Träning & Hälsa

Jag har blivit skraj

Jag har sedan pandemin utbröt hävdat att jag inte är rädd för den för egen del, att jag vill ta mitt ansvar och göra mitt bästa för dem runtomkring mig. Riskgrupper som vi vet om och dem som vi kanske inte ser eller vet men som ändå är i riskgrupp. Själv har jag känt mig ganska lugn.

Tills nu.

Jag märker att jag tänker annorlunda efter det som hände i förra veckan. Jag är inte i närheten av återhämtad, jag är snarare helt slut och kan lätt porträttera ”allmänpåverkad”. Jag hade kunnat ta det om jag visste att det var Covid-19 jag hade och att jag därmed snart kan casha in ett gäng anti-kroppar.
Men eftersom jag inte vet det, det kanske var lunginflammation trots allt, är ju då risken att drabbas illa av Covid-19 nu, när jag redan är så nedsatt, överhängande. Och med tanke på hur jag har mått, vart jag hamnade och hur jävla (sorry men ibland måste man) ont jag har i luftrören lockar det inte alls längre.

Jag har dragits med luftrörskatarrer och bronkit i över 10 år, gick med odiagnostiserad astma i många, många år. Jag har hostat i mina dagar, herregud som jag har hostat. Hostat sönder revben och hals.
Det här? Det är något annat. Jag hostar en del nu också, av ansträngning och av att prata. Helt stilla och tyst lugnar det sig. Men smärtan? Den har jag inte upplevt så här innan, det gör stundtals så ont att jag börjar gråta. Och i de luftrören/lungorna vill jag inte få en ny infektion any time soon.

Rädd? Nja, det är väl en definitionsfråga men skraj kanske? Väldigt osugen. Det ställer ju till det så mycket på hemmaplan också och det känns bara väldigt riskabelt allting.

Hur upplever ni de här veckorna efter jul och nyår, känner ni också att det kryper närmre och att snaran dras åt? Och vad gör ni i så fall för att skydda er, och andra, lite extra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.