Okategoriserade,  Vi två blir tre

Min förlossningsberättelse

Japp, här kommer den, lagom censurerad från detaljer men väldigt ärlig och för dig som känner att du helst inte läser detta, don’t! Det är som sagt min berättelse om min upplevelse och skulle vi ge Alex samma möjlighet att skriva sin upplevelse skulle den säkert skilja sig från min trots att det var samma förlossning.

Nåväl. Det där har ni ju redan räknat ut.

Vi hoppar över förvärkar och annat och konstaterar istället att vattnet gick 16:45 torsdagen den 29/1. Poff sa det. Bokstavligt talat. Och till skillnad från vad jag läst (oj som jag har läst…) så var det inget sipprande utan ett klassiskt film-poff a’la Mirandas vatten går över Carries Manolo Blahnik skor i SATC. Poff.

Ringde efter Alex direkt men hade ju inte ont så vi konstaterade att han kunde vara kvar på jobbet arbetsdagen ut och komma hem efter det, plus ta en runda runt affären och köpa lite grejer som vi tyckte att vi behövde. Kan inte för mitt liv minnas vad det var.

Ringde vidare till förlossningen som ville veta allt om färgen på vattnet. Efter att ha försökt beskriva detta så detaljerat som jag kunde ville de att vi skulle komma in för en kontroll så efter dusch, påklädning, Alex hemkost och bortlämnande av hund befann vi oss på sjukhuset vid 18-tiden för CTG och lite andra prover. Allt såg fint ut och jag hade fortfarande inte speciellt ont. Inte värre än de förvärkar jag haft i fem dagars tid vid det laget.

Hem igen alltså, fast det var vi ganska förberedda på och det kändes inte så illa. Vi åkte och köpte med oss mat hem och tog det ganska lugnt. I bilen på väg hem började de riktiga värkarna komma. Starka men med 5 minuters mellanrum och är det något man har fått inbankat i skallen senaste tiden så är det att man måste ha 3 värkar på 10 minuter för att det ska vara värt att åka in till förlossningen igen.
Hem och äta och börja tackla värkarna efter bästa förmåga alltså. De höll sig runt var femte minut hela kvällen och vi gick och la oss. Jag kunde inte sova utan låg och klockade värkarna som blev värre och värre men inte tätare. Förrän vid 04 då jag väckte Alex mer eller mindre med andnöd. Då hade det gått fort, nu var det nog snarare 4 värkar på 10 minuter och Alex ringde förlossningen mest för att berätta att ”nu kommer vi”. Någon fråga var det inte tal om.

Väl där blev vi inskrivna direkt, kom till vårt rum och det gjordes ett nytt CTG där man konstaterade att förlossningen nu verkligen var igång, jag var öppen 2 cm. Jag blev erbjuden att bada och tog den chansen. Låg i badet i två timmar, värkarna kom fortsatt regelbundet och efter någon timme fick jag akupunktur men den gjorde varken till eller från. Upp efter två timmar för fortsatta undersökningar och jag hade nu öppnat mig någon centimeter till men inte mer än så.

Kl. var nu ca 09 och in kommer en barnmorska och mer eller mindre bestämde åt mig att det var dags för epiduralen. Den jag hade fasat så för. Men jag uppskattar att hon tog initiativ och förklarade för mig att vi skulle vara effektiva och att jag skulle få lindring. Jag köpte det rakt av och såg fram emot den där lindringen. Värkarna slog genom taket på CTG-kurvan och kom tätt, tätt.
Narkosläkaren Vibeke kom in och i ett töcken gjorde jag allt hon bad om och jag måste erkänna att den gjorde inte alls ont. På hedersord. Ett obehag av att veta om hela ekvationen av rygg, spruta, nål givetvis och den var värre än själva smärtan. För att inte tala om värkarna, de tog bort allt gällande epiduralen.

Men.

Det var nu det började. Epiduralen funkade inte. Det gick trögt att spruta in vätskan och Vibeke fick kämpa länge och hårt med det. Därefter uteblev effekten. Jag kan ärligt talat inte säga att jag kände någon skillnad alls. Ingen what so ever. Besvikelsen då, över att den där utlovade lindringen inte kom. Nej, den ska vi inte gå in på. Blir gråtfärdig av att bara tänka på just det.
Vibeke satt kvar och ett att mina få minnen från de här timmarna är saker hon sa. Saker som ”de kommer fortfarande tätt”, ”de slår fortfarande i taket” och ”den funkar inte”. Efter någon timme bestämde de sig för att justera slangen lite, kanske var det ett veck på den? Den drogs ut en bit och nu gick det lättare att spruta in själva vätskan men…fortfarande ingen effekt.

Här höll jag bokstavligt talat på att krama sönder Alex händer varannan minut när värkarna kom. Samtidigt som jag slog mig blå över näsroten med hjälp av masken till lustgasen. Inte så väldigt lustig om du frågar mig men något att rikta fokus mot när andningen var det enda jag hade som hjälp genom värkarna.

Kl. 11 bestämde sig Vibeke och och teamet på rummet för att sätta om epiduralen helt. Ut med den gamla, bort med den, fram med en ny och så hela proceduren igen. Ekvationen. Rygg, spruta, nål. Töcken. Gör vad fan ni vill bara jag får någon som helst hjälp genom det här.

