Testad för Corona/Covid-19

Ja vart ska man börja, jag har vabbat Juliette i veckan eftersom hon haft hög feber och i början tänkte jag inte så mycket på det. Hon fick sitt mässling/påsjuka-vaccin i slutet av förra veckan och då brukar man få feber. Men egentligen först efter 10 dagar och i hennes fall gick det bara tre.

Lite konstigt kändes det allt men alla reagerar kanske olika tänkte jag.

Så jag satt hemma och gosade med en stekhet liten koala som bara ville sitta nära, nära och samtidigt följde jag nyheterna om Corona-virusets framfart noga och så plötsligt började pusselbitarna landa en efter en.

Jag reagerade redan i helgen på att både jag och båda barnen hostade mycket. Konstigt. Min astma, som jag nästan inte behövt medicinera på hela vintern, eftersom det inte varit så kallt, blev plötsligt sämre och jag har fått börjat medicinera med ganska många doser per dag. Också konstigt.

Så plötsligt hade 3 av 4 i familjen symptom i varierande utsträckning samtidigt som Österrike, och området Tyrolen, uppgraderats till ett högriskområde. Saalbach-Hinterglemm som vi var i ligger inte i Tyrolen men det balanserar precis på gränsen och vi har åkt igenom i båda riktningarna.

Men vi kom ju hem för länge sedan, inte kan väl inkubationstiden vara så lång? Jodå, upp till 14 dagar och vi började hosta och uppvisa symptom efter 12.

Fan.

Så vad gör man? Jag började jaga 1177 vilket inte var det lättaste. Det gick typ inte att komma fram men igår kväll kände jag bara att jag måste få veta hur jag/vi ska agera och förhålla oss till det här så jag ringde, ringde, ringde och ringde och plötsligt fick jag en köplats. Efter ytterligare en timme fick jag prata med en Karin och vilken människa. Hon följde tydligt ett protokoll, ställde mängder av frågor, förklarade och informerade sakligt och svarade på de frågor jag hade.
Tillslut kunde hon konstatera att hon ansåg att vi borde testas för Corona hela familjen i och med att vi vistats i, vad som nu är, ett högriskområde, och uppvisade flera symptom i olika utsträckning. Jag fick numret till infektionskliniken i Kalmar och instruktioner om att ringa dit nästa dag så skulle de göra en bedömning också. Hon ansåg att vi borde testas men beslutet skulle vara deras.

Jag tackade Karin och sedan la vi på men tio minuter senare ringde hon upp igen. Då hade hon ringt upp infektionskliniken och presenterat vårt case och läkaren där tyckte att det var lite oroväckande att lillan hade haft hög feber i så många dagar så han skulle ”fundera lite och ringa upp”. Inom en halvtimme ringde så läkaren upp mig också och ställde ytterligare frågor. Han ansåg också att vi borde testas redan under morgonen och han lät mig bedöma hur orolig jag var för Juliette och om jag ville att hon skulle få komma in redan under kvällen. Men så orolig kände jag mig inte så vi enades om att vi kunde vänta till nästa dag.

Under natten steg febern igen och andningen blev ytlig och hon fick flera feberkramper under natten. Då var jag nära att ringa in igen men så plötsligt mitt i allt detta somnade hon. Jag låg vaken och lyssnade, räknade hennes andningsfrekvens och fortsatte lyssna. Ungefär så såg natten ut.

I morse blev jag uppringd av en sköterska på Infektionskliniken som gav oss en tid och anvisade oss till ett tält som satts upp utanför infektionskliniken. ”Kliv inte ur bilen!”
Eftersom vi lever så nära varandra som man gör i en familj räckte det att testa en av oss, ”har en har alla” och eftersom Juliette är den som är sämst var det hon som skulle testas. Vår lilla flicka fick alltså bära upp hela familjen idag <3 De eventuella restriktioner som skulle läggas på familjen skulle oavsett gälla oss alla. De hjälpte också till att få dit en barnläkare som mötte oss och bakom en glasdörr, med hjälp av mig och en mobiltelefon kunde bedöma Juliettes allmäntillstånd. Så snällt!

Det är en väldigt speciell situation på så många sätt det här och jag har egentligen inte varit orolig för barnen eller för oss utan det här har mer handlat om att inte sprida smittan vidare till dem som det påverkar så mycket mer.

Men att bli mött av en sjuksköterska som är klädd som om vi vore pestsmittade, att föras genom slussar, att prata med en läkare genom en glasdörr och försöka visa henne hur Juliette andas. Det känns väldigt konstigt. Att bli uppringd av en infektionsläkare sent en kväll gör att man på något sätt förstår allvaret i situationen på ett annat sätt och jag vill verkligen hylla alla de människor inom vården vi stött på under detta senaste dygn. Så snälla, vänliga, rådiga, korrekta, så tydligt att de har följt ett protokoll som de är lika ovana vid som oss andra. Några har ursäktat sig för att de eventuellt ställt samma fråga två gånger ”jag är lite trött, jag har jobbat länge”. Kära någon, ställ samma fråga hur många gånger du vill, jag är bara så tacksam över att bli bemött. Att någon brydde sig om att testa oss och att vi nu kan sova gott med vetskapen att vi inte har blivit smittade och heller inte smittat någon. Ännu.

För det här är ju långt ifrån över, jag tror tyvärr bara att Sverige är i upptakten av detta och vi måste, måste, måste hjälpas åt och ta vårt sociala ansvar i den här situationen. Tänk på att så många människor vi möter lever med sjukdomar vi inte ens ser, men de skulle drabbas så hårt av detta virus.

För oss friska är det bara ännu en förkylning, för en vän, släkting, kollega eller förskolekompis är det något helt annat.

Efter provtagningen åkte vi hem försatta i tillfällig karantän i väntan på provsvar och sent i eftermiddag ringde samma läkare från infektionskliniken som jag pratade med igår kväll upp mig igen och berättade att Juliette glädjande nog inte har Covid-19 viruset. Så skönt!
Däremot har hon något annat virus, sådana cirkulerar ju friskt så här års även i år och barnläkaren var inte helt nöjd med hennes allmäntillstånd utan ska även hon ringa tillbaka. Vi väntar på det samtalet. Men inte Corona/Covid-19 alltså och det är jag väldigt glad över.

Nu är ju båda barnen fortsatt sjuka och vi håller oss hemma ytterligare dagar ändå, tvättar händerna, hostar i armvecket och undviker folksamlingar rent allmänt. Det hoppas jag att alla gör.

<3