
Kroppskomplext
Vet ni, jag har funderat mycket på sista tiden. På många saker men kanske framför allt på det här med kropp, figur, utseende och samhällets mall över vad som är normalt.
Jag är 39 år och har egentligen aldrig känt att jag passat in. Någonsin. Jag har alltid varit större, sett mig själv som större och både blivit placerad i facket, och satt mig själv däri, för dem som inte passar mallen. Alltid. Varje dag i 39 år. Eller i alla fall sedan jag blev så pass medveten om det som de flesta av oss är. Mina första ”kropps-minnen” är från när jag var 5-6 år. Så för ordnings skull har jag alltså i 33-34 år känt mig utanför.
Och här vill jag direkt säga att detta inte är tänkt att bli ett snyftinlägg. Jag söker inte tröst, jag resonerar mest. För jag är 1, trött på det och 2, lite fascinerad. Faktiskt.
För det här med att hamna i fel fack så att säga har ju i sin tur lett till ett par olika saker. Jag har alltid haft en känsla av att jag måste ändra på mig för att duga. Jag måste träna mig till en viss form eller jag måste banta mig till den. Jo banta. Nu bantar ju ingen, man kör en diet. Men förr, under många, många år var det faktiskt bantning som gällde. Men hur som helst, ändring var liksom det viktiga. För det gick ju inte att duga som man är. Nej nej, den tanken fanns inte.
För ett par år sedan började ändå en liiiiiiiten förändring ske. Man började se andra former, färger och figurer på modeller för bland annat Dove och Lindex. En stor klapp på axeln till Lindex som faktiskt konsekvent visar sina kläder och sitt mode på kroppar som inte passar den tidigare mallen. För vet ni, det kan pratas hur mycket som helst om att alla duger, att mode är för alla, att smal inte alls är en norm längre (öh, you stupid??) men så länge vi inte ser det så ändras faktiskt ingenting. Det är skitsvårt att titta på kläder på galge eller smala modeller och försöka föreställa sig hur det faktiskt kommer att se ut på mig.
Jag hade en liten uppenbarelse för någon vecka sedan, jag hittade en influencer på Instagram som både var större än normen, skitsnygg och (insåg jag eftersom jag googlade) har nästan samma mått som mig. Förstår ni, här var en livs levande, supersnygg, människa i min form. Den som aldrig har stämt. Den felaktiga. Den som jag har lagt ett helt liv på att försöka ändra på. Jag är 39 år gammal och jag hade ett riktigt moment. Förstår ni så bra men samtidigt sjukt det är?!
Det finns så mycket mer att skriva om detta egentligen för precis som rubriken lyder så är det verkligen komplext. Så om ni inte överger mig fullständigt kan det säkert komma fler inlägg framöver med kopplingar till min självkänsla, hur detta har påverkat mina studier och karriär (jojomän!) eller hur mycket det också påverkar min sjukdom. Komplext var ordet.
Och som sagt, jag börjar tröttna. Jag är kort sagt skittrött på att inte passa in i mallen, på känslan av att jag måste ändra på mig (förstår ni hur tröttsamt det är att känna så ett helt liv?) så jag tänkte att jag kanske skulle strunta i det ett tag och se hur det känns? Kanske vara lite snäll mot kroppen som burit mina två barn istället? Som läkt efter två kejsarsnitt. Som ger mig möjligheten att just nu vara aktiv mina #30minuteromdagen.
Jag menar, man kan ju testa och se vad som händer.
Och nu vill jag veta, känner du igen dig i det här?


4 kommentarer
Emelie Bergkvist
En vis person har sagt till mig att i din (och många andras) hjärna finns en E4 med negativa tankar, den behöver krympas till en liten stig. Negativa tankar kommer nog ofta alltid finnas, men med en liten stig så blir det hanterbart. Håller fullständigt med om att det är märkligt att man går ett helt liv att sträva efter att vara någon annan istället för att vara sig själv och vara nöjd. Klanka ner på sig själv är en vardag istället för att älska sig själv för att du är du. Jösses vad mycket tid och energi som läggs på det här. Men små steg är ju alltid bra, istället för att tänka ”Åh jag vill se ut som idealet” (menar inte att idealet i sig är fel) så kanske det är viktigt att försöka vända på allt sådant ”Varför vill jag det egentligen, varför skulle det vara så mycket bättre att se ut si och så, att vara si och så?” Antagligen, efter otaliga argumentationer med sig själv, kommer man fram till att ”Jag är GRYMT bra som jag är”. Det tar tid, men det gör det också att bygga om en E4 till en skogsstig, som det ändå kan kännas bekvämt att trampa runt på. Var snäll mot dig själv och testa att argumentera, det funkar för mig! Tack för en tokmysig blogg!!
Sarah
Tack själv för din fina kommentar! ❤️ Så klokt, jag vill verkligen inte ha en motorväg av usla tankar i skallen.
Stooooor kram!!
Hanna Vänerö
Känner igen mig till 100%. Jag vet att jag är större än vad jag borde vara men orkar inte lägga mer energi på det.. ❤️ Jag duger som jag är och det ska du också känns! Kram
Sarah
Hej Hanna, och tack för din kommentar❤️❤️❤️ Alldeles för länge sedan jag loggade in här inser jag när jag ser datumet på din kommentar men tack, den värmer!! Kram