Body and Mind by Sarah Family of four Rawfood & Detox

Första oktober och en nystart

1 oktober, 2018

Dem av er som följer mig på instagram (@lifebysarah.se) har de senaste dagarna sett både smoothiebowls, gröna smoothies och frukostprepp i form av overnight oats. Den uppmärksamma läsaren lägger då ihop ett och ett och det är klart att ni har rätt, tre veckor efter förlossningen kör vi nystart med lite mer hälsosam mat och medvetenhet igen.

Att träna är det fortfarande inte tal om, ett kejsarsnitt är ett stort ingrepp och tre veckor efteråt är man inte träningsredo. Hur frustrerande och jobbigt det än kan kännas. Och det gör det, tro mig.

Men.

Gröna smoothies (utan kål givetvis, det funkar inte!) bowls och nyttigare frukostar kan ingen hindra mig ifrån.

Så. Nu är målet satt för mammakroppen 2.0, eller snarare att i någon mån få ta tillbaka min egen kropp igen. Så gott det nu går så länge man ammar. Ingen träningshets, ingen vikthets, det är inte alls så jag menar. Jag menar bara att få känna mig lite mer bekväm igen, något som inte är helt enkelt med en mage som både har tappat känsel och är jätteöm på samma gång efter snittet. Det är en så sjukt konstig känsla det där men det är precis så det känns. Mellan naveln och snittet (som sitter långt under bikinilinjen) har jag ingen känsel men att bära byxor som sitter åt eller att böja mig ner för att knyta skorna gör jätteont för då känns hela magen som ett stort, blåsvartgröntgult blåmärke.

Så, snitt-mage till trots, jag vill helt enkelt bli lite mer bekväm och då får äntligen rawfooden komma tillbaka igen. Jag äter dock samma middag som övriga familjen vilket gör att jag inte är 100% raw eller plantbaserad. Ännu. Ett som är säkert är i alla fall att jag älskar detta sätt att äta. Någon som håller med?

En annan grej, vår lilla J är så himla snuttig och vill mest bara vara nära, nära, nära hela tiden. Just nu vill hon inte bli nedlagd alls. Någon gång på dagen. Visst kan det vara frustrerande såklart, när jag vill skriva ett blogginlägg till exempel, men samtidigt, detta är vår sista bebis och jag vill bara njuta, njuta, njuta av denna ljuvliga lilla tjej som söker trygghet och närhet och helst under hakan och lite hud mot hud. Lilla hjärtat alltså <3

Baka baka liten kaka

Baktips!

28 september, 2018

Jag har bakat en hel del på sista tiden, jag får ofta sådana ryck när jag är hemma mycket, och nu när jag är hemma med bebis och får besök lite titt som tätt är det bra att ha något hemma att bjuda på.

Två kakor har stuckit ut lite ur mängden och dem bara måste jag tipsa om!

Först ut, kakan på bilden, som är ett recept av Zeina. Det här är en supergod kaka precis som den är men jag tänker att den också kommer att gå att variera precis hur mycket som helst. Jag kommer definitivt att baka den som en saffranskaka till jul och jag är redan nyfiken på att göra om den till en äppelkaka med lite kanel. Mums!

Och när Jennie skulle komma i onsdags slängde jag ihop en morotskaka. Det var bara det att jag inte hade några morötter hemma. Jag har däremot en hel trädgård full med fin fallfrukt efter de senaste dagarnas blåst. Sagt och gjort, jag skippade morötterna och rev ner några äpplen i smeten istället. Precis lika gott kan jag meddela! Jag utgick från Leilas recept på morotskaka men vilket recept som helst fungerar säkert lika bra. Dagens tips!

Sarahs funderingar

Livets lyx

27 september, 2018

Att få vara föräldraledig, hemma med sina barn är verkligen en lyx. Inte alltid en dans på rosor, det påstår jag INTE, men ändå lyxigt och något vi i Sverige nog ofta tar för givet.

Men.

Att dessutom få dela den tiden med sin bästa vän, det är verkligen livets lyx det. Igår sågs vi i några timmar när våra stora killar var på föris. Båda våra små guldklimpar sov sig igenom så gott som hela daten och vi, tja vi fick ostörd ”sitta-och-prata-tid”. Hur ofta händer det?

Inte alls ofta så vi passade på att njuta ordentligt! Och mumsa på morotskaka utan morot (kommer recepttips på den i morgon, I promise). Helt klart en bättre förmiddag!

Livets lyx alltså!

Bild: Georgia de Lotz

Drömhuset Fixat & Donat Sovrummet

Ljus och mörker

26 september, 2018

Vi har jobbat lite på två olika spår i sovrummet sista tiden, ljus och mörker. Att få in elen igen och kunna sätta upp våra nya lampor samt att få upp gardiner för mörkläggning. Eller egentligen är det inte mörkläggning, i ett så här pass mörkt rum behövs inte det har vi märkt. Men det handlar om att kunna stänga in sig och få lite avskildhet. Ännu viktigare när man sover på nedre plan har jag märkt.

