Ny tid, nytt liv, nya vanor

Ja nu är det snubblande nära, vårt nya liv. För på många sätt känns det verkligen så, att jag börjar på Almi, att båda barnen är inskolade, nya tider, nya rutiner, nya vanor. Det blir ju så. Och eftersom jag dessutom känner mig ganska säker (läs: väldigt säker) på att det inte blir fler barn nu så är det ju liksom så här livet kommer att vara.
Barnen blir äldre såklart, det kommer nya tider hela tiden, men ändå, det är vi och barnen, våra jobb och deras förskola/skola. Nu ska vi liksom sätta rutiner för detta och det känns så spännande!

Och i samband med detta känner jag att jag så förtvivlat gärna vill hitta tillbaka till träningen igen. Min kropp behöver det. Oj vad den behöver det. Det gör ont lite här och var efter graviditeterna, kejsarsnitten och att bära omkring på först ett barn och sedan ett till. Det kan ni säkert relatera till många av er… Och så vill jag inte ha det, så vill jag inte känna. Jag vill ha en kropp som är stark. En kropp som mår bra och som jag mår bra i. Inget konstigt alls.

Så jag tänker att detta också blir hösten när jag börjar träna igen. Ett par pass i veckan, inte varje dag som innan barnen det inser jag att det inte kommer att hålla. Jag är inte där nu i alla fall.
För det går ju att vrida och vända på det här, en del skulle säkert säga att ”ta nu en sak i taget och dra inte igång allt samtidigt” och en annan skulle säga att ”lika bra att hitta de rätta vanorna direkt när ni ändå ska skapa en vardag som fungerar”. Båda har säkert rätt.

Men eftersom jag känner så tydligt i kroppen att den måste stärkas och återuppbyggas känns det viktigt att prioritera. ”Nu eller aldrig” låter kanske lite väl drastiskt men ”varför inte nu?”.

Bilden från mitt gym i Göteborg, Januari 2014, bara några månader innan jag blev gravid med Elliot får fungera som motivation. Då hade jag en stark och glad kropp och det är precis vad jag vill ha tillbaka!