Tillbaka i vardagen. Nästan.

Sedan i måndags är vi tillbaka i vardagen igen. Nästan. Eller en av oss är det i alla fall. Alex gick tillbaka till jobbet i måndags och jag ska inte sticka under stol med att det fanns en del söndagsångest hos undertecknad den här gången.

Innan Alex gick på sin andra semester, efter resan till USA (har jag ens berättat det?) var jag alldeles för stressad, hade sovit alldeles för lite och dragit det tyngsta lasset med barnen över sommaren. Jag var inte kul då. Och jag mådde inte speciellt bra.

Men den sista 1,5 veckan av Alex semester vände det där och jag kände mig plötsligt lite mer utvilad, lite stärkt av att få dela jobbet med barnen hela dagarna. Och då kändes det inte som ett yay-moment att han skulle gå tillbaka till jobbet. Även om det nu bara är tre (typ snart två) veckor kvar av detta evighetslånga sommarlov som Elliot just nu har.

Men so far so good, det rullar på här hemma. Vi har vår lunk liksom, vi tre och Alice, när det bara är vi hemma. Det mesta följer samma mönster och det är det mönster det liksom måste följa för att funka. Ungefär så. Inte super exciting men fungerande.

Så om ytterligare två veckor går vi tillbaka till vardagen på riktigt. Elliot på förskola 15h/vecka och lillan och jag lite egentid. Det ska bli spännande det också för även om det är tillbaka till vardag och rutiner är ju just de där rutinerna ganska annorlunda nu mot när Elliot gick på sitt sommarlov i början av Juni, nästan tre månader gör stor skillnad på en liten tjej. Så det ser jag fram emot, jag välkomnar vardagen och att hitta våra nya rutiner under hösten innan tultan börjar skolas in. Vilket i sig är ett helt eget kapitel. Eller förlåt, blogginlägg.

Hur har ni det, är ni tillbaka i gamla hjulspår nu? Sommartider är ju jobb-bytar-tider sägs det, hur många har gett sig på den övningen i år?