Träning & Hälsa

Tankar om migrän

Jag fick migrän för första gången så sent som 2012, samma höst som jag började jobba på Orrefors Kosta Boda. Huruvida detta hänger ihop eller inte låter jag vara osagt utan nöjer mig med att konstatera faktum. Sedan jag blev gravid däremot har det inte hänt en enda gång.

Allt som oftast har denna migrän inträffat strax efter en större prestation av något slag, exempelvis att bygga upp en hel mässmonter och låta marknadsplan, den egna visionen och säljarnas önskemål koka samman under ett par intensiva dygn innan mässans öppning.

Jag är således inte främmande för migränanfall på publika platser som Stockholms Central eller Frankfurts flygplats, nej då. Jag är proffs på dessa. Men just då har det ju liksom bara varit jag och ett handbagage och jag har lite känt att ”so what”, om jag kollapsar nu, svimmar och som i något fall tappar synen, det är ändå bara jag. Råna mig då om ni vill men det är liksom bara jag ändå.

Idag stod jag inne på Maxi tillsammans med Superhjälpen i sin vagn, mellan äpplen och satsumas, när jag kände den där obehagligt bekanta känslan som för mig innebär ett drag i nacken, upp mot örat på höger sida följt av ett dunkande bakom höger öga.
Att få migrän är ju alltid förknippat med ett visst mått av shit-mother-fucking-fuck-shit men den här gången…
Jag blev rädd. På riktigt rädd. Rädd för att kräkas rakt ner i barnvagnen, rädd för att svimma och låta någon ta Elliot, rädd för inte kunna ta mig hem. Rädd för det mesta helt enkelt. Det här med att få migrän fick liksom en dimension till.

Jag tog mig hem, har dock undvikit mina migräntabletter då det är lite ”pest-eller-kolera” över dem. Migrän alternativt influensaliknande symptom. Starka Alvedon som jag hade kvar sedan tiden efter kejsarsnittet fick det bli, de tog bort det allra värsta och sedan har jag kämpat. Fy fan vad jag har kämpat med superhjälpe, vovve och mig själv en hel eftermiddag tills dess att Alex kom hem från jobbet.

Och så har jag funderat, hur gör ni andra mammor med migrän? Vad fasen gör man liksom? Ensam med sitt barn och så tappar man kontrollen över sig själv, det är ju allt annat än en idealisk situation.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.