Gardinen är nästan roligast, jag var helt inne på en gardin som verkligen mörklägger men när man har skapat ett rum som är så mörkt som vårt nu är behövs inte det. Alls. Däremot skjuts gardinen från fönstret och in över väggen på dagtid vilket gör att en stor portion mörk vägg försvinner och DET gör enormt stor skillnad för hur rummet upplevs dagtid. Behöver jag säga att jag är nöjd? Vad jag valde för gardinskena, upphängning och annat tar jag i ett separat inlägg, det var lite pill innan jag fick det precis som jag ville.

Lamporna är House Doctors modell Game i storlek large och de är, och blev, så himla rätt här. För det första är det skönt med riktiga sänglampor och så den här modellen som dessutom fungerar som fönsterlampa i ett av våra fönster i rummet. Perfekt!

Nu saknas bara golvsocklar, sängbord och en knopplist, sen är det klart. Så otroligt skönt det känns! Resten är detaljer och sådant som kommer att få hoppa runt lite för att känna in sin plats innan de slutligt landar någonstans. Här ska ett bröllopsfoto in bland annat och på den där knopplisten ska de rätta detaljerna få landa. När jag hittar dem. Allt har sin tid så att säga. Men snart, snart, snart.

Sarahs funderingar

Dagens goda (& onda) gärning

25 september, 2018

Den här dagen, den första ensam hemma med bara lillan har verkligen varit fullspäckad från början till slut. Lika bra det kanske, att beta av de flesta av veckans to-do’s på samma dag.

Dessutom hände en sak när jag skulle gå och hämta Elliot på förskolan som jag inte precis hade räknat med. Precis när jag kom ut på gatan ser jag en mycket gammal man på en trehjulig cykel köra ner för en ganska brant slänt mitt emot vår infart och välta. Han kom snett och fick liksom inte stopp på sitt ekipage. Stackars farbror!

Jag insåg ju ganska omgående att detta skulle vara betydligt tyngre än de rekommenderade ”bär bara så tungt som bebisen efter ett kejsarsnitt” men vad sjutton skulle jag göra, jag kunde ju inte bara lämna honom där och den dagen jag hamnar i samma situation hoppas jag verkligen att någon bryr sig om att stanna och hjälpa mig.

Jag lyckades få upp både farbrorn och cykeln på vägen igen och han envisades med att han var ok och skulle cykla vidare fast det såg långt ifrån ut så. Måtte han ha ett trygghetslarm på sig att trycka på om han skulle känna senare att han inte mådde så bra.

Magen och snittet känns nu ikväll så visst var det ”för tungt” men det känns samtidigt väldigt fint att få ha hjälpt någon på riktigt. Dagens goda, och aningen onda, gärning alltså.

Annars då? Vad har ni haft för er idag?

Family of four

Första (fantastiska) måndagen & lite kroppshets

24 september, 2018

Alltså ibland får man nypa sig lite i armen faktiskt. Idag var första måndagen för oss som tvåbarnsfamilj då Alex gick tillbaka till jobbet och jag var hemma med både Elliot och Juliette en hel dag.

Elliot är från och med idag ett ”15-timmarsbarn” på förskolan och det innebär här i Kalmar att han nu bara får gå tisdagar, onsdagar och torsdagar mellan kl. 09-14. Ovant såklart men det kommer nog att bli jättebra. Han behöver definitivt förskolan men det ska bli mysigt att få dagar med dem båda hemma också. I alla fall om de blir som den här.

Jag fick inte världens bästa start då lillan varit vaken från 03-06 i natt och vid 06, ja då vaknade Elliot så undertecknad har kört på sedan kl. 03 nu. Jodåsåatte… Men det konstiga med sådana dagar är ju att det går. Och att det ofta går betydligt bättre än förväntat.

Idag är definitivt en sådan dag, Elliot har varit Prince Charming prick hela dagen. Inga bråk, inget testande av mammans gränser, inget tjafs. Vi har bara haft det hur mysigt som helst hela dagen. Så snacka om att få en kanonstart på vårt ”nya liv”. Tack livet för den smörpassen så att säga.

Ikväll har jag sett första avsnittet av Mia Skäringer Lazars ”Kroppshets” som går på SVT. Har ni sett den? Så bra! Och tänkvärt. Jag som redan funderat i termer av att börja träna två veckor efter mitt kejsarsnitt fast jag vet att jag bör vänta i sex veckor. Jag som deppar över min mage fast den har burit våra två guldklimpar och fast den bara har haft två veckor på sig att återhämta sig efter det senaste snittet. HUR SJUKT ÄR DET? Tack Mia för påminnelsen <3

Nu ska jag amma lillan en sista gång innan natten och sedan hoppas jag att vi sover gott mellan amningarna i natt. Håll ett par tummar för det är ni snälla!

