Okategoriserade

Tacksamheten

11 juni, 2019

Hej igen. Jag försvann ett par dagar och det finns en förklaring till det. Skrivkramp. Eller något åt det hållet. Jag har svårt att skriva här när tankarna egentligen är på annat håll, så har det alltid varit. Och det som nu stör mig är något som det på sätt och vis inte känns som att jag ens har rätt att skriva om.

Terese Alvén.

Jag kände henne ju inte ens. Känner inte hennes familj eller hennes vänner. Jag har följt henne länge, tappat bort henne ett tag men hittat henne igen när det första ofattbara hände i vintras. Det ÄR inte min historia att berätta, inte alls, men hennes öde har drabbat mig så hårt. Jag vet inte riktigt varför, vad som är speciellt med just den här orättvisan. Kanske att vi är nästan jämngamla, två barn, mitt i livet. På språng. Bokstavligt talat.

Det är bara för jävligt och för hemskt och så sorgligt att jag blivit alldeles matt. Jag har gråtit, funderat, stirrat rakt ut. Och så har jag kommit fram till att det inte får vara for nothing. Jag ska bli så mycket bättre på att uppskatta det jag har. Det stora och det lilla.

Jag är så glad att jag har två barn att få hänga med hela sommaren. Att jag har en man som sprider sina strumpor överallt. Att jag har ett hus att städa. Att jag får ta medalj i ”plock-SM” här hemma varje dag. Att jag har en trädgård att sköta om, att jag kan känna schersminens doft just nu. Att jag får leva och ta hand om mig och min älskade familj. Kort sagt, jag ska njuta av här och nu på ett sätt som jag ibland är lite dålig på. För jag är så inibomben tacksam över det jag har. Min familj. Min skatt. Dem jag älskar mest i hela världen. För livet är så fruktansvärt och ofattbart skört och bräckligt. Till låns. Och INTE att ta för givet.

Sov gott Terese <3

1

Inga kommentarer

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.