DIY Okategoriserade

Sänghus

12 augusti, 2019

Elliot har sedan länge en ”storpojkssäng”, eller kan man ens säga så? Han har en barnsäng, typisk 80×200 och den har fungerat bra men en bredare säng och en riktig resårmadrass är givetvis bättre. Det är väl inte direkt så att vi tror att just sängen skulle vara en lösning på ”sömnproblemen”, absolut inte, men de timmar han får ska vara kvalitativa och den säng vi nu har köpt kommer han att kunna ha länge.

Men en säng är ju en säng och det är nog bra nog men jag ville göra något extra. Både för att jag tycker att det är nedrans roligt att bygga och fixa och för att jag inte riktigt gillar vanliga sänggavlar. Eller gillar och gillar, men det kändes inte som att någon sänggavel till 120-sängar passade en 4,5-åring.

Så sagt och gjort, jag skissade på ett alternativ, köpte hem mdf och färg och satte igång. Eller nja, jag fick be Alex om hjälp med att få hem den största av mdf-delarna. Vår Passat har ett väldigt generöst bagageutrymme egentligen men med två monterade bilbarnstolar i baksätet var det helt enkelt omöjligt. Så tack älskling för hjälpen!

Och nu, en del sågande, skruvande, spacklande, slipande och målande är det klart. Elliots sänghus! Och han älskar det <3 När vi satte det på plats, sköt in sängen och bäddade iordning glittrade det i ögonen på honom och även om det var morgon då tror jag att han längtade efter att få gå och lägga sig direkt.

På husets ena gavel skruvade jag upp två kryddhyllor från IKEA där godnattsagorna nu får samsas och den lilla klämspoten hade han sedan tidigare, den är inköpt på Clas Ohlson. Färgen är NCS S 5020-B, ”Pärlhyacint” på Beckers färgkarta.

Jag är verkligen jättenöjd med hur det här blev, mysigt och lite roligt men också en rejäl pjäs (herregud så tung den är…) som hans rum behövde. Det blev liksom balans där inne nu med hans väggmonterade IVAR-skåp längs ena väggen och sängen och byrån på den andra.

Det är verkligen kul med hemmaprojekt tycker ni inte? Jag har redan ett nytt i tankarna, kan ni gissa vad?

Okategoriserade

Molly!

11 augusti, 2019

The one and only Molly Sandén spelade i Kalmar i fredags, en konsert jag verkligen, verkligen har velat se. Men lillan och hennes nattningar på sistone har gjort att jag inte velat eller vågat planera något. Jag hade avskrivit Molly med en djup suck.

Men så hörde Jennie av sig helt spontant och frågade om jag inte skulle haka på dem och plötsligt verkade det som att alla stjärnor, planeter, currykryss och feng shui stod i samklang för jag kände att ”jo, det skulle nog kunna gå ikväll”.Så jag tackade jag, tänkte att jag nattar lillan först lite geschwinnt och sedan smyger jag iväg.

Ha ha ha.

Så lätt skulle det givetvis inte gå. Lillan vaknar av en jäkla fluga när jag ska lägga nere henne och på klassiskt bebis-känner-på-sig-att-mamma-ska-iväg-manér var hon sedan klarvaken. Strax innan åtta lämnade jag henne till Alex och åkte in mot stan. Enligt uppgift somnade hon inte förrän någon kvart innan jag kom hem igen…

Men men, jag hade i alla fall en toppenkväll och Molly var precis så bra som jag hade trott. Jag har verkligen lyssnat sönder hennes två senaste album så att få en sådan hitkavalkad presenterad som vi fick, det var underbart.

Okategoriserade

Krisar jag?

10 augusti, 2019

Vet ni i onsdags fyllde jag år. En väldigt lugn och stillsam födelsedag, precis som det var tänkt, eftersom vi kommer att fira båda våra födelsedagar i Stockholm nästa helg istället.

Jag fyllde 39. En siffra som inte på något sätt känns som jag men som jag ju inser att jag får förlika mig med. Lika bra att göra det snabbt som tusan, på något år eller så för sen är det ju dags för the big 40. Och den siffran ska vi bara inte tala om. Jag känner mig inte som fyrtio:ish. Inte alls faktiskt och jag får nog börja hävda att 40 är det nya 30 eller något.

Men oavsett om siffran känns obekant eller ej så har jag flera gånger fått frågan om jag har en liten kris på gång. Tackar som frågar men det har jag icke. Jag kan verkligen inte påstå det. Jag har haft min kris tror jag. Jag krisade långt tidigare, när jag var 28, singel och alla mina vänner födde barn och köpte hus utanför stan. DÅ krisade jag.

