Okategoriserade

Löplycka

Nio veckor tog det. Innan hostan, viruset och bronkiten försvann och jag äntligen kände mig frisk nog för att våga mig på en löprunda igen. Halleluja!

Det är klart att jag hade tappat mycket men faktiskt inte riktigt allt. Tempot var lågt, det hade jag bestämt mig för redan i förväg, men distansen och uthålligheten var ändå ok. Efter förutsättningarna i alla fall. Rytmen i kroppen och i andningen fanns där fortfarande så nu kan det bara bli bättre igen tänker jag. Är det förresten fler som tänker så? Som har en rytm, nästan som en dans, i kroppen när man springer? I hur överkroppen rör sig kontra benen och hur andningen följer med. Eller när man åker skidor, varje sväng, följer en viss rytm för mig. Jag kanske är knäpp efter allt dansande tidigare i livet men jag ser en rytm i det mesta, till och med i glasblåsarnas invanda rutiner och mönster i hyttan.

Jag förstår att det här med att jag älskar att springa kan låta provocerande för dem av er som inte känner så men det är inte alls meningen. Det här är ju bara jag och det jag tycker om. Lite på samma sätt som jag älskar att åka skidor. Vara utomhus, känna doften av skogen och låta musiken pumpa i öronen. Det är för jäkla underbart.

Bild: Run and live happy

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.