Bild: svt.se

Baka baka liten kaka

Äppelpaj deluxe

19 september, 2018

Ännu ett inlägg jag skrev innan Juliette föddes men som aldrig hann bli publicerat då. Men en så här god, och fin, äppelpaj är inget att hålla på tycker jag. Varsågoda! Något att baka till helgen kanske?

En väldigt regnig dag och en massa tända ljus räckte för att jag skulle vilja baka en äppelpaj. Eller vilja, det känns som ett lite för svagt ord, det var mer ett starkt behov. Det kan också ha att göra med den här bilden på en äppelpaj som satte igång kreativiteten och viljan att blanda mina klassiska recept på äppelpaj med ett nytt sätt att göra den på. Kul!

Så.

Igår var det dags, Alex skulle på 30-årsskiva vilket Elliot tyckte var ”halvkul” (läs: fruktansvärt, pappig är bara förnamnet) och eftersom han trodde att pappa skulle få tårta utlovade jag äppelpaj hemma istället. Det gick han med på och jag fick en utmärkt anledning att få baka lite. Åh vad det luktade, och smakade, gott!

Family of four

Baby blues bland annat

18 september, 2018

Ja hörni, man vet att det kommer och ärligt talat har jag nästan välkomnat den den här gången – ”the baby blues”. Den kickade in på allvar två dagar efter Juliettes ankomst, i samband med att vi åkte hem från BB.

Det bara sprutade av känslor, hormoner, tårar och bröstmjölk just då och att få gråta lite var en ganska fin befrielse faktiskt. Sen har det väl mer eller mindre fortsatt så i någon vecka för att nu ha avtagit något. Kroppen är härlig och märklig på samma gång, det får man ändå konstatera. Att befinna sig i bebisbubblan precis veckan efter en förlossning är en berg-och-dalbana, och här måste jag återigen få flika in ett halleluja till alla mamas för jösses vad vi och våra kroppar faktiskt går igenom. Man skulle ju göra det tusenfalt för sina små men ändå, det är ingen plättlätt match alla gånger.

Jag har gråtit över syskonkärleken Elliot visar Juliette, över att hans tid som vår ”bebis” nu definitivt är slut (kändes som att vi kom hem till en femåring och inte en treåring), över hans känslor inför allt det nya, över ömma bröst, över en mage och ett sår som gör ont och över hur fina Alex och Elliot såg ut när de satt i trädgården och åt varsitt äpple.

Ja. Jo. Hrm. Baby blues som sagt.

Men det tydligaste baby blues-ögonblicket den senaste veckan var nog ändå när jag fick syn på min bästa väns yngsta lilla son, som just nu figurerar i Elodie Details stora höstkampanj, på Instastories. Jag har sett bilderna innan såklart men helt plötsligt blickade hans stora blå ögon mot mig på skärmen och då rann det över igen. Fina, fina lilla pojke!

Så som ni hör är allting precis som det ska. Känslor, hormoner, tårar och bröstmjölk sprutar åt alla håll tycker jag. Eller det har gjort. Det börjar lugna sig lite nu faktiskt. Phew! Och tänk, idag är det den dagen då vårt planerade kejsarsnitt egentligen skulle ha ägt rum, så overkligt långt borta att tänka så nu när lillan har varit hos oss så länge redan och är så självklar här hos oss <3.

Bild: på världens sötaste lilla Gusten, Elodie Details

Body and Mind by Sarah

Fitbit

17 september, 2018

Vet ni, jag har blivit med fitbit-armand. Egentligen mest tack vare Alex, han har haft ett under en tid men så la hans löparklocka av ungefär samtidigt som han jackade upp sitt mål med löpningen ganska rejält och huxflux hade en han en ny, betydligt, bättre löparklocka och således inget behov av sin Fitbit Flex 2 längre.

Man tackarrrr!

Så nu, höggravid å jäklig har jag en Fitbit på handleden dag som natt och får veta exakt hur många steg jag tar och hur dåligt jag sover. Tanken är såklart mest att jag ska använda mig av den här efter förlossningen men det är ju intressant att se min statistik även nu innan. Jag trodde aldrig att jag nu, i min situation, skulle komma upp i mellan 6000 och 7000 steg per dag. Då ska ju inte 10 000 som icke-gravid vara ett problem tänker jag.

Nu ska jag bara byta till ett armband som är lite mer jag, det här svarta känns lite för hårt och markerat och ganska långt ifrån jag.