Nu, när jag tydligen har fyllt 39, är jag gift med min stora kärlek, min bästa vän och stadiga klippa. Vi har två fantastiskt fina barn och turen att kunna bo i ett hus som må vara lite kärvt och krävande ibland (100-åringar är sådana) men som också är charmigt, tryggt och ett riktigt drömhus.

Dessutom har jag ett jobb som jag älskar, ett företag jag brinner för och jag jobbar med så mycket duktiga och kompetenta kollegor som jag lär av hela tiden. Det är också en lyx.

Så nej, jag krisar inte. Varför i hela friden skulle jag göra det? Det vore nästan otacksamt. Om något vill jag istället se till att leva livet fullt ut i den situation jag befinner mig i så att jag verkligen tar tillvara på allt detta. Nej, någon kris har vi inte här faktiskt. Inte nu. Jag får väl ändra mig i så fall men det känns verkligen inte så.

Okategoriserade

Vill inte längta

9 augusti, 2019

Jag är så dubbelbottnad just nu. En del av mig längtar så det nästan kliar i kroppen efter att få gå tillbaka till jobbet igen. Eller tillbaka, jag har ju ett nytt jobb men att få kliva in i den rollen fullt ut, axla ansvaret som Cardlys VD och få arbeta fulltid med det jag tycker är så nedrans roligt. Just nu blir det, för min egen smak, lite för hattigt och det ska bli så himla kul att göra det på heltid snart.

Men så har vi den andra sidan av det myntet. Att det också innebär att skola in lillan på förskolan. Min bebis. Vår minsting. Hon som för alltid kommer att vara en bebis för mig. Vår sista baby. Hon är plötsligt en stor tjej, framåt, social och kommunikativ och det är så tydligt att hon kommer att vara väldigt redo för förskolan i Januari. Herregud. Jag vill inte längta efter det, jag vill stoppa tiden och sätta mig tillrätta med henne i famnen och bara snusa på den där fjuniga lilla hjässan i all evighet amen.

Så ni förstår jag har liksom en snygg klacksko, jobb-outfit och fixat hår på den ena sidan och birkenstock, praktiska kläder och mamma-tofs på den andra. Jag både bävar för, och ser fram emot livet 2.0 med två barn på förskola och de nya rutiner och den vardag som följer med det. En av många anledningar till att jag valde att säga upp mig från min fasta tjänst på Infomaker och starta eget var ju att både jag och Alex tror att det blir bättre för oss och vår familj. Både här och nu och i det långa loppet. Men visst blir det också intressant att se hur det kommer att fungera i verkligheten, med två egenföretagare och två barn. Det kommer att bli super, det är jag säker på, men det är nytt och det är spännande.

Så här står jag i min klacksko på ena foteen och med en birkenstock på den andra och bara längtar och skriker ”stoppa tiden” samtidigt. Någon som kan relatera? Inte det? Typiskt… 😉

Okategoriserade

Tillbaka i vardagen. Nästan.

8 augusti, 2019

Sedan i måndags är vi tillbaka i vardagen igen. Nästan. Eller en av oss är det i alla fall. Alex gick tillbaka till jobbet i måndags och jag ska inte sticka under stol med att det fanns en del söndagsångest hos undertecknad den här gången.

Innan Alex gick på sin andra semester, efter resan till USA (har jag ens berättat det?) var jag alldeles för stressad, hade sovit alldeles för lite och dragit det tyngsta lasset med barnen över sommaren. Jag var inte kul då. Och jag mådde inte speciellt bra.

Men den sista 1,5 veckan av Alex semester vände det där och jag kände mig plötsligt lite mer utvilad, lite stärkt av att få dela jobbet med barnen hela dagarna. Och då kändes det inte som ett yay-moment att han skulle gå tillbaka till jobbet. Även om det nu bara är tre (typ snart två) veckor kvar av detta evighetslånga sommarlov som Elliot just nu har.

Men so far so good, det rullar på här hemma. Vi har vår lunk liksom, vi tre och Alice, när det bara är vi hemma. Det mesta följer samma mönster och det är det mönster det liksom måste följa för att funka. Ungefär så. Inte super exciting men fungerande.

Så om ytterligare två veckor går vi tillbaka till vardagen på riktigt. Elliot på förskola 15h/vecka och lillan och jag lite egentid. Det ska bli spännande det också för även om det är tillbaka till vardag och rutiner är ju just de där rutinerna ganska annorlunda nu mot när Elliot gick på sitt sommarlov i början av Juni, nästan tre månader gör stor skillnad på en liten tjej. Så det ser jag fram emot, jag välkomnar vardagen och att hitta våra nya rutiner under hösten innan tultan börjar skolas in. Vilket i sig är ett helt eget kapitel. Eller förlåt, blogginlägg.

Hur har ni det, är ni tillbaka i gamla hjulspår nu? Sommartider är ju jobb-bytar-tider sägs det, hur många har gett sig på den övningen i år?

