Corona-oron

Jag vet, ännu ett inlägg om Corona, kan hon inte bara ge sig snart. Nej det vete sjutton, jag är hemma med barn och har på samma gång fullt upp som alldeles för mycket tid att tänka och då blir det såhär.

Men jag hörde en så himla klok och bra sak som gjorde tankarna lite lättare för mig att bära och kanske kan det också bli så för dig så därför vill jag dela med mig.

Jag minns tyvärr inte vad denna man heter men han är ekonomiprofessor och var gäst hos Malou efter Tio (jag vet, jag vet, men tvn rullar här hemma…).
Han förklarade att grunden till den oro vi nog alla känner i olika utsträckning är att vi inte kan planera. Vi är så vana vid att leva i våra planer, kortsiktiga som långsiktiga, att vi nu hamnar i ett tillstånd där det känns som att marken rycks undan under fötterna på oss.

Alla planer, om morgondagen, nästa vecka, framtiden, drömmarna, de riktigt långsiktiga och sommarplanerna. ALLA planer är borta. Just nu. Vissa kanske kan komma tillbaka, andra kommer för alltid att ändras. Men vi har inga planer just nu, inga alls. Och detta är vad som sätter den där oron i bröstet på oss. Den som är svår att sätta ord på, den som (i mitt fall) jag ofta kan sudda ut med lite logiskt tänkande men som sedan genast tar sig tillbaka igen.

Vi är planlösa. Och det är inget vi som flock tycker speciellt mycket om.

Vad tror ni om detta? Är det omöjligheten att planera som gör världen till ett gungfly eftersom de flesta av oss ändå säger sig inte vara rädda för själva viruset? Och om det är så, gör det då det inte lite lättre att ”gunga med” och vänta ut den här stormen, redo att ta oss an framtiden (vad den än kommer att innebära) när det väl är över?