Sarahs funderingar

Veckans krönika om flodvågen #metoo

Under förutsättning att du inte har spenderat de senaste dagarna under en sten har du inte missat den enorma rörelse i sociala medier, initierad av Alyssa Milano, som fått namnet #metoo. Det vill säga me too. Jag också. Kändisar och icke-kändisar, vänner och okända räcker upp en hand och säger ”det har hänt mig också”. Tjejer som någon gång utsatts för trakasserier, sexuella övergrepp eller våldtäkter.

För mig har det senaste dygnet varit hjärtskärande. Jag känner mig upp och ner och ut-och-in, omtumlad och jag har gråtit fler tårar idag än jag gjort på länge.

För.

Jag är en av dem. Jag är en del av en statistik jag önskade att jag inte visste någonting om.

#metoo sköljde över mig som en flodvåg igår och jag kunde inte värja mig. Under mina hundratals terapitimmar, tillsammans med världens bästa terapeut Elisabeth, har hon förklarat för mig att hennes jobb är att öppna dammluckorna och släppa ut precis lagom mycket för mig att hantera och bearbeta och därefter stänga dammluckan igen. Alltid noga med att stänga dörren till det otäcka och bottenlösa innan jag gick därifrån.

Nu finns ingen Elisabeth, flodvågen #metoo öppnade mina dammluckor och jag kämpar för fullt med att stänga dem igen. Och det gör mig så ledsen. Över att vi är så många, över att det hände mig, över att jag måste bearbeta detta igen.

För det är ju så, detta är med mig varje dag. Som en skugga. Och just nu har den skuggan tagit ett, tillfälligt, kliv fram i ljuset.
Men varför räcker du upp handen då? Varför skriver du det här? Jag kan faktiskt inte, med gott samvete, låta bli när så många andra är så modiga. Vi måste visa hur groteskt detta är. Jag har formulerat inlägg om det här många gånger förr, av olika anledningar och i olika sammanhang men jag har aldrig vågat publicera dem. Idag vågar jag.

 

3 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.