Okategoriserade

Ett svullet ben

30 juli, 2019

Först och främst, TACK! Vilken pepp och kärlek efter gårdagens sömninlägg. Eller brist-på-sömn-inlägg snarare. Hur det än är, och oavsett om det inte finns klara svar eller lösningar så är det skönt att känna att man inte är ensam. Så tack! Vi krigar på och väntar på den där vändningen som ni vittnar om. Heja!

Och ibland kan ju uppvak på nätterna ha sina orsaker. Fast man inte förstår det just där och då. I mörkret. I söndags när vi kravlade oss upp strax efter 04 med ett halvt grustag i ögonen fick jag blinka både en och två gånger, är hans ben helt svullet?

Jodå, visst var det så. Elliots ena ben var helt rött bak på vaden, varmt och stenhårt och svullet. Jag ska inte säga att det var dubbelt så stort men märkbart större. Läkaren mätte det senare och det var ca 4 cm skillnad vilket är ganska mycket på ett litet pojkben.

Först tänkte jag att det väl är ett myggbett men sen spred sig det röda och svullnaden ökade så vi ringde 1177 som ordnade en tid hos jourläkare. En läkare som tog detta på största allvar, ringde till smittskydds-någonting och ställde frågor, tog prover, mätte, vände och vred, klämde och kände men väldigt varsamt så vår lilla kille som inte alls gillar att gå till doktorn kände sig lugn och trygg. Läkaren målade på hans ben i ytterkant av det röda området och redan när vi kom hem så var det nästan dubbelt så stort.

För vi åkte hem till slut med någon form av akut-antihistamin som han fick en dos av och blev så trött att han mest grät sig igenom kvällen. Det var troligtvis en allergisk reaktion mot ett myggbett. De är tydligen extra giftiga just nu. Och det röda märket blev mindre varmt och spänt under kvällen så visst hjälpte det. Phew!

Nu är han fortfarande lite röd och fortfarande svullen. Är det någon som varit med om något liknande som vet om det tar tid för svullnaden att lägga sig?

Mycket ska man vara med om osv. osv.

Okategoriserade

Mörkt och kallt

29 juli, 2019

Det går i perioder, ibland bättre, ibland sämre. Sällan helt bra. Det påverkar hela familjen och undertecknads hälsa. Vad är det jag yrar om egentligen?

Sömn såklart.

Vi har världens finaste och härligaste barn. Snälla, roliga, spontana, fina, nyfikna och underbara på precis alla sätt. Utom ett. De sover som två stolpskott.

Oftast lätta att söva, helt slut efter en hel dag med tidig start. För tidig start är det. Allt mellan 04 och 05 är standard här hemma. I alla fall nu när det är ljust. Vintertid skulle jag säga att 05-06 är mer vanligt. Men tidigt är det och därför somnar de enkelt.

Men.

Sen börjar det, mardrömmar, nattskräck, tänder på väg, uppvak. Den ena väcker den andra och det blir som en enda stor cirkus av alltihop. Är man själv hemma blir det kaos.

Det som också går i perioder är min inställning till det här. I vissa perioder känner jag att vi bara måste lösa det här. Vi måste köpa nya sängar. Vi måste hitta en lösning. Vi måste, måste, måste. Det blir som en besatthet som inte är ens nästan bra. Den är faktiskt bara negativ. För vi har testat allt. Vi har läst spaltmeter om sömn, barns sömn och vi gör precis ”alla rätt” i de tips och råd man får. Det hjälper inte. Och det står ju också så, i nästan alla artiklar och böcker och annat ”barn sover olika, vissa barn sover mindre och så är det bara”.

En sådan här period av måste, måste, måste brukar följas av en period av F**k it. Vi skiter i det, det finns inget att göra annat än att acceptera och gilla läget och det mår vi alla bättre av hur trötta vi än är. Besattheten tär betydligt mer.

Så just nu är jag någonstans däremellan, på väg mot f**k it men fortfarande lite måste, måste, måste. Det är jobbigt. Så om jag får önska mig något just nu så är det att det ska bli mörkt och kallt igen. Förlåt alla ni som längtar efter sommaren hela året, men jag vill att mornarna ska bli mörkare, luften svalare så att vi kan sova med stängda fönster och inte bli väckta av skikande grannbarn (inget fel i det såklart men vi har så olika dygnsrytm att det blir problematiskt), fågelkvitter kl. 04 och alla dessa flugor. Kallt och mörkt, så att vi får sova lite bättre. Vi behöver det. Min fitbit talar sitt tydliga språk, sedan i April har jag snittat 3,48 h sömn per natt. Det. Är. Inte. Hälsosamt.

Och där ungefär har jag öst ur mig färdigt kring detta trista ämne. Nu är det fritt fram för pepp och igenkännande kommentarer. Pluspoäng och kanelbullar utlovas till alla som deltar.