Men nej, inte heller denna hjälpte. Det skulle inte bli någon lindring. Lustgas och andning. Kamp.
Och som vi kämpade, Alex och jag. Han genom att påminna mig om att andas, att prata mig igenom värkarna genom tidsangivelser från CTG-monitorn. ”Nu kommer den”, ”den ser ut att bli kraftig” eller ”du har nått toppen, den är på väg att gå ner, borde vara 30 sek kvar”. Så där höll vi på. I timtal. Och jag öppnade mig. Runt kl. 12 var jag fullt öppen och det var nu jag trodde att ljuset i tunneln började närma sig.

Men.

Lilleman var ju inte fixerad, det konstaterades redan vid den första undersökningen på förlossningen för då snart ett dygn sedan. Han var fortfarande ruckbar och nu skulle han ta sig ner genom förlossningskanalen. Trodde vi. Det trodde inte han. Inte alls faktiskt. Han rörde sig inte ur fläcken. Han som varit som en vilde i magen låg plötsligt blixtstilla. Timmarna gick, smärtan och värkarna var hemska och jag började bli trött. Otroligt trött. Vi började nu närma oss 24 timmar utan smärtlindring, sömn eller ens andhämtning. Runt kl. 17 utspelar sig följande samtal, enligt Alex för jag minns inte detta. Alls.

Alex: Kämpa inte ihjäl dig älskling, det finns ju andra alternativ…

Jag: Vad i helvete har jag för jävla val tycker du??

Barnmorskan Eva: Kejsarsnitt är ju ett alternativ…

Vi bestämde oss för att ge det en timme till, hade han fortfarande inte rört sig alls efter ytterligare en timme skulle det bli snitt.
Det var nu ”utnyttja tyngdlagen” skulle introduceras. Jag hade en enda ställning i den där sängen som var en lite uthärdlig att ta värkarna i. Nu ville de helt plötsligt att jag skulle byta ställning, gärna dansa lite och sitta på en pilatesboll. Vi kan väl säga så här, någon dans var det inte tal om, att ens stå upp fick det att blixtra för ögonen och den där pilatesbollen. Ni får ursäkta nu, jag kan inte skriva detta utan att förstärka med svordomar men den jävla pilatesbollen. Jag kommer aldrig mer att se åt en pilatesboll och har jag vassa tillhyggen med mig när jag gör det kommer jag att använda dessa. Fy fan.

En timme senare hade tyngdlagen inte gjort ett skit och då gick det fort. Fick först en spruta för att stoppa upp värkarbetet. Den tog inte heller. Surprise, surprise. Kanyler hit och kanyler dit. Klädbyte för Alex och iväg till OP. Ett helt team av blåklädda, vänliga människor tog hand om oss i operationssalen och efter att ha bytt säng mot operationsbord, tagit ytterligare ett par värkar och snyftat ”när försvinner värkarna egentligen?” satt jag framåtlutad och fick dagens tredje spruta i ryggraden. En spinal den här gången. Och hallelluja, den funkade. Runt 18:30 var smärtan borta. Vilken känsla det var. Den ersattes fort av fruktansvärda frossbrytningar som fortsatte genom hela snittet, timmarna på uppvaket och natten. Fick lugnande då och då för att de skulle släppa och fick senare veta att det inte är så ovanligt vid den typ av förlossning som jag hade haft.

Oh well, själva snittet gick precis hur bra som helst. Jag kände verkligen ingenting. Inte ens de rörelser som de varnat mig för. Jag var så lättad över att smärtan var borta och det räckte gott så.

Kl. 18:50 tog lilleman sina första andetag och skrek så att vi hörde honom direkt. Underbart! Här stannade mitt hjärta lite, och när barnmorskan Eva bar fram honom till mig och Alex var lyckan total. Alex följde sedan med Elliot och Eva, klippte navelsträngen, tvättade och badade, vägde och mätte och under tiden syddes jag ihop och rullades iväg till uppvaket. Här återförenades vi sedan efter några timmar och aldrig har jag blivit så glad över att se någon som jag blev över att se Alex just då.

Ja, det som hände sen är ju faktiskt inte en del av förlossningen och heller inte denna förlossningsberättelse men allt har gått jättebra. För att ha blivit snittad har jag klarat mig oförskämt bra har jag förstått. DET är jag tacksam för.

Men ja, lite så gick det till när lilleman kom till världen och nu vet ni också det jag inte visste innan. Det finns fall där epiduralen inte fungerar. Det är ovanligt, absolut, men det kan hända. Det finns för mig heller ingen garanti för att det kommer/inte kommer att funka vid en eventuell andra förlossning. Vi får fundera på det lite längre fram.

Nu är vi hemma, vi är en familj och när man tittar ner på sin lilla son, denna guldklimp, det finaste som finns, då är det faktiskt så att man glömmer och förtränger och att det är värt all smärta i världen. Eyes on the price så att säga.

 

3 kommentarer

  • Sandra Sandell

    Jag trodde jag var ensam <3
    Att man skulle kunna vila efter eda att smärtan näst intill helt skulle försvinna…pffft, knappast!!! 😉
    Med andra tog jag ingen eda och förloppet tog bara 6h så den var "lättare" samma smärta men kortare 🙂
    Lycka till nästa gång @):-

    • Sarah

      Man tror nog alltid att man är ensam men genom att skriva här har jag förstått att så inte är fallet. 6 timmar låter som betydligt bättre än 26 om du frågar mig och jag tackar för lyckönskningarna. Så mycket värre kan det väl ändå inte bli tänker jag? I värsta fall slutar det med snitt nästa gång också och då lär det väl ha tagit ungefär så lång tid som den här gången. Haha, den dagen den sorgen 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.