Någon mer därute som använder ett aktivitetsarmband?

Family of four

Jag körde till min egen förlossning

12 september, 2018

Det är ändå ganska coolt, hur många kan säga så tror ni? Men det var givetvis inte det jag trodde när jag satte mig i bilen och åkte in till förlossningen för en kontroll i fredags.
Jag hade haft förvärkar i någon vecka och kände själv att det var ganska långt till den 18:e då vårt planerade kejsarsnitt var tänkt att ske. Men så tillkom en liten blödning och då bestämde jag mig för att ringa upp till förlossningen. Detta var i torsdags, då ville de att jag skulle försöka ”vila bort det” men på fredagen hade varken värkar eller blödning försvunnit så jag ringde igen och blev då inkallad på en kontroll.

Jag hade inte en tanke på att det kunde innebära att hon skulle komma redan då. Med Elliot gick ju vattnet, vi åkte in på kontroll men blev hemskickade igen. Det här var ju bara förvärkar och en liten blödning. Jag trodde max att de skulle flytta det där planerade snittet något. Men tji fick jag. Så jag körde in, lämnade BB-väskan hemma, sa till Alex att han kunde stanna på jobbet men vara tillgänglig på telefon ”om-utifall-att” och drog iväg ett sms till mamma som skulle komma upp till Elliot när det var dags. Allt lugnt, jag åker bara in och kollar för säkerhets skull.

Väl inne på BB kopplades jag upp mot CTG och låg där en bra stund, 20-30 minuter som utlovat blev 50 minuter innan en barnmorska återkom och konstaterade att ”du har ju värkar” följt av ”känner du av dem?” Det gjorde jag ju såklart men svarade att ”ja men det är inte så farligt”. Hmm sa barnmorskan, gjorde lite andra undersökningar och bad mig vänta på läkaren.

Läkare? Varför då? hann jag tänka innan läkaren kom in och började fråga när jag ätit senast vilket var frukost kl. 08 och vid det här laget var klockan 12. ”Ok, så efter kl. 14 då” sa läkaren och var på väg att lämna rummet när jag fick hindra henne och fråga ”du menar alltså att hon kommer idag?”.
Det var precis vad hon menade, tidigast kl. 14 men när som helst efter kl. 14 skulle vår lilla prinsessa födas och det var nu det gick upp för mig att hon verkligen skulle komma då. Samma dag. Den 7:e, inte den 18:e. Jag insåg också att jag hade en del samtal att ringa och bad om min telefon.

Herregud alltså, det var roliga samtal till både mamma, som har längst att åka och till Alex. Alex skulle precis beställa mat på lunchen och hörde nog knappt vad jag sa när jag berättade att ”hon kommer idag, de tänker förlösa henne idag, när som helst efter kl. 14”. Vi la på och han ringde upp efter 10 sekunder igen – ”idag??”

Någon timme senare var förskolan informerad om att mormor hämtar, samma mormor var på väg upp till Kalmar från Karlskrona och Alex var på väg upp på BB med den där BB-väskan som jag lämnat hemma. Voine, voine! Både Alex och jag var helt förvirrade tror jag, vi var verkligen inte förberedda men samtidigt 100% redo såklart. Och helt förvånade var vi ändå inte, jag hade ju haft värkar ganska länge och att det skulle dröja så länge som till den 18:e trodde vi nog egentligen inte heller.

Men men, efter alla förberedelser rullades vi in på operation runt 14:30 och strax efter kl. 15 föddes vår lilla prinsessa. Allt gick jättebra och vi blev så väl omhändertagna av alla vi mötte. Lillan mådde bra, jag också och precis som jag hade hoppats fick vi denna gång vara tillsammans direkt efter snittet, hela tiden på uppvaket och hela vägen in på BB. Så underbart! Väl där fick vi besök av en kompis som är barnmorska och råkade jobba den kvällen (tack Magda! <3 ) och så fick jag äntligen ta del av den där grattisbrickan som var precis så god som den sägs vara.

Jag vet inte hur många gånger den kvällen vi tittade på varandra och sa ”herregud, hon är redan här”. Det var underbart, överrumplande, överraskande, härligt och chockerande på samma gång. Det är det fortfarande, bebisbubblan är underbar och jag är så tacksam över att allt har gått så bra och över att vi nu får vara hemma med vår lilla sessa.

Mindre glad över att förskolan, Elliot gick tillbaka dit idag efter ett par dagar hemma med oss, ringde för någon timme sedan och berättade att ett annat barn kräkts rakt ut och att flera andra gått hem. Magsjuka nu är nog ungefär det sista jag önskar mig, håll tummarna för att vi slipper är ni snälla. Att kräkas med en snittad mage lockar ungefär lika mycket som att gnaga av sig en arm…