Kärlek!

Okategoriserade

Två dygn

28 juli, 2019

Vet ni, jag har känt mig sliten den sista tiden. Nära till känslor. Skör. Trött. Det kommer liksom inget break, så känns det. Under terminerna när Elliot går på förskolan och lillan sover ibland får man en paus, ett break, axlarna lämnar öronen och pulsen återgår till normal. Nu under sommaren blir det inte så. Typisk tvåbarnsmamma kanske?

Men snart väntar något annat, snart kommer det ett break. Alex fyller år, the big three-0, och vi ska lämna barnen till mamma och pappa en helg för att åka till Stockholm och bara njuta. Bara vi i mer än två dygn. Förstår ni hur skönt? Jag längtar så det inte är klokt. Prata i hela meningar, avsluta tankar, sova ut, hotellfrukostar och en förhoppningsvis helt fantastisk middag på Etoile.

Det kommer att bli fint det här, jag kommer att sakna ihjäl mig och garanterat gråta en skvätt när vi åker hemifrån men det kommer det att vara värt för jag behöver verkligen det här. Åh som jag behöver det.

Okategoriserade

Att vara eller att inte vara

27 juli, 2019

Tillbaka här alltså, som bloggare, skribent i den här bloggen, detta lilla hörn av cyberspace som jag kallar mitt. Är jag det? En alldeles för stor, potentiellt djup, fråga att besvara just idag när lilla J tyckte att 03:50 var en bra tid att starta dagen. Inga, och jag upprepar INGA, livsavgörande beslut skall fattas idag. Men det tål att påminna sig själv om eftersom de allra flesta val får någon slags livsavgörande tyngd just dessa dagar när hjärnan har svårt att sortera.

Och well, just idag i denna stund är jag här i alla fall. Det får räcka. Det är inte jättemånga av er kvar här inne längre vilket är naturligt. Det är snarare fantastiskt att så pass många av er faktiskt hittar hit fortfarande trots att frekvensen minskat med en sisådär 2000%. Men jag tänker att jag skriver av mig, ur hjärtat som så ofta, och kanske, kanske hittar några av er tillbaka. Vem vet.

Vad jag däremot vet att är att mitt instagramkonto @bujo_by_sarah har vuxit väldigt långt förbi vad jag ens tänkte mig när jag startade kontot. Kul men oväntat. Eller som mamma säger ”menar du att du har nästan 10 000 som följer din kalender?” Tja, eller det är ju inte min kalender som sådan de följer, den lever ett tämligen ointressant liv. Men de söker kanske inspiration till sina egna diton, sätt och möjligheter att organisera, styra och kontrollera sina egna liv så att det passar dem. Vilket ju är hela tanken med bullet journaling och anledningen till att jag lockades av detta från första början. Det och kombinationen med det kreativa. En win-win för en nörd som mig. Och nu har jag alltså hittat nästan 10 000 nördiga likar. Så fantastiskt. Är du nyfiken på att testa Bullet Journaling får du gärna höra av dig, och håll utkik på instagram där jag snart har en superfin Giveaway på gång i samarbete med det grymma teamet på Pinky pine. Kul kul!

Nu ska jag slänga mig i soffan tillsammans med Elliot och kolla brandman Sam, någon mer vars barn har en hang-up på detta?

Okategoriserade

Väckarklocka

26 juli, 2019

Starkt inspirerad av Anders Hansens sommarprat funderar jag nu på att införskaffa mig en väckarklocka och låta mobilen sova i ett annat rum.
Jag har ju hittat tillbaka till vanan att läsa lite innan jag somnar istället för att scrolla mobilen så jag behöver den verkligen inte nära mig längre.

Egentligen behöver jag ingen väckarklocka heller. Det var ca. 4,5 år sedan vi behövde det Alex och jag med våra…ehum…morgontidiga (nattsena?) barn. Men jag gillar att hålla lite koll på tiden när jag går upp till Juliette på nätterna, när jag lyfter ner henne till oss osv. Så en vanlig väckarklocka med siffror som på något sätt ändå syns i mörkret tänker jag mig.

Jag hittade den här hos vaggur.se och tycker den är riktigt fin. Den skulle till och med smycka sovrummet. Har någon av er testat detta? Att dumpa mobilen i ett annat rum och övergå till vanlig väckarklocka? I så fall, vad har ni märkt? Så intressant detta ju.

Nu undrar jag nästan bara hur studier kring skärmtid ställer sig till en läsplatta. Den lyser ju men inte alls på samma sätt som en mobil eller padda och vad gäller avslappning försvinner jag ju i en e-bok på samma sätt som en vanlig bok. Men det där ljuset alltså, jag undrar just hur det påverkar? Någon som läst något om detta?