När man förlorar sin röst

Inte bokstavligt talat då alltså, det brukar hända mig det också, eller i alla fall när jag gick med min astma obehandlad i många år och hostade som en galning. Då försvann rösten ibland.

Nu menar jag snarare när man tappar orden, famlar efter formuleringarna och inte vet vad eller hur man ska skriva. Skrivkramp helt enkelt. Det har hänt tidigare, det vet ni trogna läsare, och alltid i samband med något jag inte kan skriva här. När det händer saker i livet utanför bloggen, saker som inte passar sig för detta forum, saker jag varken kan eller får skriva om. Då tappar jag min röst. Då famlar jag och vet inte alls vad jag ska skriva.

Jag verkar helt sakna förmågan att publicera mer lättsmält innehåll om livet i sig är en svår tugga. Och den här våren, när bloggen tystnade har varit sådan. Det har hänt m y c k e t, allt inom mitt yrkesliv, och allt saker jag inte har kunnat tala om här. Det kan jag inte nu heller så någon förklaring i efterhand blir det inte. Men att jag har en ny arbetsgivare och har hittat tillbaka hit får väl tala sitt tydliga språk.

För sanningen är att jag saknar er! Att ”prata” med er här, all fin feedback ni ger, och att låta bloggen vara den ventil den har varit sedan start, det saknar jag i de mer tysta perioderna. Men jag är lite ringrostig känner jag så ni får ha överseende med det, det är bara skönt att vara tillbaka.

Har ni en fin sommar hittills? Det får jag ändå säga att vi har, vädret känns väl sådär just nu men vi har ändå hunnit med en del utflykter, fler står för dörren och vi funderar på en sväng till Kolmården med barnen. Det är fint helt enkelt, tillsammanstid med de bästa jag vet, kan inte vara fel det <3