Sarahs funderingar

Veckans krönika: Om att visa allt

Det finns tillfällen i livet då man vill ta ett kliv ut ur sig själv och smyga iväg lite obemärkt när ingen ser. Som när mamma gjorde en Stig Helmer utanför toppstugan i Lindvallen och hennes tonårsdotter bara gick istället för att hjälpa henne. Eller när kungen råkade kalla Arbogaborna för ”kära Örebroare”. Ni vet säkert precis vad jag menar och har garanterat varit med om det själva någon gång.

Jag hade ett sådant moment i Paris. Mon dieu!

Det hela inträffade i den första säkerhetskontrollen till Eifeltornet. Det var 40-grader varmt, minst, i stekande sol och vi hade äntligen nått fram till de vita barackerna som agerade första utpost för säkerheten. Jag är ganska van vid att få min väska undersökt, det hör till. Den brukar scannas, ibland röntgas och kanske handgripligen undersökas.

Det som hände nu var något helt annat.

Den franska mannen som kanske kunde, men absolut inte tänkte, prata någon engelska räckte mig en vit bricka av typen som används på flygplatser. Fortfarande intet ont anande började plocka ur guidebok (!), plånbok, kamera och mobil och la sedan ifrån mig väskan på brickan.

Tous!

Va?

Tous!

Mannen pekar på väskan och brickan och antyder att jag absolut inte är klar. Inte-på-långa-vägar-klar.

Ok.

Jag fortsätter. Ur med lurar, ett hänglås (hallå, vi var i Paris liksom), ett post-it block (man vet tydligen aldrig när man kan behöva ett…) och tuggummin.

Lägger ifrån mig väskan igen.

Tous!

Mannen börjar bli irriterad nu. Jag svettig. Med händerna gestikulerar han hur jag ska vända väskan upp och ner och hälla ut allt dess innehåll på brickan. Jag tittar skeptiskt på mannen och funderar på om han skämtar? Han ser inte det minsta komiskt ut let me tell ya så jag gör som jag är visad, öppnar alla fack i min älskade Michael Kors Cynthia bag och börjar skaka ut innehållet i väskan på brickan på ett sätt som känns långt ifrån värdigt min älskade väska.

Jag vet inte hur ni fungerar men i min vardagshandväska funkar det ungefär så här – allt åker ner. Mycket lite kommer upp. Det finns ett bottenskikt i den som inte sett dagens ljus på väldigt länge. Och som heller inte borde ha gjort det. I alla fall inte på en vit bricka i en lika vit barack i säkerhetskontrollen till Eiffeltornet framför en proper fransk man som nu tappat allt tålamod.

Ner på brickan flyger hårnålar (var det där de var allihop?), kvitton som för länge sedan förlorat all text, använda servetter (jag är mamma ok?), pennor, ob, ett rosabandet band (det var det enda han möjligtvis hade lite sympati för), grus, värktabletter för ett helt kompani, hårband, hotellnyckeln, lypsyl, läppbalsam, femtioelva läppglans och mycket mycket mycket mer.

Den franska mannen, som troligtvis har en fransk fru där hemma med en handväska i vilken 100% kontroll och ordning råder, tittade på mig med en blick som sa allt. Han pekar trött på hänglåset och får Alex att gå ut och fästa det i den järnring av kravallstaket de har satt upp runt hela tornet.
Därefter pekar han på mig, på brickan, på väskan och på oredan och jag rafsar stressat ihop mina ägodelar igen. Kvar på brickan ligger gruset, servetterna och de gamla kvittona som förlorat all glans och han vänder demonstrativt sin bricka upp-och-ned över en papperskorg innan han viftar ut mig ur baracken som en fluga.

Jag går därifrån tacksam över att jag i alla fall plockade ur det extra paret trosor som av oklar anledning fanns i handväskan så sent som samma morgon.

Mon dieu!

 

 

 

 

 

 

 

En kommentar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.