Okategoriserade

Och mitt i allt blommar den så vackert…

Ni har säkert märkt att det har varit tyst på bloggen i ett par dagar och kanske blir det så ett tag till. Jag vet inte just nu, jag vet inte så mycket alls faktiskt.

Vi kom hem till ett fullständigt kaos i söndags. Någon gång under helgen har någon/några brutit sig in hemma hos oss och vänt upp och ner på hela vårt hem. Bokstavligt talat. Det kändes som att kliva rakt in i en Beck-film eller liknande. Kläder, prylar och lådor överallt. Trasigt. På trekvart. Utdraget. Rörigt. Surrealistiskt. Overkligt. Chockerande. Skrämmande. Kränkande. Äckligt. Fruktansvärt.

Jag har varvat gråt och magknip med att röja, städa, tvätta, valla runt poliser, prata med försäkringsbolag, gå tillbaka till jobbet, inse att ännu mer än vi först trodde är borta och sen gråter jag lite till. Och kramar Alex, den stora klippan i allt detta, och gör mitt bästa för att hålla ihop inför Elliot.
Givetvis är jag inte ensam i detta, vi gör allt tillsammans. Men eftersom det är min blogg och mitt val att skriva om hur jag mår lämnar jag Alex utanför. Men det är klart att vi pratar mycket, tröstar och peppar om vartannat.

Så det är tyst härifrån ett tag, tills jag känner för att skriva igen. Den kommer alltid tillbaka, skrivlusten, det vet jag, men jag vet inte när. Oftast när jag har fått lätta mitt hjärta så här.

Inbrottstjuvarna hade dragit ner rullgardinen i sovrummet för att få jobba ostört. Vi fick inte dra upp den, eller röra någonting hemma förrän kriminalteknikern hade varit här vilket han var i måndags förmiddag. När jag så äntligen fick släppa in ljus i det där sorgliga och ledsamma rummet igen stod den där och blommade så vackert som aldrig förr. Årets pelargon, Kronprinsesse Mary. Det kändes helt absurt då och gör så fortfarande. Den blommar men jag känner mig vissen.

63

8 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.