Sarahs funderingar

Never let me go

9 maj, 2018

Vi har som sagt läst Never let me go av Nobelprisvinnaren Kazuo Ishiguro som vår senaste bokklubbsbok och det är en bok som lämnar mig väldigt dubbelbottnad.

Det är en stillsam historia, en berättelse som förs långsamt framåt och som stundtals gjorde mig ordentligt frustrerad. Det är varken poesi eller prosa men det är ett vackert skrivet, nästan melodiskt, språk.
Det här var ingen bladvändare för mig och jag fick faktiskt tvinga mig att plocka upp den då och då för att hinna läsa ut den i tid till träffen igår.
Det är en historia där du utan att få det presenterat för dig ändå förstår vad det handlar om (organdonation) men där det beskrivs på ett sätt som gör att du inte tar till dig den stora tragiken i sättet detta görs på förrän de sista 20-30 sidorna.

Jag läste de första 270 sidorna utan att fångas av boken alls men grät mig sedan igenom slutet och blev genuint ledsen och nedstämd av dess upplösning och sanning.

Jag vet faktiskt fortfarande knappt om det är en bok jag skulle rekommendera eller inte men det mesta lutar nog åt nej. Den är mer tänkvärd än läsvärd om du frågar mig. Betyget i bokklubben blev också väldigt spritt, från 4/10 till 7/10, och det säger nog en del om att det här är en bok som man uppfattar olika beroende på vart man själv befinner sig. Hur mottaglig man faktiskt är för tankar av det större slaget. Som meningen med livet.

Har någon av er läst den och vad tyckte ni?

1

Inga kommentarer

Kommentera