Mammasjuk

Att säga att jag skrattade är fel ord, jag log inte ens för här finns ju inget att le åt. Men däremot kände jag väldigt igenkännande när jag läste Ebbas inlägg om att vara mammasjuk. Om det ens går att räkna som att man är sjuk? Ni vet när man är så där riktigt, riktigt sjuk som man (tack och lov) sällan är och behöver bädda ner sig och bli omhändertagen.
Men istället får man ta hand om den tillfrisknande treåringen som behöver aktiveras och börjar få väldigt långtråkigt.
Det var läget hemma hos oss i förra veckan, precis när vabben började närma sig sitt slut tog min egen sjukdom vid. Årets andra influensa! (Man kanske skulle vaccinera sig nästa år trots allt??)

Jag har nu sedan annandag jul hunnit med influensa, öroninflammation, bihåleinflammation, vanlig hosta/astma, uvi och en ny influensa. Det är faktiskt inget annat än GALET. Och att säga att jag är trött och sliten är lite av ett understatement.

Jag har en fantastisk man som har avlastat mig så mycket han har kunnat men han har ju också ett jobb och ett ansvar och det går helt enkelt inte hela tiden. Men i tisdags, när Elliot var betydligt bättre men vi ändå gjorde bedömningen att han skulle stanna hemma från Föris en dag till, räckte orken bara till tidig eftermiddag, sen fick Alex komma hem och byta av mig så att jag kunde krypa ner i sängen och dra täcket upp till hårfästet. Fy bubblan så illa jag mådde då.

Nej fy, att vara sjuk, och att vara mammasjuk utan möjlighet till riktig vila och återhämtning, är inget annat än vidrigt.

Men idag har vi haft ett par plusgrader i Kalmar, det droppar från taken och solen försöker tränga igenom. Det kanske, kanske är vår på gång och då ska jag banne mig vara frisk och stark igen. Jag ska!