I veckan som kommer…

Förlåt mig hörrni, jag har så svårt att komma igång och börja blogga ordentligt igen. Som alltid när jag inte mår bra med andra ord. Men jag vill och det är ju alltid en början eller hur? Jag hoppas att det lossnar den här veckan. Vad händer annars då? Jo i veckan som kommer…

…kommer mamma hit i ett par dagar. Elliot börjar inte Föris igen förrän i nästa vecka men vi måste tillbaka till jobbet och då ställer både snälla svärmor och mamma upp för att få ihop pusslet. Tacksam är bara förnamnet. Och jag vet dessutom att Elliot kommer att ha buskul med dem båda två, snacka om att han har en toppenvecka framför sig utan att ens veta om det!

…har jag ingen aning om vad som händer på jobbet. De flesta kommer tillbaka från sina semestrar nu så det kommer nog att vara lite nystartskänsla gissar jag men exakt vad det innebär är ju svårt att säga. Ett större event i ”närtid” att fokusera på och ett lite längre fram där detaljer ska sys ihop. Jag börjar där och sen får vi se.

…ska jag fortsätta krama Alex och försöka dra i mig hans lugn kring allt som har hänt. Jag vill inte må så här. Känner mig stressad över att må så här just nu och hela situationen börjar kännas som ett negativt moment 22. Jag kämpar för att bryta det. Hela. Tiden.

…fyller jag visst år. Vi hade bestämt oss för att inte göra någon stor sak av det i år med tanke på det stundande bröllopet. Nu, efter inbrottet, känns det så långt borta som det bara går. Vadå fira liksom? Men nästa söndag har vi ändå bjudit hem våra familjer för lite fika (Alex fyller år i nästa vecka så vi möts på mitten). Det innebär att jag får baka något och det känns banne mig som ren terapi det. Knåda, blanda, ösa, skapa och fokusera på len smet eller mjuk deg och inget annat. Skönt!