Jag är dålig

Och innan ni börjar säga ”neeeeeej då” och komma med era peppiga kommentarer (jag känner er, ni är för snälla!) så låt mig förklara. För det här ÄR jag dålig på. Jättedålig. Klappkass. Usel. Ni fattar.

Jag. Kan. Inte. Ta. Mig. Iväg. På. Saker. Ensam. Utan. Familjen.

Ni vet, egentid. Tid med vänner, tid med mamma, tid helt ensam. En dag eller kanske till och med en helg. Iväg på egen hand. Där jag får tänka mina egna tankar, uppleva något mer än familjelivet (som jag älskar men omväxling förnöjer you know) där jag får vara ren en hel dag om jag inte själv spiller på mig. Där jag får äta en måltid utan att resa på mig. Där jag också kan äta en måltid i lugn och ro utan att mata mitt sällskap eller tjata på sällskapet om att äta upp.

Ni vet, ni vet förmodligen JÄTTEVÄL vad jag menar eftersom senaste undersökningen visade att 96% av den här bloggens läsare är tjejer i min egen ålder med barn. Hej kompisar!

Och därför lägger jag nu korten på bordet för jag tror tyvärr att många av er är lika dåliga. Har jag rätt? Om jag lyssnar på mina vänner när vi faktiskt ses (tack gode gud för bokklubben!!) och hörs (tack Christina för att du inte slutar ringa!) så är de flesta av er i samma sits. Många skulle nog också vittna om att era partners är betydligt bättre på att komma iväg och ta sig tiden än vad ni är. Har jag rätt igen?

Och varför är det så här? Alex har aldrig hindrat mig, han är iväg mycket oftare än vad jag är så obalansen är total och jag tror nog snarare att jag skulle lätta hans dåliga samvete något om jag också tog mig iväg lite då och då.

Så varför i hela världen är det så svårt och har någon av er knäckt koden? Huuuuuur ska jag göra? Bara sticka? Skita i tårar, separationsångest och ”mamma-ska-helst-vara-i-samma-rum-tjejen”?

Hjälp mig!

Mvh, den tickande bomben