Mormors smycken

Nej det är ju inte mormors smycken. Det är inte farmors heller. Eller dem jag fått i present av mamma och pappa genom åren.

Det är inte de smyckena. Och det är jag fortfarande ledsen över. Sentimental. Känslan som det innebär att bära smycken som är ärvda eller som är gåvor, överlämnade vid speciella tillfällen i livet. Det går inte att ersätta. Aldrig.

Ändock har jag nu en massa nya smycken i min ägo. Utvalda av mig i den lokala butiken som ersättning för de smycken som stals vid inbrottet i somras. Och de är jättefina. Absolut. Georges Guld har ett jättefint sortiment och jag fick välja fritt, som ett barn i en leksaksaffär.
Jag vill inte låta otacksam, jag är jätteglad för mina smycken. Tro inget annat. Jag försöker tänka att ”de nya örhängena kommer från mormor” eller ”halsbandet är från farmor och farfar”. Jag försöker tilldela dem känslor som de egentligen inte har men just det går inte.

Men jag är glad för dem, det är jag, det är bara inte…samma sak. Eller samma känsla för den delen. Det här är ”bara” smycken. Otroligt vackra smycken förvisso men ”bara” smycken.

Bild: Drakenberg & Sjölin