Krisar jag?

Vet ni i onsdags fyllde jag år. En väldigt lugn och stillsam födelsedag, precis som det var tänkt, eftersom vi kommer att fira båda våra födelsedagar i Stockholm nästa helg istället.

Jag fyllde 39. En siffra som inte på något sätt känns som jag men som jag ju inser att jag får förlika mig med. Lika bra att göra det snabbt som tusan, på något år eller så för sen är det ju dags för the big 40. Och den siffran ska vi bara inte tala om. Jag känner mig inte som fyrtio:ish. Inte alls faktiskt och jag får nog börja hävda att 40 är det nya 30 eller något.

Men oavsett om siffran känns obekant eller ej så har jag flera gånger fått frågan om jag har en liten kris på gång. Tackar som frågar men det har jag icke. Jag kan verkligen inte påstå det. Jag har haft min kris tror jag. Jag krisade långt tidigare, när jag var 28, singel och alla mina vänner födde barn och köpte hus utanför stan. DÅ krisade jag.

Nu, när jag tydligen har fyllt 39, är jag gift med min stora kärlek, min bästa vän och stadiga klippa. Vi har två fantastiskt fina barn och turen att kunna bo i ett hus som må vara lite kärvt och krävande ibland (100-åringar är sådana) men som också är charmigt, tryggt och ett riktigt drömhus.

Dessutom har jag ett jobb som jag älskar, ett företag jag brinner för och jag jobbar med så mycket duktiga och kompetenta kollegor som jag lär av hela tiden. Det är också en lyx.

Så nej, jag krisar inte. Varför i hela friden skulle jag göra det? Det vore nästan otacksamt. Om något vill jag istället se till att leva livet fullt ut i den situation jag befinner mig i så att jag verkligen tar tillvara på allt detta. Nej, någon kris har vi inte här faktiskt. Inte nu. Jag får väl ändra mig i så fall men det känns verkligen inte så.