Okategoriserade

Veckans krönika: Vart tog motionärerna vägen?

I helgen som gick var det Ironman-tävlingar i Kalmar och på Öland. En fantastisk folkfest, otroliga prestationer och 1500 funktionärer som gjorde ett alldeles underbart jobb. Det ÄR fantastiskt, både att se och uppleva och prestationerna är imponerande. Tro inget annat.

Men det fick mig också att börja fundera. Varför har det här med träning blivit så extremt? Varför finns det inget mellanting längre, det är antingen soffpotatis eller elit, vart är de vanliga motionärerna?

När jag växte upp joggade pappa ibland och spelade alltid tennis en gång i veckan. Mamma gick på olika aerobicspass och sprang även hon. Något pass/vecka och någon runda per vecka. Det var på något sätt alldeles lagom, de var hälsosamma, friska, hurtiga människor som balanserade småbarnslivet med jobb och träning.

Idag?

Idag ser det inte alls ut så. När jag säger att jag gillar att springa blir följdfrågan vad jag gör milen på? Jag jagar inte ens milen. När jag säger att jag gillar att springa blir följdfrågan vilka lopp jag är anmäld till? Inga. När jag säger att jag gillar att springa blir följdfrågan om jag har upptäckt cykling än? Svaret är nej.

Jag upplever att många som idag bränner ut sig gör det för att mycket i vårt samhälle har blivit så extremt. Det räcker inte att göra lite av något längre, man ska gå all in, på alla livets områden och att träna är på något sätt det yttersta beviset på hur grym man är. OM man tränar ”något varje dag” och kan mäta sina tider med proffsens. Annars är det tyvärr inte godkänt. Jag kan förstå att tröskeln är extremt hög för dem som känner att de kanske borde börja träna idag men har svårt att komma igång.

Jag springer för att jag gillar det. För att jag kan. Och mitt mål är att springa tre pass per vecka, just nu 4 km per tillfälle, för att det funkar med dåliga knän och astma. För att jag kan. Och för att det är skönt. Jag springer på känsla. Jag är en motionär, jag tillhör inte eliten. Jag kommer aldrig att springa lopp, vet ni varför? Jag har noll tävlingsinstinkt och tycker faktiskt inte ens att det är speciellt kul att tävla.

Däremot kommer jag att packa ner joggingskorna i packningen till bröllopsresan. För att kunna springa en runda med min nyblivna man på en underbar plats. För att det kommer att vara härligt. Både där och då och att se tillbaka på senare.

Jag gör det varken för att pressa kilometertider eller jaga höjdmeter, jag gör det för att jag tycker om det. Stolt motionär som jag är.

#stoltmotionär

 

2 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.