Träning & Hälsa

Hemma igen

Hoppas inte att jag skrämde er? Ni är fantastiska med all kärlek, support, meddelanden och hälsningar. TACK! Jag mår helt ok, just nu bättre än på länge tack vare medicinerna.
Jag tror knappast att det som hände mig intresserar er men jag skriver av mig och ni får scrolla förbi, ok? I fortsättningen skriver vi om något annat kul igen.

Men för att ta det från början, jag blev sjuk i influensa den 27/12, tog ett självtest för Covid-19 den 30/12 som kom tillbaka negativt den 31/12. So far so good. Alla symptom på Covid men inget positivt svar, och så kan det ju vara. Under helgen efter nyår började jag sakta men säkert känna mig bättre igen men kände att infektionen satt sig i mina luftrör. Då började jag på eget initiativ äta den kortisonkur jag fick utskriven när jag fick söka akut för astman i höstas. Den skulle användas vid ”kraftig försämring”. Under tiden jag åt den mådde jag ändå bra, mer än bra, jag blir så speedad att jag mår toppen om ni förstår.

Men första dagen när kuren var slut kraschade jag igen, fick riktigt ont i luftrören, orkade ingenting. Blev helt slut av minsta lilla och höll på att svimma av att gå upp för trappen till övervåningen. Kämpade på i ett par dagar till men orkeslösheten tog över och i onsdags började det pirra och sticka i händer och fötter och då ringde jag 1177 och hamnade sen på akuten.

Läkaren där misstänkte direkt ett falskt negativt provsvar på Covid-testet och beställde tre nya. Jag är verkligen testad nu, det vill jag lova. Jag fick blodförtunnande direkt eftersom Covid + astma har en viss ökad risk för proppar i lungorna. Den var ju inte jättekul att höra och då blev jag faktiskt lite nervös men kände ändå att vilken tur att jag var där jag var då.

Så dagen, kvällen, natten gick och det togs prover på allt. En gång i timmen var det någon inne och tömde ut blod, sprutade in något, letade efter nya blodkärl att sticka, jag ser ut som en sprutnarkoman på armarna nu…

Mitt i natten fick jag så göra en lungröntgen som visade att det inte fanns några proppar i lungorna, eller tecken på det. Phew! Men den röntgen alltså… Ni som vet ni vet, men jag blev väckt typ 23:45 och låg i röntgen 00:00 så det gick ganska fort och jag var helt groggy så när de säger ”sluta andas” trodde jag att jag skulle svimma på fläcken. Kontrastvätskan ska vi bara inte prata om, usch och fy!

Vid 02 ungefär flyttades jag upp till Medicinavdelningen, mina kaliumvärden var alldeles för låga vilket tydligen kan påverka hjärtat och då skulle jag hållas för observation. Vilket jag också gjorde, fick ha dörren till mitt rum öppen för att de skulle kolla till mig hela natten så sova…nja det gjorde jag inte så mycket.

Och så nya prover och nya läkare och tillslut fick jag veta att jag fick åka hem. Så vad var det då?

Ja den som det visste, mina prover visar spår av en kraftig virusinfektion – kanske Covid-19, kanske lunginflammation. Jag har inga antikroppar ännu (är för tidigt att testa för det tydligen) men hela min sjukdomsbild med alla symptom, när jag insjuknade, när jag blev bättre, när jag sen blev sämre igen, allt tyder på Covid-19. Det går bara inte att bevisa det med PCR-proverna. Därför skulle det också ha kunnat vara en lunginflammation, men det stämmer inte lika bra med symptom osv.

Sjukt märkligt! Men det är ingen propp i lungorna, de avskrev problemen med hjärtat och jag fortsätter äta kortison för luftrören och ska samtidigt fortsätta vara så stilla, lugn och tyst som möjligt. Härlig ekvation det när medicinen gör mig mer speedad än någonsin. Kan någon tejpa fast mig i soffan? 😉

Jag smittar dock inte längre, oavsett vad det kan ha varit är infektionen över nu och de problem jag har kvar med luftrören sitter just där och är inte smittsamma. DET är i alla fall skönt.

Ja herregud, en soppa men det var ju lika bra att de kollade upp allting och nu ska jag upp till Lungmottagningen om ett par veckor för återbesök och nya tester så de släpper inte det här utan fortsätter utreda för att jag ska slippa liknande incidenter framöver och bara det känns ju skönt.

Ibland undrar jag om det faktum att jag gick med odiagnostiserad och obehandlad astma i så många år har gjort mina problem nu värre? Kanske bara är en känsla, men det känns liksom som att de där åren förstörde luftrören mer än vad som skulle ha behövts. Vad vet jag, jag är ingen läkare eller sjuksköterska men jag är väldigt tacksam mot alla dem jag har träffat på under det här dygnet, det har sagts förut och det ska sägas igen, vilka hjältar de är!

I morgon (läs: idag) ska jag försöka jobba lite, att sitta stilla och vara tyst här hemma borde vara bland det bästa jag kan göra just nu. Hemmakontoret fick just en poäng på pluskontot, det får jag erkänna. Men först ska jag sova. SOVA. I min egen säng, i mina egna kläder, utan nålar i armarna och utan att bli väckt en gång i timmen. Förhoppningsvis 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.