Sarahs funderingar

Halvvägs?

Om jag har tur kanske jag har kommit ungefär halvvägs i mitt liv när jag nu fyller fyrtio. Och det är, handen på hjärtat, inget jag är speciellt upprörd över. Ingen kris ännu. Det är ju snarare fantastiskt, tänk att få fira ännu ett år. Tänk att få leva ännu ett år med min älskade familj, det är ju verkligen inget att bli deppig över utan snarare överlycklig. FAB f***ing 40!

Men är det kanske på sin plats med en liten avstämning? I alla andra ”projekt” brukar jag ha en avstämning ungefär halvvägs så varför inte?

Jag är verkligen stolt över den jag är idag, den plats i livet jag befinner mig på, för det har inte varit en rak väg hit. Verkligen inte. Jag är märkt för livet av händelser i mina tidiga 20-år och det präglar mig varje dag. Läs det igen. Varje dag.

Det går inte en dag utan att jag på något sätt berör den tid jag genomlevde då. I tanken, sällan uttalat. Verktygslådan som 6 års intensiv terapi förde med sig kommer fortfarande till användning med jämna mellanrum.
Och då är det inte så svårt att känna stolthet över dagens jag. Sarah 2.0 som hon länge har kallats men som nu, efter två underbara barn, snarare är Sarah 3.0. Fy fasen vad grym hon är!

Så för att sammanfatta mina första 40 år började de fantastiskt med en underbar barndom (tack mamma, pappa och bror!), det körde ihop sig i 20-årsåldern vilket gjorde de efterföljande 10 åren tunga…
Sen träffade jag Alex <3 De senaste tio åren av mitt liv har varit de allra, allra bästa. Jag har hittat en kärlek och en trygghet som jag inte trodde fanns. Och tillsammans har vi skapat Elliot, vi har gift oss, köpt huset, och så kom lilla Juliette och gjorde allt komplett. Det är lite som en saga faktiskt, det känns så.

Och kanske, kanske är det så att det tillslut väger jämnt i vågskålarna, att all kärlek och trygghet nu är en motvikt till det jag upplevde då? Det kanske är min revansch på sätt och vis?

Mina fyrtio första år lärde mig mycket, såklart, det är väl nästan då vi lär oss allt? Men inte bara faktiska kunskaper utan många, stora insikter. Jag är glad att vi lever i en mer upplyst tid nu. Att kvinnofrågorna lyfts mer och bättre men det är fortfarande en lång väg kvar. Och i stunder när jag deppar ihop över att det som hände mig fortfarande påverkar mig nästan dagligen efter så lång tid så försöker jag tänka att det bara är för att jag ska bli hjälpt att fortsätta lyfta frågan, stå upp för mig själv och andra kvinnor och sätta ljuset på det som är så viktigt – jämställdheten. Det finns många viktiga frågor i vårt samhälle, det vet ni att jag tycker, men detta är min hjärtefråga och det är hit jag riktar min energi.

Det är som en kär, kär vän till mig brukar säga att man blir bara mer och mer feminist för varje dag som går med tanke på hur samhället ser ut. Vi har ju inget val.

Så mina första fyrtio har kommit med upp- och nedgångar, som för dem flesta skulle jag tro. Jag hoppas verkligen inte att ni är många som har upplevt det jag har upplevt men alla har sina strider och det är verkligen ingen tävling.
Så kanske är halvvägs tiden då vi börjar acceptera denna berg-och-dal-bana som kallas livet. Förlikar oss med tanken på att det är så här livet ser ut, det går upp och ner.
För mig är det givetvis enkelt att göra det nu då jag ändå kan se på det som hände mig i backspegeln. Någon annan har befinner sig i fritt fall just nu.
Men om det nu är mitt halvvägs är jag så oändligt glad över att lilla jag befinner mig just här där jag är. I vardagen är jag trygg. Jag är glad. Jag är lycklig. Jag är älskad. Och om jag har tur får jag leva i ytterligare 40 år och fira varje nytt år som en triumf <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.