Hon stack

Alltså vissa dagar… Dagar man önskar att man får gå och lägga sig och vakna en ny dag redan när klockan är 08. Idag var det en sådan dag.

Anledningen? Alice (hunden)

Vi skulle gå ut med henne i morse i vanlig ordning, Elliot redo med cykel och hjälm, lillan i vagnen med en välling i magen redo för sin förmiddagstupplur.

Öppnar dörren och släpper ut alla, inklusive hunden och ser genom fönstret hur hon går mot bilarna samtidigt som jag larmar på. Vi talar alltså om sekunder, inte ens minuter.

När jag kommer till samma plats för att koppla henne är hon borta. Puts väck! Hon syntes ingenstans och i de här lägena är det väldigt dåligt att ha en så pass stor och uppvuxen trädgård som vår. Och en liten hund. Hon är svår att upptäcka även en vanlig dag.

Började springa runt i trädgården och leta, ropa och samtidigt få Elliot att stanna vid vagnen. Inte en skymt av Alice. Får en känsla av att hon lämnat tomten och börjar springa runt i kvarteret och ropa efter henne. Tillslut ger jag upp, hämtar Elliot och vagnen och börjar halvspringa vår vanliga runda som vi brukar ta varje morgon. Kommer hela rundan runt och inser att vi får ta en annan runda vi brukar gå också, börjar på denna väg och då kommer hon plötsligt. Långt bortifrån.

Alltså. Jag var så arg, ledsen, rädd, stressad. Allt på samma gång, tror att jag hade maxpuls där i en 20 minuter. Fy.

När vi väl hittade henne hade ju lillan givetvis vaknat till i vagnen igen efter allt mitt ropande och när vi sedan kom hem och jag hade stängt in Alice i huset och skulle försöka söva om Juliette kom grannen igång med sin åkgräsklippare och ja, hur det sedan slutade kan ni ju lista ut.

Här hade jag god lust att ställa in hela dagen faktiskt. Hundjä…. Hur mycket jag än tycker om henne gjorde hon mig både rädd och orolig idag och när allt väl var över började jag storgråta. Elliot gick och plockade en bukett blommor till mig, ”när jag är ledsen tröstar du mig mamma och när du är ledsen tröstar jag dig”. Alltså den killen, mitt stora hjärta så fin.

Samlade verkligen inga mammapoäng idag, först svor jag som en idiot när hon var borta och sedan började jag gråta så att Elliot blev alldeles ledsen. Men men, om något kanske jag kan kalla mig mänsklig.

Har er vecka fått en drömstart? Det hoppas jag! Och i morgon är en ny dag osv. osv.