Sarahs funderingar

Veckans krönika om att vilja säga nej

11 oktober, 2017

Jag är inte ensam om att ha svårt att säga nej. Jag vet om det och jag jobbar på det. Jag fick till och med feedback kring det i våra feedback-övningar under konferensen med jobbet nyligen. Och jag tycker faktiskt att jag har blivit, och fortfarande blir, bättre på det.

Men.

Mitt problem är inte alltid att säga nej. Själva sägandet. Formulerandet av ordet. De tre bokstäverna. Nej. Det är inte alltid det som är grejen. För mig kan det lika gärna handla om att våga vilja säga nej. Låt mig förklara.
Jag har en grej på gång utanför jobbet. En superduperrolig grej som jag vill göra jättemycket. Samtidigt märker jag att den stressar mig lite för jag vill så himla mycket annat också och jag hittar inte riktigt tiden till just den här grejen.

Då är ju inte grejen att ringa upp personen ifråga och säga ”vet du vad, jag hinner faktiskt inte just nu”. Det skulle jag kunna göra. Men jag vill ju inte. Jag vill inte säga nej. Jag borde säga nej. Jag inser att jag borde vilja säga nej men jag är inte där riktigt ännu. Jag hade helst önskat mig 10 extra timmar/dygn de närmsta månaderna så att jag hade löst det. DET är vad jag hade velat. Jag vill inte säga nej. Men jag borde nog.

Så att säga nej handlar inte bara om att säga ordet, det handlar om att vilja säga det. För mig. Just nu.

PS. Efter att ha skrivit den här texten, och korrläst den, tänker jag att…jag ska säga ja. #notthereyet

Bild: tinybuddah.com

1

Inga kommentarer

Kommentera