Kroppskomplext

Vet ni, jag har funderat mycket på sista tiden. På många saker men kanske framför allt på det här med kropp, figur, utseende och samhällets mall över vad som är normalt.

Jag är 39 år och har egentligen aldrig känt att jag passat in. Någonsin. Jag har alltid varit större, sett mig själv som större och både blivit placerad i facket, och satt mig själv däri, för dem som inte passar mallen. Alltid. Varje dag i 39 år. Eller i alla fall sedan jag blev så pass medveten om det som de flesta av oss är. Mina första ”kropps-minnen” är från när jag var 5-6 år. Så för ordnings skull har jag alltså i 33-34 år känt mig utanför.

Och här vill jag direkt säga att detta inte är tänkt att bli ett snyftinlägg. Jag söker inte tröst, jag resonerar mest. För jag är 1, trött på det och 2, lite fascinerad. Faktiskt.

För det här med att hamna i fel fack så att säga har ju i sin tur lett till ett par olika saker. Jag har alltid haft en känsla av att jag måste ändra på mig för att duga. Jag måste träna mig till en viss form eller jag måste banta mig till den. Jo banta. Nu bantar ju ingen, man kör en diet. Men förr, under många, många år var det faktiskt bantning som gällde. Men hur som helst, ändring var liksom det viktiga. För det gick ju inte att duga som man är. Nej nej, den tanken fanns inte.

För ett par år sedan började ändå en liiiiiiiten förändring ske. Man började se andra former, färger och figurer på modeller för bland annat Dove och Lindex. En stor klapp på axeln till Lindex som faktiskt konsekvent visar sina kläder och sitt mode på kroppar som inte passar den tidigare mallen. För vet ni, det kan pratas hur mycket som helst om att alla duger, att mode är för alla, att smal inte alls är en norm längre (öh, you stupid??) men så länge vi inte ser det så ändras faktiskt ingenting. Det är skitsvårt att titta på kläder på galge eller smala modeller och försöka föreställa sig hur det faktiskt kommer att se ut på mig.

Jag hade en liten uppenbarelse för någon vecka sedan, jag hittade en influencer på Instagram som både var större än normen, skitsnygg och (insåg jag eftersom jag googlade) har nästan samma mått som mig. Förstår ni, här var en livs levande, supersnygg, människa i min form. Den som aldrig har stämt. Den felaktiga. Den som jag har lagt ett helt liv på att försöka ändra på. Jag är 39 år gammal och jag hade ett riktigt moment. Förstår ni så bra men samtidigt sjukt det är?!

Det finns så mycket mer att skriva om detta egentligen för precis som rubriken lyder så är det verkligen komplext. Så om ni inte överger mig fullständigt kan det säkert komma fler inlägg framöver med kopplingar till min självkänsla, hur detta har påverkat mina studier och karriär (jojomän!) eller hur mycket det också påverkar min sjukdom. Komplext var ordet.

Och som sagt, jag börjar tröttna. Jag är kort sagt skittrött på att inte passa in i mallen, på känslan av att jag måste ändra på mig (förstår ni hur tröttsamt det är att känna så ett helt liv?) så jag tänkte att jag kanske skulle strunta i det ett tag och se hur det känns? Kanske vara lite snäll mot kroppen som burit mina två barn istället? Som läkt efter två kejsarsnitt. Som ger mig möjligheten att just nu vara aktiv mina #30minuteromdagen.

Jag menar, man kan ju testa och se vad som händer.

Och nu vill jag veta, känner du igen dig i det här?